Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.

Javisst råkar jag vara en (o)botlig perfektionist!

Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.

Den blir definitivt osund när man inte vågar prova nya saker av rädsla för att man inte ska lyckas leverera så bra som man vill.

Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.

jag råkar vara en perfektionist

Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.

Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.

Oförmågan att bekräfta min egen insats gör mig till ett lovligt byte för en girig marknad som frossar i oss som inte inser vårt värde som kreatörer, bland annat, bland annat.

Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist

Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.

I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.

”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).

Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.

Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.

Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt

Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.

Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.

Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.

Viktigt att nyansera den faktiska prestationen

Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?

Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.

Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!

Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.

På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.

Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.

Hur är det med dig – är du också perfektionist?

Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.

Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.

Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?

Jag äter popcorn som en huskur mot en trög IBS-mage

Popcorn, ibland skippar jag den vanliga frukosten eller mellanmålet och äter det i stället. Jag tycker en näve av det fyller ut magen bra utan att jag blir så ruskigt mätt. Men så är ju detta snacks väldigt fiberrikt.

micropopcorn onyttigt

När IBS-magen är trög kan att mumsa på popcorn faktiskt hjälpa. På riktigt, popcornen får bokstavligen fart på skiten. Det är min huskur mot IBS-mage och den fungerar bättre än många andra kurer. För mig personligen, alltså. Gäller att hitta sina sätt!

Att lösa förstoppning med hjälp av popcorn är med andra ord ingen vetenskaplig rekommendation, såvitt jag vet. Se därför inte detta som en mirakelkur, det fungerar för mig. Varken mer eller mindre.

Jag har haft perioder när jag varit så värkig och trött att jag inte orkat äta lunch. Då har jag nöjt mig med frukt och popcorn, men ändå lyckats hålla hungern hyfsat stången. Så ja, i perioder är detta oändligt mycket mer än ett gott snacks för mig.

Hur många kalorier är det i popcorn?

Som med allt annat går det ju inte att äta hur mycket av det som helst, oavsett vad man kanske tror.

Beroende på om man poppar själv eller använder mikropopcorn varierar kalorimängden, givetvis också beroende på hur mycket man smörar på. Men 100 gram popcorn sägs innehålla cirka 414 kalorier.

Fördelen med popcorn är att man inte behöver äta så mycket av det för att känna sig nöjd, det är liksom dess mättande effekt. Resten trycker man i sig för att det är så förbenat gott. Jag har mina stunder, haha!

Hur poppar man – i kastrull, maskin eller mikro?

Det händer att jag äter mikropopcorn trots att jag egentligen tycker det är godare att poppa själv, alltså göra popcorn i kastrull. Det är också väsentligt mycket nyttigare att poppa popcornen i kastrull, för då kan man minska på fettet och saltet. Ja, eller i popcornmaskin!

poppa popcorn

Äter du också popcorn till vardags – om ja, poppar du i kastrull, maskin eller i mikro?

Hur poppar man popcorn i kastrull?

Recept på att poppa popcorn i kastrull finns det? Ja, men typ. Så här gör jag när jag kastrullpoppar:

  • Häll en valfri mängd smör eller olja i en tjockbottnad kastrull. Hela bottnen bör täckas.
  • Värm upp på medelhög värme och gör det tillsammans med fyra fem popcornkärnor i kastrullen.
  • När dessa popcornkärnor börjar poppa är det dags att hälla i resten. Häll i en valfri mängd popcornkärnor och lägg över kastrullocket. Tänk på att det blir mycket även av det lilla!
  • Poppa på – men glöm inte att skaka om kastrullen med jämna mellanrum och att hålla koll på popcornen. De bränns snabbt.
  • När popcornkärnorna förvandlats till fluffiga, vita moln kan du låta dem svalna en stund innan du häller över dem i en skål och kryddar valfritt.

Vilka popcornkryddor är godast?

Bara fantasin – och smaklökarna (!) – sätter gränserna för vad man kan använda som popcornkryddor:

  • Salt (inte så kreativt)
  • Näringsjästflingor (en personlig favorit för en nyttig och ostig smak)
  • Chilipulver
  • Lökpulver
  • Paprikapulver
  • Vitlökspulver
  • Curry
  • Färska örter
  • etc.

Blanda olika kryddor, örter och smaksättare som du vill för att få fram din perfekta popcornkrydda. Du kanske redan har ett bra recept…? Dela gärna med dig av det i så fall! Jag är alltid lika glad för tips.

När man har jobbat på så mycket att hjärnan inte vill

Jag har ett sponsrat inlägg som jag måste skriva klart i dag. MÅSTE. Deadlinen ligger visserligen ett par veckor fram, men jag skriver utifrån min egen planering och den säger att nu är det dags. Attans vad svårt det känns!

Återigen har jag pressat på under en längre tid och det börjar kännas rejält, både i kroppen och i huvudet. Det är inte bara dags för leverans utan för vila. Hur brådskande vissa saker än kan kännas – det är ju liksom även de där pappren till revisorn – vill hjärnan inte.

trötthet skrivkramp

Jag har suttit här i två och en halv timmar, försökt och försökt skriva något vettigt på det sponsrade inlägget. Men det är totalstopp. Så nu tar jag till ett sista knep: Jag skriver om något helt annat i ett endaste flöde i hopp om blockeringen ska släppa.

Det här är ett skrivknep jag brukar ta till dagar som dessa. På mindre än fem minuter har jag flödesskrivit denna klagan och nu tror jag att jag kommer ta tag i måstena. Sedan MÅSTE nästa MÅSTE bli vila från skärmarna, från jobbet. Helt enkelt hjärnvila.

Ska bara gilla läget i ytterligare två eller tre dagar…

Så här har min vecka varit – om det ens är mätbart?

Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.

Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.

Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.

så här har min vecka varit

Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.

Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.

Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.

Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?

5 mätbara frågor om hur min vecka varit

Nu till de fem frågorna i blogglistan!

1. Hur har du varit snabb i veckan?

Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?

2. Hur har du varit energisk i veckan?

Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.

3. Hur har du varit effektiv i veckan?

Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går fort. För fort, faktiskt.

Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.

4. Hur har du varit kort i veckan?

Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.

5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?

Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.

Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)

fem en fredag mätbart

Han har ju så smått börjat jobba efter olyckan och nu är vi åter två kreatörer in action. Snackar idéer gör vi i stort sett hela tiden.

Ta en titt på och delta i Fem en fredag-bloggutmaningarna på Elisamatilda.se, den här utmaningen kallas Mätbart.

Tillbaka till finsnickeriet, tillbaka till kontorslugnet

köpa miniatyrer

Det är inte bara den första arbetsdagen på det nya året, det är även en nystart för Christoffer.

Han var med om en hemsk sågolycka i somras, alla fem fingrarna på högerhanden sågades av och fyra av dem syddes dit igen under en 17 timmar lång operation. Därför har han varit sjukskriven i över ett halvår. Men i dag har han begett sig till sitt efterlängtade finsnickeri igen.

Som läget är nu kommer han ju inte kunna arbeta exakt som förut, men han har planerat för en återkomst som ändå kommer innebära massor av skapande. Eftersom han själv älskar att vara tillbaka är även jag glad, glad för hans skull och faktiskt glad för min egen.

designa träpyssel finsnickeri
Det här miniatyrväxthuset är gjort i plywood och jag gissar att Christoffer kommer ta fram flera sådana här träpyssel som han ska försöka sälja i vår. Vi har köpt rättigheterna för att få använda ritningarna till det här växthuset. Får se om vi väljer att rita egna växthus i framtiden. Bara för att utmana oss själva ännu mer, liksom.

Jag kan tillåta mig att tycka det är skönt att få sitta på vårt hemmakontor i all min enslighet igen. Det blir ett annat lugn när jag sitter här själv, inte för att Christoffer egentligen stör. Ju färre distraktioner, desto bättre. Mer så. Har nämligen en del saker att beta av, exempelvis sponsrade inlägg till bloggarna.

Precis innan olyckan skulle vi påbörja vårt nya gemensamma pysselliv, låta våra intressen för design och reklam mötas. Perfekt att kunna komplettera varandra så!

Christoffer skulle bland annat göra små träpyssel och inredningsdetaljer – och jag skulle hjälpa honom öppna en egen webbutik. Bland mycket annat. Nu är detta inte på paus längre, men vi tar det i bebissteg, en ny pryl i taget. Saker blir vad de blir, det viktigaste är att känna skaparglädje.

miniatyr växthus för dockhus
Tanken med den här typen av miniatyrer är att man enkelt ska kunna skicka dem i platta paket och sedan montera ihop dem. Vi fnular alltså på om man kan sälja dockhus och miniatyrer som byggsatser, i alla fall de större träföremålen. Växthuset är interaktivt på så sätt att man kan lyfta på taket, öppna och stänga dörren.

Det kanske inte ens blir en webbutik i första taget…

Jag och Christoffer älskar våra idéer och det är alltid lika roligt att bolla dem med varandra. Jag räknar med att vi har en spännande vår framför oss, inte minst Christoffer som nu också ska satsa på sig själv och det han vill göra.

Tvivlar inte en sekund på att det kommer gå jätte-jättebra för honom.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2021 året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter

trauma delar livet i före och efter

Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.

Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.

Men så blir det ibland.

Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.

leva med medicinskt trauma

Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.

Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.

Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.

Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.

Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.

Måste verkligen ta ett krafttag om oredan här hemma

orka städa när man är sjuk

Jag jobbar, skapar, vandrar. Umgås med människorna i mitt hjärta. Men oftast klarar jag bara av att göra en eller två av sakerna åt gången.

För mycket umgänge – för mycket aktiviteter över huvud taget – får mig att ligga platt fall. Minst 12 timmars sömn i natt, jag skojar inte. För ett par helger sedan sov jag nog 16 timmar i sträck, bara för att jag var så trött i kroppen och hjärnan efter att ha träffat mina närmaste vänner i veckan. Utöver jobbet, då.

vardag när man är sjuk

Medan jag försöker hålla vardagen i schack fallerar hemmet. Just nu råder här total oreda, vilket känns tråkigt första advent. Samtidigt har jag ju bortprioriteterat hemmet länge. Har inte kunnat hålla alla bollarna i luften och därför råder stiltje på en del håll. Det är ganska mycket att röja i och jag ska börja i kväll.

Jag försöker skriva i gång viljan först. Har till och med laddat för att lyssna klart på en ljudbok jag tycker om under städningen, nämligen på De sju systrarna som är första boken i Lucinda Rileys serie med samma namn.

Jag har alla förutsättningar att ta det där välbehövliga krafttaget om oredan. Ändå är det något i mig som tar stopp. Jag som inte ens gillar smuts och stök. Nej, verkligen inte!

I perioder är det ganska tufft att sköta alla aspekter av livet så oklanderligt som jag vill, med värken och hjärntröttheten som alltid drar ner energin. Och så kämpar min sambo Christoffer just nu med sin traumatiska skada från i somras när han sågade av sig alla fingrarna på högerhanden.

svårt att orka vardagen sjukdom

Nu är vi två i hushållet med typ funktionsnedsättningar, och på grund av det går allt saaakta. Det är inte det att jag inte kan få hjälp, snarare så att jag inte vill ta emot den av närstående som brottas med sitt.

Min vän Pernilla skrev en bra artikel om den här problematiken på sin blogg Lungan i stormen. Kan varmt rekommendera dig att läsa artikeln för ökad förståelse.

Jag lever som i en dimma på grund av hjärntröttheten

jag lever som i en dimma av hjärntrötthet

Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.

Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.

De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.

Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.

hjärntrött på grund av kronisk smärta

Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.

Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.

Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.

Jag trodde jag skulle dö av genans.

Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.

När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker

Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.

Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.

I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.

symtom vid att vara hjärntrött

Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.

Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.

Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.

Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.

När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött

Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.

Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.

Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.

hjärndimma värk

Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.

Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.

Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.

Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.

Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.

Dagdrömmarna, jag tror inte jag kan leva utan dem…

Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.

hur dagdrömmer man

Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.

Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!

Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.

Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.

När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.

Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.

Hur dagdrömmer du?