Den första solnedgången på länge – och så blev den så här

Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.

solnedgång i apelviken vinter

Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.

fluffiga moln speglar sig i havet

Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?

vinterhimmel apelviken varberg

När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.

Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.

Jag gjorde det! Och äntligen har jag börjat på konstkurs…

I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.

Hälsat på släktingar och gjort påskorigami

I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.

Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen

På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.

subbe fyr i solnedgången
Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.

Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?

Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto

Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…

Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur

Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.

Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.

Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!  

Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar

Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.

blålila himmel över kåsa strand

Jag ska bland annat hjälpa till att barnvakta syskonbarnen i morgon, alltså på fredag, och på lördag ska jag titta på det äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning. Med andra ord blir det mycket fasterskap de kommande dagarna.

Gissningsvis kommer jag vara halvt död när den här veckan typ är över.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!

Kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss nu?

När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.

Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.

kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.

Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.

Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)

Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

Stormen Malik: Rapport från ett översvämmat Apelviken

stormen malik översvämning varberg

När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt desamma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.

översvämning apelviken varberg
Översvämmat Apelviken.

Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.

Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.

malik storm översvämning hav

Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.

Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.

översvämmat kåsa strand
Översvämmat Kåsa.

Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

färger solnedgång

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.