Starkt om Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar

Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.

Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.

dolly parton och kvinnorna som levde hennes låter bok
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.

Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.

Mina 5 främsta skäl att läsa Där kräftorna sjunger

mina fem främsta skäl att läsa där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger är Delia Owens prisbelönta roman om unga Kya Clarks delvis ensamma tillvaro i våt- och träskmarkerna vid North Carolinas kust. Här har du mina fem skäl att läsa boken!

1. Starkt livsöde

Platsen där kräftorna sjunger ligger i träskutmarkerna och det är på denna plats barnet Kya lämnas för att ta hand om sig själv. Sviken av familjen, sviken av samhället låter hon naturen bli den verkliga modern och hon gör vad hon måste göra för att överleva i vildmarken.

2. Exceptionella naturbeskrivningar

Delia Owens bok innehåller exceptionellt storslagna naturbeskrivningar av våt- och träskmarkerna. Sällan känns en litterär miljö så levande som den gör i denna roman. När Kya är som mest övergiven smälter hon också samman med träsket, människa och natur i samklang. Som en och samma.

där kräftorna sjunger bok
På bilden ser du bokomslaget till Delia Owens Där kräftorna sjunger. Boken gavs ut av Bokförlaget Forum 2020.

Naturbeskrivningarna är vackra, detaljrika men allt annat än sega. Även om du inte gillar berättelsen i stort kan du ändå uppskatta författarens oerhörda känsla för miljön. Jag utmanar dig. Nu är det något år sedan jag läste Där kräftorna sjunger och jag tänker fortfarande tillbaka på dess miljöer.

3. Söt kärlekshistoria

Helt ensam är hon inte, Kya. Nej, hon får en ny vän i Tate Walker, som lär henne läsa och skriva. Hon går inte i skolan som de andra barnen i trakterna, då hon gömmer sig undan myndigheterna i samhället. Kya och Tate delar nyfikenheten på träskmarkerna och mellan dem växer den allra, allra första kärleken fram.

4. Klurig mordgåta (?)

De olika livsvillkoren gör att det blir svårt att fördjupa kärleken. Så lämnas Kya ensam igen, ett tag. Samhället som vänt henne ryggen får upp ögonen för henne när hon är en nästan-vuxen och dess egen guldgosse, quarterbacken Chase Andrews, börjar uppvakta henne. En dag hittas han dock död, mord misstänker man. Kya anklagas för mordet på honom.

5. Mångfacetterad samhällsskildring

Har du tänkt på att flera av 2010-talets hemska gärningar i litteraturens värld egentligen handlar om något annat än själva illgärningen? Ta Stora små lögner av Liane Moriarty eller Små eldar överallt av Celeste Ng som exempel – hur sprungna är inte illgärningarna ur de sociala dynamikerna i karaktärernas tillvaro? Samma sak är det med Där kräftorna sjunger av Delia Owens. En fruktansvärd handling, javisst, men bakom den ett samhälle fullt av hat och utanförskap. Så även av kärlek och gemenskap.

Främsta skälen att läsa Där kräftorna sjunger

Varken kärleks- eller mordhistorien känns kanske som fullträffar. Livsödet, naturen och de övriga komplexa relationerna gör ändå att jag känner mig rikare när jag läser Där kräftorna sjunger. Det här är en läsupplevelse jag väldigt, väldigt ogärna vill vara utan.

Läs Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland

bok om rysslands historia

Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.

Vad handlar Mina ryska vänner om?

Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.

Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.

mina ryska vänner en berättelse om putins ryssland bok
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.

Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.

Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?

Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.

En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.

Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!

I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!

Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.

Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

fanny och alexander film

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

Du vill inte möta Körkarlen på nyårsnatten – tro mig!

Selma Lagerlöf är en av mina absoluta favoritförfattare och med romanen Körkarlen visar hon vilken fantasifull berättare hon är.

selma lagerlöf körkarlen

Hon skrev boken som en egen En julsaga eller A Christmas carol och Körkarlen har en del gemensamt med Charles Dickens klassiska verk.

Lagerlöfs bok handlar nämligen om en man som tvingas möta sitt förflutnas, sin nutids och sin framtids spöke i form av en dödens budbärare.

Vad handlar Selma Lagerlöfs Körkarlen om?

Den sista dagen på året ligger slumsystern Edit på dödsbädden. Det är snart dags att släppa taget om livet, men hon kan inte göra det riktigt än. Inte innan hon än en gång fått träffa den förhärdade syndaren David Holm, som envisas med att inte hörsamma hennes sista önskan.

De som verkligen finns vid hennes sida kan inte förstå varför Edit blivit så fäst vid David. Hon är trots allt en god människa som gjort skillnad i Stockholms rännsten, medan han är fruktansvärt ondsint.  

Men Edit har inte tappat hoppet om honom. Hon är övertygad om att det finns mer i David än vad han hittills visat, hennes kärlekskranka hjärta kräver att det är så.

Medan hon ligger där och våndas dricker David sig full på en kyrkogård. Han kommer inte gå till Edit för allt i världen. I stället berättar han historien om dödens körkarl, som han i sin tur hört via en vän.

Den sista som dör på året kan tvingas bli körkarl åt döden under året som följer och till nästa årsskifte, när någon annan kan ta över tyglarna. Körkarlen kör runt på med en skraltig häst och vagn, hämtar upp själar. Och tillvaron känns som evighet.

Efter dryckeslaget på kyrkogården faller David döende ner på marken. Ironiskt nog precis innan nyårsklockorna ringer.

Det är hans tur att möta Körkarlen, en gammal, gammal vän.

Körkarlen och tillika vännen plågas av Davids leverne och vill ge honom en chans till gottgörelse.

Om dödens budbärare inte kan omvända syndaren är det denne som måste ta över tyglarna. Vem vet när David kan bli fri?

Det är dags att besöka Edit och att därmed konfrontera sig själv.  

Vad tycker jag om Lagerlöfs nyårssaga?

Om Dickens En julsaga just är en julberättelse är väl Selma Lagerlöfs Körkarlen en nyårssaga. Jag tycker hon använder sig av det liminala tillståndet mellan liv och död, mellan ett år och ett annat snyggt. I det här tillståndet kan allt hända, och det gör det ju också för David Holm.

Jag har försökt sammanfatta handlingen i boken så kort jag kan och jag märker att jag inte varit tillräckligt koncis. Det säger ganska mycket om komplexiteten i verket.

Som i så många andra fall skriver Lagerlöf lager på lager och till slut finns det så mycket djup i texten att man aldrig blir klar med den. Så känner jag inför Körkarlen.

Boken är inte tjock. Tvärtom utgörs den av cirka 200 sidor. Den är dock en rik berättelse, inte enbart en saga som den är.

Bland allt det fantastiska skildrar Lagerlöf det miserabla livet i Stockholms fattigkvarter, ämnen som missbruk och kvinnomisshandel tas upp.

Det här verket är inte det bästa jag läst av Selma Lagerlöf, på den listan kvalar snarare Gösta Berlings saga och Liljecronas hem in. Ändå är det inte så länge sedan jag läste Körkarlen – och i dagarna har jag alltså läst boken igen. Det är väl ändå ett skapligt betyg?

Jag gillar sagobitarna kring dödens körkarl, spökhistorien. Just denna karaktär hade man kunnat skriva ännu fler böcker om. Jag hoppas någon gör det…