Då och då får jag ett ryck och tänker att jag borde öppna den där förbenade nätbutiken så att jag kan sälja mina målarbilder och posters. Men så är det alltid något som sätter stopp, och jag misstänker att det är min egen kreativa process. För egentligen gillar jag att kunna experimentera mig fram och att sedan kunna blogga om det jag gjort i stunden. Det är detta som håller mig i gång varje dag.
I våras studerade jag komplementfärger och vattenfärger rent teoretiskt och det här satte sin prägel på vad jag skapade då. Jag gjorde bland annat min allra första riktiga poster. Motivet föreställer en orange koi i en blå damm. Blått och orange är komplementfärger och det ser du på hur det blåa lyfter det orangea i min posterdesign. Faktiskt var jag även inspirerad av färgerna i ett av mina egna foton, så ja, många processer samtidigt.
Och just för att jag var så insnöad på akvarellfärger fick det bli en fisk och damm med vattenfärgsöverdrag. Jag har maskerat olika svarta silhuetter med akvarellfärgsgrafik i Adobe Illustrator. Maskeringsfunktionen – den görs i ett x antal steg – har visat sig vara väldigt användbar och det var det första jag lärde mig göra i Illustrator. Specifik, haha! För att ge min orangea koi ett extra lyft har jag guldkantat den. Tycker själv att det blev fina detaljer, och dessutom är blått och guld vackert ihop.
Den här postern lägger jag alltså nu upp i min idébank slash projektkatalog, vilket innebär att du kan ladda ner den gratis. Men med den gratis nedladdningen följer ett ansvar från din sida. Du måste respektera upphovsrätten. Med andra ord får du använda postern för privat bruk men inte för kommersiellt bruk. Du kan därmed inte ladda ner och ladda upp bilden någon annanstans och hävda att den är din. Inte heller kan du printa ut postern på tjockt papper och sälja den vidare.
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Utnyttja förutsättningarna som finns
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Komma närmare månen rent fysiskt
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Fotografera månen med stativ
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Planera fotostunden utifrån månfaserna
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Beakta att månens utseende förändras
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Se över tekniken och inställningarna
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
En liten gråsparv söker efter någonstans att bo i en trädgård, men både blåmesen och talgoxen försöker jaga bort hen därifrån. De två andra fåglarna är nämligen inte alls villiga att dela med sig av vad de har. De tycker dessutom att den bedjande gråsparven är tjuvaktig så som hen tigger om andras rester. Men nog måste det väl finnas hjärterum även för gråsparven?
Tillsammans med illustratören Martin Jacobson har författaren Jonas Gardell skapat ett litet mästerverk i form av bilderboken Sagan om den lilla gråsparven. Det är en saga som påminner om Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser, som egentligen handlar om vår mänskliga tillvaro. Fabler, så heter djurberättelserna. De är så klassiska att jag häpnar inför det faktum att jag står inför en sprillans ny sådan.
På bilden ser du omslaget till Jonas Gardells bilderboksdebut Sagan om den lilla gråsparven. Boken gavs ut av Rabén & Sjögren 2022.
På några få uppslag levandegör Gardell och Jacobson trädgården och dess inneboende fåglar. Det är en berättelse som berör med sin igenkänning av utanförskap och längtan efter tillhörighet. Gardell skriver träffande vackert, fåglarna har verkligen sina egna personligheter, men Sagan om den lilla gråsparven är också mästerligt illustrerad. Varje uppslag i denna bilderbok för barn i läsåldern 3 till 6 år är som ett konstverk. Jag hade velat rama in och hänga upp varenda en av bilderna.
Jag uppskattar ljuvligt illustrerade bilderböcker och jag uppskattar böcker med ett genomtänkt budskap. Enligt min mening är Sagan om den lilla gråsparven därför en fröjdefull läsning som förmår väcka tankar om svåra ämnen. Läs denna bilderbok med dina småttingar och jag lovar att ni kommer ha många spännande samtal om medmänsklighet och inkludering framför er.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Jag ska ju återuppta mina studier i kreativt skrivande i sommar och värmer upp genom att bland annat läsa nordisk fantasy, som jag har jätte-jättelite erfarenhet av. Ironiskt nog har jag nog själv tänkt mig att jag ska skriva med fantasyinslag och därför känns det passande att läsa exempelvis Korpringarna av Siri Pettersen.
Handlingen i Odinsbarn: Den första delen i Siri Pettersens Korpringarna heter Odinsbarn och introducerar den kraft- och svanslösa Hirka. Hur hon än försöker kan hon inte famna och därför riskerar hon att sprida röta i trollens värld. Men är hon verkligen utan magiska krafter? När hon tvingas lämna sin hemby – och sin kärlek – för att inte bli påkommen som rötan upptäcker hon successivt sina verkliga förmågor. Och hon dras in i en uråldrig maktkamp, som kan vara en del av hennes öde.
Korpringarna är namnet på en trilogi och den är hajpad av mina Goodreads-vänner. Jag som inte hade några förväntningar alls på böckerna är chockad över hur bra jag tycker att de är. Får böcker ens vara så bra? Efter att ha läst den här serien vet jag inte om jag kommer klara av att skriva nordisk fantasy. Ribban är liksom satt.
En tanke gnager inom mig: det här kan mycket väl vara nordisk fantasy när den är som bäst. I resten av mitt liv kommer jag därför kanske, kanske behöva nöja mig med att läsa det näst bästa – och att skriva långt under ribban. För ja, Pettersen har satt den mycket högt med sin karaktärsdrivna handling och sitt fina världsbygge som har många drag av nordisk folktro.
Samtidigt blir jag glad av att de nordliga länderna levererar fantasy i världsklass, och när det väl gäller är det inte så dumt att ha en inspirationskälla som denna.
Handlingen i Röta: Den andra delen i trilogin heter Röta. De gamla krafterna har vaknat och rötan vill nu slå sig fri. Hirka tycks ha det rötans källa törstar efter…
Handlingen i Kraften: Den tredje delen i trilogin heter Kraften och nu rasar krigen mellan världarna för fullt. Kan Hirka få stopp på källan till rötan och stridigheterna?
Enligt min mening kan Korpringarna mäta sig med vilken populär fantasyserie som helst. Faktiskt tycker jag den överträffar många brittiska eller amerikanska hajpar. (Jag har ju inte läst dem alla, men en del av dem). Pettersen har skrivit något fenomenalt, helt enkelt.
Du känner mig; det är mycket jag tycker är roligt och spännande. Ja, jag blir lätt överentusiastisk, men det är ju så jag är. Rätt och slätt. Och en av de saker som får mig att känna å, så roligt (!) är abstrakt blomfoto med makrot. Faktiskt kan detta vara något av det roligaste jag vet att göra. Det är också ett ganska nyfunnet intresse som gör mig väldigt, väldigt gott. Jag har upptäckt att fotograferandet av blommor gör mig mer närvarande och avslappnad, två saker jag annars kämpar med.
Tanken med ett makroobjektiv till kameran är kanske inte i första taget att ta abstrakta bilder. Med rätt schvung kan man liksom få till en kristallklar skärpa och därtill en tämligen porträttlik avbildning av blomman. När jag gör abstrakt blomfoto frångår jag detta helt och hållet, och fokuserar enbart på ljusspelen i växterna. Fotona jag visar här i blogginlägget är inte redigerade det minsta, det är rent förvandlande ljus som gör dem så udda. Egentligen är inte naturen särskilt tillrättalagd och det är så här jag oftast ser blommorna.
Ibland när man sätter sig ner och skapar blir det inte alls som man tänkt sig. Jag hade tänkt fortsätta kreera vårmandalor i dag och i stället lekte jag loss en massa. Och det var inte alls i onödan, som att leka någonsin skulle vara det!
Men, men, jag fick gjort kreativa skrivövningar om svamphus. Övningarna går under samlingsnamnet ”Vem bor här?” och utgörs av fem olika svamphus vilkas inneboende du ska berätta om. På skrivpappren finns en bilddel respektive en textdel, men du kan förstås komplettera med linjerade papper.
Under våren har jag studerat kreativitet som helhet och det här har alltså utmynnat i att jag anmält mig till olika kurser, både via studieförbund och universitet. Till sommaren väntar bland annat en kurs om att skriva barnlitteratur – men fram till dess går jag en allmän bildkurs.
På bildkursen har jag gått all in för starka färger, och färgglädjen har smittat av sig på dessa skrivövningar. Säkerligen kommer även det faktum att jag snart ska skriva små barnberättelser prägla riktningen på innehållet något. Det är som det ska vara! Livet, liksom.
Skrivövningarna om svamphusen är gratis att ladda ner, som alla mina printables på Sandras dagar. När du klickar på länkarna här i blogginlägget kommer du vidare till de enskilda nedladdningssidorna.
Skriv loss med barnen i ditt liv eller hitta på egna svampsagor!
På annandagen hann jag och Christoffer med lite påskorigami. Det var efter en intensiv helg och entusiasmen var kanske något svagare än vanligt från min sida. Därför fick det den här gången bli ett par enkla påskkycklingar. En av kycklingarna vi vek sitter i ett ägg och visas i ett annat blogginlägg – se här!
Kycklingen du ser på bilderna i detta inlägg är tredimensionell och kan stå upp. Om jag hade ritat ett svart öga på huvudet hade du ännu tydligare kunnat se att den ska föreställa just en påskkyckling. Men faktiskt hade den lika gärna kunnat göras i en annan färg och föreställa nästan vilken fågel som helst. Att den blev en påskkyckling har mycket med det gula färgvalet att göra.
Vi använde tvåfärgade origamipapper med måtten 15×15 centimeter till denna kyckling. Det är ett särskilt origamipapper jag köpt på Science fiction bokhandeln en gång i tiden, och kanske det bästa papper vi någonsin haft. Filminstruktionerna vi utgick från för att vika en kyckling i papper hittar du på kanalen Exciting origami på Youtube. Klicka på länken så kommer du dit!
Är det påsk får man använda ”äggstra” i rubrikerna, så är det bara. Och jag tycker just att denna origami-påskkyckling är äggstra fin.
Att den sedan är ett hyfsat enkelt papperspyssel gör inte direkt saken sämre, för här har vi något jag skulle kunna klara av… och klarade av efter viss kamp.
Jag var inte jättefokuserad när jag och Christoffer satt med årets påskorigami, hade nämligen tankarna bland skatteunderlaget jag håller på att sammanställa.
Det går att rita dit ett litet svart öga så att kycklingen framträder ännu mer. Här har ett metallicpapper som är 15×15 centimeter använts. Påskkycklingen kan göras större eller mindre, prova då att använda ett papper som är 20×20 centimeter respektive 10×10 centimeter.
Av den anledningen var det ju ändå ganska gött att jag den här gången valt en enkel modell och inte ett pysselsom tar timmar att genomföra.
Att vika en sådan här påskkyckling i papper är nog något som många barn hade gillat, föreställer jag mig. Och de hade varit grymma på det. Det är jag övertygad om.
Personligen gillar jag att kycklingen sitter i ett ägg. Båda delarna är vikta i ett och samma pappersark. Precis som det ska vara med origami!
När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.
Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.
Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!
Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.
Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.
På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)
Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.
Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.
Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
