Jag ska ju återuppta mina studier i kreativt skrivande i sommar och värmer upp genom att bland annat läsa nordisk fantasy, som jag har jätte-jättelite erfarenhet av. Ironiskt nog har jag nog själv tänkt mig att jag ska skriva med fantasyinslag och därför känns det passande att läsa exempelvis Korpringarna av Siri Pettersen.
Handlingen i Odinsbarn: Den första delen i Siri Pettersens Korpringarna heter Odinsbarn och introducerar den kraft- och svanslösa Hirka. Hur hon än försöker kan hon inte famna och därför riskerar hon att sprida röta i trollens värld. Men är hon verkligen utan magiska krafter? När hon tvingas lämna sin hemby – och sin kärlek – för att inte bli påkommen som rötan upptäcker hon successivt sina verkliga förmågor. Och hon dras in i en uråldrig maktkamp, som kan vara en del av hennes öde.
Korpringarna är namnet på en trilogi och den är hajpad av mina Goodreads-vänner. Jag som inte hade några förväntningar alls på böckerna är chockad över hur bra jag tycker att de är. Får böcker ens vara så bra? Efter att ha läst den här serien vet jag inte om jag kommer klara av att skriva nordisk fantasy. Ribban är liksom satt.
En tanke gnager inom mig: det här kan mycket väl vara nordisk fantasy när den är som bäst. I resten av mitt liv kommer jag därför kanske, kanske behöva nöja mig med att läsa det näst bästa – och att skriva långt under ribban. För ja, Pettersen har satt den mycket högt med sin karaktärsdrivna handling och sitt fina världsbygge som har många drag av nordisk folktro.
Samtidigt blir jag glad av att de nordliga länderna levererar fantasy i världsklass, och när det väl gäller är det inte så dumt att ha en inspirationskälla som denna.
Handlingen i Röta: Den andra delen i trilogin heter Röta. De gamla krafterna har vaknat och rötan vill nu slå sig fri. Hirka tycks ha det rötans källa törstar efter…
Handlingen i Kraften: Den tredje delen i trilogin heter Kraften och nu rasar krigen mellan världarna för fullt. Kan Hirka få stopp på källan till rötan och stridigheterna?
Enligt min mening kan Korpringarna mäta sig med vilken populär fantasyserie som helst. Faktiskt tycker jag den överträffar många brittiska eller amerikanska hajpar. (Jag har ju inte läst dem alla, men en del av dem). Pettersen har skrivit något fenomenalt, helt enkelt.
Ibland när man sätter sig ner och skapar blir det inte alls som man tänkt sig. Jag hade tänkt fortsätta kreera vårmandalor i dag och i stället lekte jag loss en massa. Och det var inte alls i onödan, som att leka någonsin skulle vara det!
Men, men, jag fick gjort kreativa skrivövningar om svamphus. Övningarna går under samlingsnamnet ”Vem bor här?” och utgörs av fem olika svamphus vilkas inneboende du ska berätta om. På skrivpappren finns en bilddel respektive en textdel, men du kan förstås komplettera med linjerade papper.
Under våren har jag studerat kreativitet som helhet och det här har alltså utmynnat i att jag anmält mig till olika kurser, både via studieförbund och universitet. Till sommaren väntar bland annat en kurs om att skriva barnlitteratur – men fram till dess går jag en allmän bildkurs.
På bildkursen har jag gått all in för starka färger, och färgglädjen har smittat av sig på dessa skrivövningar. Säkerligen kommer även det faktum att jag snart ska skriva små barnberättelser prägla riktningen på innehållet något. Det är som det ska vara! Livet, liksom.
Skrivövningarna om svamphusen är gratis att ladda ner, som alla mina printables på Sandras dagar. När du klickar på länkarna här i blogginlägget kommer du vidare till de enskilda nedladdningssidorna.
Skriv loss med barnen i ditt liv eller hitta på egna svampsagor!
Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.
I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.
O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.
Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.
Vad handlar boken Hamnet om?
I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.
Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.
Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?
Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.
Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.
Självhjälpsböcker är inte min grej, känner en skepsis gentemot hela den kulturen. Med Brené Brown och andra seriösa beteendeforskare som undantag, ska tilläggas. Men jag gillar att läsa om andras skapande och om kreativitet rent generellt. I dagarna har jag läst Austin Kleons kreativitetstrilogi som inkluderar böckerna Steal like an artist, Show your work! och Keep going.
Jag säger då det, de här böckerna förtjänar verkligen sin hajp. På gott och ont är det här verk som får mig att tänka till, inte för att jag behöver grunna mer över mitt skapande när jag har pms och så. Men ändå. Ja, jag har tänkt och tänkt. Och tänker gör jag ju mestadels hela tiden, det är dock sällan jag blir klokare eller kan sätta ord på tankarna. Det har Kleon gjort åt mig, inser jag efter läsningen som lämnat mig med ett wow.
1. Steal like an artist
Steal like an artist är den första boken i Austin Kleons trilogi och i den filosoferar han stort och brett om kreativitet. Vi är alla kreativa, skulle han nog mena, det gäller bara att hitta sin grej. Eller snarare att vara nyfiken på sig själv och andra. Nyfikenheten är lite av kreativitetens kärna, för tack vare utforskandet får du ny input och input är viktigt för den egna utvecklingen.
I Steal like an artist slår Kleon ett slag för att låta dig inspireras av andras arbete. Lär helt enkelt av det andra gjort. Ta till dig det smartaste och snyggaste MEN gör det på ditt eget sätt. När vi lär oss nytt är det kanske inte så ovanligt att vi imiterar, det är liksom en del av lärandeprocessen. I det långa loppet vinner du dock på att vara dig själv, att använda kunskapen på ett sätt som visar vem du är som kreatör.
Som kreatör kan det vara enormt berikande att dela med dig av ditt skapande. Det är bland annat detta Austin Kleon skriver om i Show your work! Genom att aktivt söka dig till kreatörskretsar där du kan ha en dialog med andra entusiaster kan du få ett rejält lyft i din egen utveckling. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka. Hela det här tänket avspeglar den digitala delarkultur vi lever i och ligger därför rätt i tiden. Jag kan relatera till Kleons resonemang.
Det svåra med att dela med sig av skapande är så klart feedbacken, som kanske inte alltid är så positiv. Men just feedback är en viktig del av utvecklingen. Om omdömet är uppriktigt och välvilligt menat kan du lära dig en hel del av det och skapa något ännu bättre nästa gång. Kleon menar att det är svårt att leva på sitt skapande om man inte vågar utsätta sig för kritik. Det kan jag hålla med om. Hitta en plattform där du känner att du kan visa ditt arbete på ett sätt som är givande för dig, uppmuntrar Kleon i Show your work!
För mig har den stora kreatörsutmaningen inte legat i att bli kreatör. Den har snarare utgjorts av att orka vara ihärdig. Det här är en problematik Austin Kleon belyser i Keep going, och det är en viktig problematik. För vad händer när du får betalt för ditt kreativa arbete och skapandet så blir vardag? Jag tror inte att man kan förstå om man inte arbetar som kreatör själv, förstå hur man måste skapa på även när man inte känner sig inspirerad. Även när man är toktrött av för mycket output… Där och då kan man vara så less på skapandet att man överväger att överge det abrupt. Trots att man egentligen älskar det man gör, ja.
Det här skriver alltså Kleon om. Och han tipsar om hur gnistan kan hållas vid liv, bland annat genom att nära den med rutiner – otroligt nog – och egentid. För många kreatörer är ensligheten viktig, att kunna avskärma sig från omvärlden för att kunna ge sysslan man har framför sig sitt fullaste fokus. Jätteintressant att Kleon lyfter detta, med tanke på att det här är tankar jag brukar återkomma till. Man är inte så unik! En annan viktig poäng han har är vikten av att se till vad man faktiskt gjort i stället för att rasa över de saker man inte hann med under dagen. Det är ju inte så att uppgiften försvinner…
Det är med den djupaste beundran – och kanske förundran – som jag skriver det här boktipset om trilogin. Läs böckerna, begrunda innehållet och lär känna dig själv lite, lite bättre! Det senare är jag i fullaste färd med. Om du hellre vill lyssna på böckerna som ljudböcker än att läsa dem som separata pappersböcker finns de i en bra inläst samlingsvolym.
Och återigen upptäcker jag vilken skatt bokströmningstjänsterna är! Den här gången har jag hittat mängder av konst- och pysselböcker. Däribland Ana Victoria Calderóns böcker om vattenfärger och blandtekniker.
Under min sjukvecka hade jag tid att djupdyka ner i Calderóns konstvärld och så här i efterhand känner jag hur min värld i sin tur vidgats. Det finns inget bättre än när inspirationen sjunger i kroppen och en så enkel sak som läsning av en bok ger nya perspektiv.
Som du förstår är jag lyrisk över hur Ana Victoria Calderón skriver om och visar upp allt från färglära till akvarellteknik. Därför ska jag dela med mig av några boktips i förhoppningen att du också får uppleva samma färgglädje som jag för tillfället gör.
Om jag hade haft tid och ork hade jag börjat måla akvarell bums!
1. Color harmony for artists
Color harmony for artists är en inte bara en grundlig introduktion till färglära och det som Calderón benämner färgharmoni, utan en riklig inspirationskälla till vattenfärger. Hur blandar du en egen palett?
Calderón går igenom såväl primärfärger som komplementfärger, liksom hon ger exempel på hur du utifrån dina egna foton kan blanda unika paletter för dig. Vilka färger har solnedgången eller trädgårdsrabatten?
Paletten du blandar genom en mix av exempelvis akvarell och gouache avspeglar dig som person.
Creative watercolor är en handbok för hur man målar med vattenfärger. De mångtaliga tipsen i boken inkluderar både akvarell och gouache. Härigenom lär jag mig hur praktiskt det är att blanda vit gouache i akvarellen för att få till riktiga pastellfärger. Häftigt! Kände inte till tillvägagångssättet sedan tidigare.
Här visar Ana Victoria Calderón mängder av målartekniker i form av målarövningar. Övningarna känns moderna. Det Calderón lär ut minner starkt om den grafik jag köper färdig och som säkerligen fått mig att söka mig till hennes pysselböcker från början.
Måla vått-på-vått eller vått-på-torrt, eller prova en annan teknik som hjälper dig få till snygga tavlor eller inbjudningskort. Äntligen har jag tagit del av behändiga exempel på hur man målar blommor och blad!
I pysselboken Creative watercolor and mixed media är det fortfarande vattenfärgerna akvarell och gouache som spelar huvudrollen. Men här får målarfärgerna sällskap av bland annat flytande bläck och metallicfärger.
När Calderón illustrerar olika blandtekniker får du samtidigt handfasta tips på hur du kan måla färgsprakande himlar och galaxer.
Jag känner wow inför de snygga tavlorna hon nästan trollar fram med hjälp av några drag från penseln – eller topsen eller pappersnäsduken.
Som den nybörjare jag är visste jag inte att det finns flytande maskeringstejp, men detta använder Ana Victoria Calderón flitigt när hon visar hur du kan skriva namn bland akvarellmoln eller få till perfekta cirklar att måla innanför.
Konstnären tipsar även om hur du målar gnistrande juveler och helig geometri. I det senare exemplet utifrån blommor du plockat och pressat själv.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer läsa nördigare vattenfärgsböcker än de tre pysselböcker som jag berättar om i det här blogginlägget. Ana Victoria Calderóns kärlek till vattenfärger skimrar på varje sida och inspirerar mig till att utforska konstnärsmaterialet vidare.
Finns det alls någon vits med att räkna antalet böcker man läst? Nej, det gör det kanske inte. Men jag gör det ändå, för att jag för egen del ser att läsa många böcker som en stor livsvinst. Jag mår som bäst när jag läser mycket, funkar biblioterapi på mig, eller? Absolut, absolut!
Jag ser också antalet lästa böcker som ett mått på hur mycket jag vilat och i år måste jag hittills ha vilat mycket, med tanke på att jag i dag passerade 20 böcker för året. Och än är februari inte över!
Jag loggar läsningen på Goodreads. Detta är som Facebook men för boknördar. Älskar’t! Tack vare detta kan jag enkelt hålla reda på vad och när jag läst, och jag har vanan att bokmärka böcker som jag vill läsa.
Sedan är det ju superkul att följa mina vänners läsning. Två av mina närmaste vänner använder nämligen också Goodreads och genom deras läsande har jag fått mängder av bra boktips. Så om du vill få tips på bra böcker kan jag varmt rekommendera Goodreads!
Jag är oändligt tacksam för bokströmningstjänsterna och biblioteken. Har köpstopp när det kommer till böcker, kan inte köpa på mig mer på grund av platsbrist. Men ändå känns det som att jag är rikare än rikast på litteratur. Varje dag kan jag välja nya skatter.
Och de här skatterna berikar mig något enormt. Jag känner hur jag dag för dag växer, såväl språkligt som intellektuellt. Just nu varvar jag skönlitteratur med facklitteratur, och jag överraskar till och med mig själv med berättelserikedomen jag tar del av.
Att få – att kunna – läsa så här är ett av de största privilegierna.
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
Det kommer säkert bli så att jag går ett och annat varv i den lokala bokhandeln, det är liksom en tradition att besöka den årliga bokrean. Men under bokrean 2022 kommer jag inte köpa nya böcker. Det blir ändå mest så att jag bara köper på mig saker som samlar damm – och jag som försöker rensa i bokhyllorna här hemma.
Trots att jag inte kommer bokfynda på rean känner jag ett överflöd av litteratur, ett överflöd som gör att jag lever i ett lyckorus. Jag har ett av mitt livs bästa läsflow – jamen, ett sådant flow man kunde ha i den unga bokslukaråldern – där jag varvar läsande av e-böcker via Storytel med att låna pappersböcker på biblioteket. Hittills har jag läst över 20 böcker i år, och då är februari ännu inte över.
Det slår mig att jag inte ens bläddrat i bokreakatalogen, och det är ju egentligen jättemärkligt. Kanske börjar känna mina begränsningar och veta med mig att om jag skapar minsta lilla öppning för nya bokinköp kommer jag slå till av gammal vana. Finns nästan inget roligare än att köpa böcker!
I den tappraste anda gjorde jag ett ordentligt röj i bokhyllorna före jul. Jag rensade då bort vad som motsvarade tio tolv påsar och säckar med böcker. Likväl dignar hyllorna av volymer, som om inget hänt. Nej, nej! Jag vet vad du undrar: Självklart skänkte jag böckerna till den lokala välgörenhetsloppisen. Skulle aldrig, aldrig kunna slänga böcker. Böcker är besjälade, så det så.
Mycket rensning återstår, dock, och av den anledningen har jag gett mig själv köpstopp för böcker. Samtidigt försöker jag upptäcka bibliotekets enorma skattkammare, något jag varit alltför lat med. Kan inte kalla detta för annat än ett nytt skede i livet.
Bästa böckerna? Det måste väl ändå vara de berättelser som lyckas berätta en hel livshistoria, så som Sofia Lundberg gör i Den röda adressboken.
Jag öppnade pärmarna och tänkte Ja, jag ger väl boken ett försök. Det krävdes inte många sidor för att den något nonchalanta inställningen skulle kastas åt sidan och för att jag skulle uppslukas helt av den 98-åriga Doris öde.
Det här är en berättelse som hoppar i tiden, hur ser Doris liv ut i dag och hur har hon levt genom åren?
Vad handlar Den röda adressboken om?
Människorna runt omkring Doris får henne att känna sig betydelselös, särskilt hemhjälpen som stressar in och ut ur hennes hem. Sällan tar sig någon tid att lyssna och det är som att möjligheten till ett värdigt avslut är som bortblåst.
Men en person har Doris. Det är systerdotterdottern Jenny. Dessvärre bor Jenny på andra sidan i Atlanten, i USA, och det är inte helt lätt att korsa hav när man är så gammal.
Så fort Doris får ork skriver hon ner sin livsberättelse så att Jenny någon gång kan läsa den och kanske få svar själv. Bland annat svar på varför hennes mamma aldrig verkade älska henne.
På bilden ser du bokomslaget till Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Boken gavs ut av Forum 2017.
Och vilka berättelser Doris kan förtälja! Tillbakablickarna är en av de saker som gör Den röda adressboken så underbar. Det visar sig att Doris har levt ett storslaget liv, som tog sin verkliga början när fadern dog och hon som barn var tvungen att lämna hemmet.
Hon började jobba som piga i ett välbärgat hem och där mötte hon många spännande konstnärspersoner. En dag ryktes hon upp ur hushållet för att tillsammans med husmodern flytta till Paris och väl där blev hon modell.
Modellåren innebar mycket vånda, men så träffade hon sitt livs stora kärlek. Geografiska avstånd och andra världskriget skapade förhinder – men är det någonsin för sent för den sanna kärleken?
Vad tycker jag om Sofia Lundbergs bok?
Jag är golvad av Doris livsöde som Sofia Lundberg skriver fram det i Den röda adressboken. Och jag fullkomligen älskar hur sympatiskt Lundberg berättar om den äldre damen. Hade önskat att det fanns många fler berättelser av det här slaget!
Handlingen vävs skickligt samman med hjälp av just Doris röda adressbok. Den innehåller namnen på alla de personer som lämnat avtryck på henne sedan 1928, och givetvis har det blivit många, många fina möten.
Den här boken hade blivit en ypperlig film, faktiskt förtjänar den en filmatisering i den svulstigaste hollywoodtappningen. För Den röda adressboken är episk, minst sagt. Den är också omtumlande vacker, sorglig och värmande. Precis som riktigt bra feelgood ska vara.
Och något boken så stämningsfullt visar är att kärlek förekommer i alla former, från den första innerliga vänskapen till det omsorgsfulla släktskapet. Den största kärleken måste inte nödvändigtvis vara romantisk, och det tycker jag Lundberg lyckas förmedla igen och igen.
Jane Austen är en av mina stora litterära förebilder. Det finns inga ord för att beskriva hur mycket glädje och tröst hennes böcker gett mig från den allra första gången jag läste Stolthet och fördom. Många år och böcker sedan nu…
Som tvättäkta nörd vill jag ha så mycket av det tidiga 1800-talets England som möjligt, gärna i form av spännande personporträtt och svulstiga romanser. Av den anledningen läser jag exempelvis så kallad Regency romance från Harlequin historisk och Avon romance.
Böckerna behöver inte vara exakta Jane Austen-kopior, det räcker att de säljer in miljön och dramat hyfsat bra för att jag ska fastna. Och på tal om detta har jag hittat några bokpärlor jag vill dela med mig av, tre moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk.
Och förutom dessa boktips vill jag lyfta härliga Austenland av Shannon Hale och The Jane Austen Book Club av Karen Joy Fowler, två böcker som filmatiserats. Nu när jag ändå är på gång, liksom!
3 moderna alternativ för dig som också älskar Jane Austen
Vilka är mina tre tips på moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk?
1. En oväntad förälskelse av Julia Quinn
En oväntad förälskelse är den andra boken i Julia Quinns serie om Familjen Bridgerton. Det finns ett skäl till att jag väljer att inleda listan med den här boken. Den är nämligen en tolkning av Stolthet och fördom, dessutom en mycket rolig sådan.
Året är 1814 och greve Bridgerton tror sig funnit den perfekta hustrukandidaten. Det är bara det att hennes storasyster är så förbenat irriterande. Hon verkar tycka detsamma om honom. Varje gång de ses bråkar de så att det slår gnistor om dem.
Hur var det nu, kärlek börjar väl alltid med bråk…?
2. Edenbrooke av Julianne Donaldson
Det mesta av Familjen Bridgerton finns i svensk översättning – men först kom Edenbrooke av Julianne Donaldson. Denna roman refererar en del till Jane Austens verk, såsom till Northanger Abbey, och utspelar sig bland annat i Bath. 1816 är året för händelserna.
Sorg och leda sammanfattar Marianne Daventrys tillvaro i Bath, så när hon får chansen att besöka godset Edenbrooke tackar hon genast ja. Vistelsen på godset blir allt annat än tråkig, redan på vägen dit inleds äventyret med en stråtrövarattack.
Och så möter hon för första gången den stilige men oförskämde Philip, som i ett överraskande ögonblick visar sig vara en av ädlingarna på Edenbrooke.
3. Emmas affär av Tessa Dare
Nu när ändå Julia Quinns böcker börjat översättas till svenska är det inte på tiden att även Tessa Dares böcker översätts? Så har mina tankegångar gått ett tag nu. Till min glada förvåning är serien Kvinnorna påBloom Square på gång och den första boken heter Emmas affär.
Hertigen av Ashbury vill bestämt ha en hustru. Romantik, då? Det är ett stort nej. Nattliga möten i sängkammaren? Absolut! Han vill ännu mer ha en arvinge.
När den forna adelsdamen och numera sömmerskan Emma dyker upp i bröllopsklänning utanför hans dörr ställer han till med ett spontant frieri. Att hon inte var den tilltänkta bruden är lite strunt samma! Mycket må gå i hertigens väg men i Emma har han mött sin överkvinna i envishet. Hon kräver romantik och hon kräver att bli älskad.
I samma veva som jag skriver det här blogginlägget får jag även nys om den nya Jane Austen-inspirerade romanen Frestelser av Lex Croucher. Som en blandning mellan Jane Austen och Mean girls, lyder bokbeskrivningen. Måste läsas!
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?
Vad handlar boken Harvey om?
Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.
Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.
I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.
På bilden ser du bokomslaget till Emma Clines Harvey. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?
Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.
När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.
Vad tycker jag om Emma Clines bok?
Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.
Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.
Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.
Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!
