Familj bestående av kattugglor kommer till skogen varje år

Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.

familj kattugglor påskbergsskogen

Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.

Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.

Kattugglor förändrar stämningen i skogen

Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.

foto kattuggla

Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.

Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!

Fåglarna anade ugglor i mossen – alltså bokstavligen

Naturen är fantastisk. Det utbrister jag numera många gånger varje dag. Och den är verkligen det, varje dag medför liksom nya upplevelser. För tillfället går jag med blicken vänd mot trädtopparna. Jag som har nackont i vanliga fall kan inte rekommendera den här obekväma kroppshållningen.

ana ugglor i mossen talesätt

Men så har Påskbergsskogen fått ett mycket speciellt besök. En familj bestående av kattugglor brukar komma dit årligen, alltid vid den här tiden i maj. Nu har de alltså återvänt.  Om du någon gång har sett en kattugglebebis förstår du behovet av att försöka skåda den igen och igen.

Ugglornas närvaro förändrar stämningen i skogen. Jag och Christoffer var ute på en kvällstur i går och vi möttes av de andra fåglarnas paniska läten. Från ingenstans kom två av ugglorna flygande mellan trädtopparna – med en hel flock koltrastar i täten. Kattugglorna jagades helt enkelt bort.

Och i en av trädtopparna stötte en spillkråka ifrån sig det konstigaste ljudet. Vi var ju tvungna att googla det, och mycket riktigt var det ett varningsljud. Hela skogen var i olag när fåglarna bokstavligen anade ugglor i mossen. Kan inte riktigt beskriva stämningen i ord. Den var tät, smittade av sig på både mig och Christoffer.


Vad betyder ana ugglor i mossen?

Att ana ugglor i mossen är ett gammalt talesätt som tros härröra från danskans der er ulve i mossen. Det danska uttrycket betyder det är en ulv eller varg i mossen och syftar på att en farlig situation är på väg att blossa upp. Det svenska uttrycket ana ugglor i mossen betyder samma sak, det vill säga att fara är på väg.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem. Gamla talesätt är alltid lika inspirerande!


Men gissa om det var en häftig upplevelse, eller vad!?

Är så tacksam för stunderna jag har med syskonbarnen

Att bli faster är det största som hänt mig och så kommer det förbli i resten av mitt liv. Inga veckor är kompletta utan att jag fått träffa Leia och Lova, som mina två syskonbarn heter. Men faktiskt går det inte många dagar mellan våra pratstunder. Åtminstone inte mellan det att jag och den äldsta pratar, jag och Leia, alltså.

älskar att vara faster

Leia fick en mobilklocka i julklapp, en sådan där första mobil som föräldrarna kan styra helt över. Några telefonnummer programmeras in i mobilen och bara dessa nummer kan i sin tur ringa till Leia. Hon kan inte heller surfa runt med den på nätet. MEN nu kan hon i alla fall ringa till sina närmaste.

Nu när det är jullov pratar jag och Leia på telefon flera gånger om dagen. Hon är bara sju år, ändå är hon full av känslor och tankar om ALLT. Och när hon får feeling ringer hon upp för att berätta om hon är glad, sur, eller om hur hon än känner sig.

Hon ringer också upp för att leka gissningslekar och berätta historier, både roliga och läskiga, sådana. Jag fasar lite inför hennes skolstart – oj, vad många Bellman- och spökhistorier hon kan berätta för sina kompisar nu! Och ja, jag är så klart den skyldiga. Men det är så himla fint att få skratta och fasa tillsammans.

barndomsminnen från nöjesparken i varberg
På bilderna ser du Nöjesparken i Varberg. Förr kunde man gå in i den här byggnaden, vilket jag också gjorde. När vi var små brukade jag och min bror springa runt på dansgolvet i den, kanske ställa oss på scenen och låtsas uppträda. Vi gick hit i samband med att vi matade ankorna i Ankdammen tillsammans med mamma.

Eftersom jag själv älskar berättande vill jag av hela mitt hjärta uppmuntra syskonbarnen till att berätta själva. Jag försöker ge så mycket tid och uppmärksamhet jag bara kan till att lyssna. Sedan får jag ju också berätta en del själv. Bra träning för mig! Det bästa betyget är att kunna locka ett barn till skratt.

Dessutom vill jag att mina syskonbarn ska veta att faster alltid finns där. Måste vara superskönt att växa upp med en hängiven vuxenskara, tänker jag. Det är dock inte bara för deras skull. Skulle ljuga om jag skrev något annat än att jag vill vara en självklar del av deras vardag, precis som de är av min. Därför värmer det så gott i hjärtat när Leia ringer.

Hoppas hon aldrig slutar.

Finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner inför stunderna jag och syskonbarnen har tillsammans. Behöver inte så mycket mer än detta för att känna mig rikast i världen.