Känsloboken – två böcker för dig som går på lågstadiet

Känsloboken för dig som går på lågstadiet är vad det låter som, en bok om känslor. Den är skriven av psykologen Reyhaneh Ahangaran och uppmuntrar till lärorika samtal om sig själv och andra. Boken kan läsas tyst för sig själv. Allra störst glädje har man nog av den om barn och vuxna läser högt tillsammans så att den kan bli en utgångspunkt för nya aha-upplevelser. För känslor har vi ju alla, och ibland brottas vi med dem. Det kan vara känslor som glädje, ilska och oro.

I Känsloboken tas känslor på allvar

Känsloboken beskriver en rad olika känslor och ger exempel på situationer när man kan känna sig rysligt arg, för att exemplifiera. Men den stannar inte vid detta. Tvärtom uppmuntrar boken dig till att gå till botten med känslorna, varför känner man sig arg, hur känns ilskan i kroppen och hur agerar man i ren ilska? Genom att ta känslan på allvar kan man också lära sig att hantera den. Det här är en bok som trycker på öppenhet kring känslor. Under de 89 sidorna är Ahangaran mycket mån om att uppmuntra barnet till att våga prata med vuxna om stort som smått. Och underförstått finns förstås en uppmaning till vuxna att faktiskt ta sig tid att lyssna på barnet.

känsloboken reyhaneh ahangaran
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 1. B Wahlströms gav ut boken 2020 och den säljs fortfarande i bokhandeln.

Hur ensam man än kan känna sig i stunden är man sällan ensam om det. Just därför kan öppna samtal om svåra saker vara så otroligt befriande. Det märks att Känsloboken har ett pedagogiskt syfte. Förutom att innehålla korta texter om alla tänkbara känslor och situationerna i vilka de kan uppstå har den konkreta övningar i form av både skrivuppgifter och kroppskännedomträning. Dessutom har författaren samlat värdefulla tips på vilka seriösa organisationer man kan kontakta om man har det riktigt jobbigt och inte vet vem man ska prata med. Superviktig information.

Väldigt pedagogiskt, som skrivet, och definitivt en bok som borde finnas i varje klassrum på lågstadiet.

Känsloboken 2 – Ska det kännas så här?

Det finns en Känsloboken 2 och den heter Ska det kännas så här? (och andra svåra frågor). I boken fortsätter Reyhaneh Ahangaran i samma anda – men fokus ligger lite mer på existentiella frågor kring liv, död, identitet och vänskap. Ja, på alla sådana frågor som en människa kan tänkas grubbla, gammal som ung. Jag gillar hur avdramatiserande författaren beskriver tankar och känslorna de kan ge upphov till. Det fina med att läsa en sådan här bok tillsammans är ju att man inser att man inte är ensam om tankarna.

ska det kännas så här? känsloboken 2
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 2. B Wahlströms gav ut boken 2021 och den säljs fortfarande i bokhandeln.

Återigen har du en pedagogisk bok på 89 sidor och som vänder sig direkt till barn i lågstadieåldern. Fokus ligger inte bara på jobbiga känslor och tankar, för känslor och tankar kan vara nog så spännande! Och när man funderar på existentiella saker berör man trots allt filosofiska problem. Jag har alltid varit lite av en grubblare, och därför är jag så tacksam för alla vuxna som tog sig tid att lyssna och prata med mig om stort som smått. Oftast har jag upplevt att jag tagits på allvar.

Läs om känslo- och tankelivet tillsammans

Man skulle kunna se Känsloboken 1 och 2 som handböcker som hjälper både barn och vuxna att tillsammans utforska känslo- och tankelivet, och detta utan några som helst pekpinnar. Nu jobbar jag inte längre inom skola och utbildning, men jag kan verkligen se nyttan med Reyhaneh Ahangarans böcker. Båda böckerna innehåller så många samtalsstimulerande frågor att man i princip får flera lektionsplaneringar på köpet. Men givetvis kan böckerna även läsas hemma.

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

Så är biblioterapi en av de bästa medicinerna för mig

Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.

När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!

Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar

Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.

biblioterapi hälsa

Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.

Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!

Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se

Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!

För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.

Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.

Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

Javisst råkar jag vara en (o)botlig perfektionist!

Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.

Den blir definitivt osund när man inte vågar prova nya saker av rädsla för att man inte ska lyckas leverera så bra som man vill.

Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.

jag råkar vara en perfektionist

Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.

Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.

Oförmågan att bekräfta min egen insats gör mig till ett lovligt byte för en girig marknad som frossar i oss som inte inser vårt värde som kreatörer, bland annat, bland annat.

Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist

Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.

I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.

”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).

Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.

Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.

Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt

Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.

Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.

Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.

Viktigt att nyansera den faktiska prestationen

Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?

Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.

Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!

Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.

På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.

Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.

Hur är det med dig – är du också perfektionist?

Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.

Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.

Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?