Måndag förmiddag och jag jobbar på att skriva in mig i flödet. Jag har ett mål för dagen, saker som måste göras. Ändå känner jag mig blank efter ett par dagars uppehåll, samtidigt som jag är glad att få sätta mig vid tangentbordet igen. För min egen skull väljer jag att skriva om något som ligger mig nära till hands, nämligen The Truman Show (1998). Jag hade massiva textinlämningar förra veckan men lyckades få till vila framför teven och såg då ett par filmklassiker tillsammans med Christoffer. The Truman Show var en klassikerna.
Det känns allt lite märkligt att kalla filmer man vuxit upp med för klassiker, men bara det faktum att The Truman Show har mer än ett par decennier på nacken är väl ett tecken på att man själv blivit äldre och kanske närmar sig klassikerstatus. Det finns väldigt många bra filmer från 80- och 90-talen, berättelser jag gärna upplever igen och igen. Och faktiskt hör The Truman Show till de unikaste berättelserna från mina uppväxtår. Undrar om en sådan berättelse ens hade filmatiserats i dag?
Vad handlar The Truman Show om?
Truman Burbank, spelad av en mogen Jim Carrey, lever i lögnernas lögn. Hela hans liv är fejk – han vet bara inte om det. Redan när han låg i sin mammas mage var han ämnad för teveprogrammet The Truman Show, ett realityprogram som följer honom 24/7. Hans föräldrar, fru och bästa vän, alla är de skådespelare. Till och med staden där han bor, och som han aldrig tycks kunna lämna, är iscensatt. Den är en gigantisk kuliss, eller studio, som styrs av serieskaparen och hans produktionsteam.
Truman börjar själv ana oråd, det är liksom något som skaver i dagarna som går i loopar. Det enda som någonsin känts äkta har tagits ifrån honom men han kan inte glömma. Ganska snart in i The Truman Shows handling hamnar jag som tittare mitt i Trumans sammanbrott. Sammanbrottet blir också upptakten till hans sökande efter ett liv bortom den tillvaro som byggts kring honom. Det är ett liv bortom falska leenden, produktplaceringar och horisonten, och jag följer honom tillsammans med hundratals miljoner tittare. Den fjärde väggen, eller vad?
Vad tycker jag om filmen?
The Truman Show är drama, komedi och dystopi om vartannat. Jag läste in mitt eget sociala medier-liv i handlingen. Därför tycker jag alltså att filmen är än mer relevant i dag när man omöjligt kan avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas, med tanke på alla iscensättningar av vardagen. Men många kritiker menar att filmen egentligen handlar om den lilla människan inför gud, och ja, så kan man ju också tolka det hela. Vad är frihet, liksom, och vad är ett perfekt liv? Kanske ska jättestudion symbolisera Edens lustgård?
Peter Weir har regisserat denna klassiker och jag tycker han lyckas skapa lager på lager, i och med att filmens handling är att jag som tittare tittar på en teveshow som också karaktärerna tittar på, eller medverkar i. Det är ett otroligt snyggt grepp, som ingen riktigt lyckats med efteråt, tror jag. Nej, inte ens i böcker eller filmer som Hungerspelen. Carrey briljerar i huvudrollen. Ingen kan flippa ur som han men här visar han att kan balansera sin karaktär och därmed nyansera berättelsen så som jag tycker att den förtjänar.
För även om tillvaron är en lögn är den också äkta.
