Ställer fortfarande in planerna när någon är förkyld

Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. skönt!

ställa in planer förkylning

Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.

På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.

På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.

Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Japp, nu har jag även gjort linoleumtryck – men hur gör man?

Att göra linoleumtryck eller linotryck har varit en av veckans stora utmaningar. Som jag berättat i ett annat inlägg gav jag mig själv hemläxa inför konstkursavslutningen och karvade en egen tryckplatta, då jag inte hann färdigt gången dessförinnan. Av alla saker jag skapat de senaste veckorna har linoleumtrycket varit svårast, både rent hantverks- och värkmässigt.

grafiskt linoleumtryck i svart och vitt
Tryck i svart linofärg på rispapper.

Den här gången gjordes trycket i ett mjukare material än linoleum, som annars kräver ganska mycket när man skär ur motivet. Materialet heter Softcut, tror jag, och är väldigt följsamt. Jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade med det riktiga linoleumet på en bildkurs i gymnasiet – det var tufft med all hand- och fingervärk.

Trots att Softcut, eller vad det nu är, är mjukare fick jag ont när jag jobbade med det. Och kanske aningen förvånande var det ännu tuffare att göra själva trycket, som jag upplevde det. Jag fick svettpärlor av att rulla på linoleumfärgen med en roller och att gnugga med en matsked över trycket för att få färgen att fastna på pappret.

verktyg för linoleumtryck
Här kan du se en del av processen. Jag ritade upp mitt motiv på plåten och skar sedan ur det för att få ett relieftryck.

Efteråt fick jag toksmärtor i händerna och armarna. MEN med detta skrivet, så himla roligt att göra grafik för hand! Och det fina är att alla kursdeltagarna blev supernöjda med sina tryck. Av det vi gjort under den sex veckor långa kursen i Skapande verkstad tror jag nog att slutresultaten av trycken blev effektfullast. Det blir ju extra roligt när man kan känna wow inför det man skapat.

Hur gör man ett linoleumtryck?

Jag har gjort linoleumtryck vid ett par olika tillfällen i livet och är med andra ord inget proffs på det. Därför kan jag bara beskriva processen så som jag känner den. Namnet linoleumtryck kommer från att man traditionellt sett använder linoleumplattor som tryckplåtar.

Man ritar eller överför en bild till linoleumplattan. Första gången jag gjorde trycken överförde jag ett grafiskt foto på mig själv med hjälp av karbonpapper. Denna andra gång ritade jag däremot motiven på fri hand. Kruxet med Softcut-materialet är att karbonpapper inte biter på det, så det var bara till att tänka kreativt kring det och då var att rita själv enklast.

tips linotryck på rispapper
Jag försökte blanda orange och blå linofärg vid samma trycktillfälle och det gick som det gick.

Linoleumtryck är en form av relieftryck, och detta innebär att allt det som inte ska synas, eller som snarare ska vara blankt eller vitt, ska tas bort. Motivet ska alltså vara det som sticker upp i tryckplåten. För att åstadkomma detta karvar alternativt skär man runt motivet med bildhuggarjärn eller träsnidarverktyg. (Jag vet faktiskt inte vad de killiknande knivarna kallas.)

När tryckplåten är ”klar” är det dags att prova hur trycket blir. Man vet aldrig riktigt innan man faktiskt testat, säger min lilla erfarenhet. Då stryker man på linoleumfärg – finns en särskild färg för just linoleumtryck – med hjälp av en roller, lägger ett pappersark över plåten och gnuggar på färgen med hjälp av en matsked eller något annat.

Här är det viktigt att tänka på att trycket alltid blir spegelvänt från hur man ser plåten framför sig när man arbetar med den.

Var finns ytterligare inspiration?

För att processen ska bli ännu tydligare har jag valt ut några filminstruktioner med tips på hur du kan gå till väga när du ska göra linoleumtryck. Klicka på länkarna för att komma vidare till instruktionerna:

Priset jag betalar efter den intensiva veckan som varit

trött av värk

Jag tror visst att jag lämnat världshistoriens intensivaste vecka bakom mig. Det har varit kvartalsredovisning, konstkursstart och gymnastikuppvisning. Bland mycket annat. Och mellan turerna har jag ju också jobbat och fasat över mäktigheten i de tusen sysslorna.

En sådan vecka har nämligen alltid sitt pris. Det vet jag innan jag ger mig i kast med den. Kroppen knäcks, och jag behöver några dagar av total utslagenhet innan jag kan börja hitta tillbaka. Så blev det även den här gången. Jag sov typ i 16 timmar mellan lördagen och söndagen, och ändå har det känts som långt från nog. Jag är fortfarande borta.

betalar ett pris efter aktiviteter värk

När man levt med värk sedan barnsbenen kan man, som jag, vara ganska trött i 35-årsåldern. För mig är det svårt som det är att orka jobba och att då klämma in en massa umgänge och aktiviteter blir sällan hållbart för mig. Av den anledningen är jag väldigt försiktig med vad jag lovar bort mig till och jag är kanske inte heller den roligaste vännen i det avseendet.

Men vissa veckor hopar sig saker i alla fall och då försöker jag bara gilla läget och tillåta mig själv att vara trött både under tiden och efteråt. Annars är tröttheten som kommer till följd av de mest elementära saker ganska nedslående. Man vill definitivt inte behöva känna så när man är förhållandevis ung, tro mig. Därför är det extra viktigt att vara snäll mot sig själv.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!

Förstått det självklara: Jag har rätt till att kunna andas

När det är pollensäsong eller när jag exponerats särskilt mycket för allergener är det som att minsta lilla sak ger allergiska och astmatiska reaktioner. Så har jag haft det länge. Kanske lite naivt har jag ändå gått runt och trott att jag vuxit ifrån allergin och astman, och nu har jag alltså i stället fått allergi- och astmamediciner igen. Och efter en månad med dem känner jag en enorm tacksamhet för att de faktiskt hjälper.

jag har rätt att kunna andas
Särskilt allt hårigt och luddigt ger mig allergiska och astmatiska reaktioner, må det vara pollen, djur eller damm.

Jag tycker medicinerna hjälper så bra att jag tydligare kan känna vad som triggar allergin och astman. Åt ett par veganska Magnum med chokladöverdrag och fick värsta andnöden, som exempel. Jag äter sällan choklad och nötter av den anledningen – fuskar ibland – men när detta hände var det som Aha. Reaktionerna kom så omedelbart.

Och när jag för några dagar sedan glömde ta min kortison vaknade jag med andnöd på natten. En inandning av Flutide respektive Ventoline rådde bot på saken. Inför det här årets pollensäsong känner jag mig ganska rustad och jag har successivt börjat vänja mig vid det faktum att jag fasen inte ska trigga reaktionerna själv genom att äta vissa saker och besöka djurhushåll. Eller genom att glömma medicinerna.

Nu har nästan varenda kotte hund eller katt, men jag är stolt över att jag äntligen har börjat prioritera min egen hälsa framför mitt dåliga samvete när jag tackar nej till att besöka hushåll som har pälsdjur. Vill djurfolk ses får vi helt enkelt göra det utomhus. Jag har rätt till att kunna andas, har jag äntligen förstått själv. Och nu jävlar ska jag andas på som jag inte gjort på evigheter.

William Shakespeare får liv genom sonen Hamnets öde

Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.

william shakespeare får liv genom sonen hamnets öde

I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.

O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.

Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.

Vad handlar boken Hamnet om?

I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.

hamnet bok
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.

Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.

Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?

Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.

Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.

När en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig

Jag har alltid sagt att en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig för mig. Och det stämmer. Den vanligaste av förkylningar ger mig ännu mer värk, det är ett faktum. Ett annat faktum är att jag får orimligt svårt att andas när jag är förkyld. Så har det alltid varit.

Jag hade svår allergi och astma som barn, och på vuxna dagar har jag upplevt den som så pass mycket bättre att jag tänkt att jag är fri från den. Även om det inte är sant med tanke på hur ofta jag äter allergitabletter och att jag alltid verkar ha någon form av allergireaktion som gör bröstet trångt. Men ja, allting är ju relativt.

när en vanlig förkylning inte är vanlig

Och förkylningarna har ju alltid varit ganska besvärliga, då. Eftersom jag haft det så här sedan jag var två år eller något har jag fått för mig att det är normalt att få en viss andnöd när man är förkyld. Det är liksom mitt normala, så hur ska jag kunna tro annat?

Dessutom är det sjukt jobbigt med en täppt näsa som det är, så ja, andningssvårigheter är väl inte så konstiga trots allt. Dah.

Efter att i veckan haft min första förkylning på ett par år – har levt väldigt försiktigt under coronatiden – gick det ändå upp för mig att ha andnöd för böveln inte är normalt. Hela veckan har inneburit helt orimligt svårandade nätter. Och ska ingen behöva ha det. Under nätterna har jag haft en klar tanke: Jag önskar jag hade min astmamedicin.

I går fick jag medicinen utskriven och den hjälpte obeskrivligt mycket redan från början. Trodde nog aldrig att jag skulle behöva inhalera kortison och salbutamol, eller vad det nu är, igen. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick astmamedicinerna. Från och med nu kommer jag förhoppningsvis kunna andas mig genom kommande förkylningar och infektioner. Och allergiska reaktioner, så klart.

Äntligen mer luft efter en vecka med andnöd på nätterna

Vilken vecka!

Jag skulle vila ett par dagar efter en intensiv jobbperiod. Samla kraft, liksom. Men så åkte jag på min första rejäla förkylning på ett par år och fick min förkylningsastma triggad. Under nätterna med andnöd tänkte jag naivt att det går över till nästa dag, det gjorde bara inte det. Därför fick jag under lördagen pallra mig till vc och nu har jag fått börja med astmamediciner igen. Det är första gången sedan tonåren.

förkylningsastma svårt att andas

Egentligen har det väl varit på gång länge. Jag har allergiska reaktioner för jämnan och försöker ta kontroll över dem genom att knapra receptfria allergitabletter. Det har inte gått jättebra och efter första sippen Ventoline förstår jag vad jag gått miste om. Jag hade kunnat bespara mig en del lidande om jag bara gått tidigare.

Det tog nämligen inte många minuter innan Ventoline vidgade luftrören i går. På nästan en fingerknäppning kunde luften cirkulera genom bröstkorgen, som slappnade av och lämnade mig skakig av utmattning. Att inte kunna andas riktigt är enormt ansträngande, jag har inte insett hur mycket det tagit på mig. Och det blir lite mycket också, med tanke på värken och hur ont jag haft i revbenen på sistone.

Undrar hur det känns att leva en dag utan sjukdomar och krämpor, alltså… Hur känns det?

Nu laddar jag mentalt inför att bege mig ut i den vackra vårdagjämningen, ska bara skriva av mig först. Ventoline kommer definitivt följa med mig ut, den kommer bli mitt trogna promenadsällskap åtminstone ett tag framöver.

Det händer ju att jag får mer energi genom kosttillskott…

mer energi genom kosttillskott

ANNONS FÖR TILLSKOTTSBOLAGET.SE

En sådan här vårdag när solen skiner och värmen stiger känner jag hur energin sprakar till. I jämförelse med den generellt låga energinivån under hösten och vintern är skillnaden i kroppen som natt och dag. Det är oerhört positivt att vakna av mig själv på morgonen – nej, ingen väckarklocka som ringer (!) – och att känna att jag har mer ork.

Nu gör utomhusdagarna att jag tankar massor av D-vitamin bara genom att hålla mig till promenadrutinen. Annars kan jag nog känna mig lite låg på just vitamin D, jag menar under årets mörka månader när det nästan kvittar hur mycket tid jag tillbringar utomhus.

Varje höst och vinter når jag en punkt när jag börjar äta kosttillskott i form av D-vitamin. Men först efter att jag kommit till ett tvärstopp i orken och inte förmår tänka en redig tanke längre. Vitamintillskotten kan faktiskt hjälpa, och i det här fallet är även lite hjälp mycket hjälp med tanke på min lååångvariga värktillvaro.

Onödigt att gå runt med vitaminbrist när kroppen redan kämpar på andra sätt, liksom.

Äter vitaminer och mineraler när orken tryter

När jag ändå ser över mitt D-vitaminintag följer en kedjereaktion från min sida. Vilka vitaminer och mineraler får jag egentligen i mig? Och då konstaterar jag krasst: Säkerligen för få med tanke på att jag äter vegankost och i tunga jobb- och värkperioder tenderar att slarva lite med maten. Framför allt när jag är låg på energi, som i höst- och vintermörkret. Japp, den onda cirkeln!

Någon gång i oktober eller november brukar jag därför beställa hem mineral- och vitamintillskott. Multivitaminer för veganer är mitt standardtillskott och utifrån behovet kompletterar jag med B-vitaminkomplex, D-vitamin och magnesium. Många av vitaminerna och mineralerna hänger ju ihop så jag försöker att ta reda på hur jag på bästa sätt kan ge kroppen och näringsämnena en skjuts.

Beställer vanligen mina kosttillskott online

Varifrån beställer jag kosttillskotten? Vanligen från ett apotek eller en hälsokostbutik online, det kan variera. Tillskottsbolaget.se är ett exempel på en hälsokostbutik på nätet från vilken man kan beställa mineraler och vitaminer för veganer. De har bland annat det populära märket Holistic i utbudet, och i Holistic-sortimentet finns just multivitaminer med vegetabiliska kapslar.

vitaminer mineraler tillskott
Vårljuset får mig att känna mig som en ny människa.

Jag kan ärligt säga att jag inte är jättetrogen mot olika hälsokostmärken, däremot brukar jag köpa preparat från ett något rejälare varumärke för att få så bra resultat som möjligt. Kan dock inte svära på att resultaten blir bättre, det lämnar jag åt experterna. Berättar bara hur jag vanligen gör. Även om jag inte hör till skaran som tror att alternativmedicin kan fixa allt, tror jag starkt på att hitta vägar till bättre hälsa.

Viktigt med egenvård när man lever med värk

När man lever med kronisk smärta måste man göra vad man kan för att hålla symtomen någorlunda i schack. Jag har gått på smärtrehab och därifrån har jag fått med mig insikten att även om jag inte kan bota värken och den medföljande tröttheten kan jag lindra genom mina egna omsorger. Egenvård är viktigt.

Förutom att äta vitaminer och mineraler vid behov motionerar jag mycket. Jag behandlar dessutom värken med värme i form av värmekudde och varma bad. Min största utmaning är stressen, jag kämpar med min bristande stresshanteringsförmåga och gör ständigt mitt bästa för att hitta och använda antistress-verktyg.

Känner i detta en enorm tacksamhet för att jag åter börjat träna tai chi och qigong. De lågintensiva träningsformerna kan ge energi i sig, jamen, bara genom rörelserna. Och jag upplever att mjukheten i rörelserna dämpar smärtan. Ingen bot, som skrivet, men exempel på de vägar jag försöker gå för att må bättre.

Det finns ingen universallösning för oss alla med värk, det gäller att hitta sin grej. Så hitta din grej och låt dig inspireras av bland annat det prisvärda hälsoutbudet på Tillskottsbolaget.se, eller botanisera i utbudet av gratis träningspass på Youtube. Eller varför inte plocka lite av varje?

Man reser sig och reser sig, igen och igen. För så är det

När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.

man reser sig igen och igen

Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.

För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.

Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.

Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.

Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.

Det här var något i stil med mina skogsdungegrubblerier, jag har ju sådana.

Så är biblioterapi en av de bästa medicinerna för mig

Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.

När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!

Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar

Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.

biblioterapi hälsa

Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.

Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!

Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se

Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!

För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.

Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.

Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.