Det känns som att merparten av mina arbetsdagar går ut på att jag stirrar på skärmen utan att få något vettigt gjort. Okej, så jag tar väl i lite i överkant, för saker blir gjorda. Men det går inte snabbt nu. Jag är fortfarande inte i form efter coronan, astman och värken fortsätter att rasa i kroppen. Och tröttheten ger inte vika. Då har jag ändå inte haft feber på flera veckor. Segdraget, det här. Minst sagt.
Jag är oersättlig för mitt företag. Om inte jag kan göra, vem ska då göra det? Därför känner jag mig utlämnad, och jag känner hur självförtroendet sviktar. Det var säkert över en månad sedan jag hade en riktigt bra och effektiv arbetsdag, alltså tiden före jag smittades av covid-19. Samtidigt ska man inte vara för hård mot sig själv i sådana här stunder. Bara det faktum att jag går upp och försöker varje dag är starkt nog.
Förr eller senare kommer orken och skärpan tillbaka. Jag kommer resa mig. Det är jag övertygad om. Till dess är det här vad det är.
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
En sådan här vårdag när solen skiner och värmen stiger känner jag hur energin sprakar till. I jämförelse med den generellt låga energinivån under hösten och vintern är skillnaden i kroppen som natt och dag. Det är oerhört positivt att vakna av mig själv på morgonen – nej, ingen väckarklocka som ringer (!) – och att känna att jag har mer ork.
Nu gör utomhusdagarna att jag tankar massor av D-vitamin bara genom att hålla mig till promenadrutinen. Annars kan jag nog känna mig lite låg på just vitamin D, jag menar under årets mörka månader när det nästan kvittar hur mycket tid jag tillbringar utomhus.
Varje höst och vinter når jag en punkt när jag börjar äta kosttillskott i form av D-vitamin. Men först efter att jag kommit till ett tvärstopp i orken och inte förmår tänka en redig tanke längre. Vitamintillskotten kan faktiskt hjälpa, och i det här fallet är även lite hjälp mycket hjälp med tanke på min lååångvariga värktillvaro.
Onödigt att gå runt med vitaminbrist när kroppen redan kämpar på andra sätt, liksom.
Äter vitaminer och mineraler när orken tryter
När jag ändå ser över mitt D-vitaminintag följer en kedjereaktion från min sida. Vilka vitaminer och mineraler får jag egentligen i mig? Och då konstaterar jag krasst: Säkerligen för få med tanke på att jag äter vegankost och i tunga jobb- och värkperioder tenderar att slarva lite med maten. Framför allt när jag är låg på energi, som i höst- och vintermörkret. Japp, den onda cirkeln!
Någon gång i oktober eller november brukar jag därför beställa hem mineral- och vitamintillskott. Multivitaminer för veganer är mitt standardtillskott och utifrån behovet kompletterar jag med B-vitaminkomplex, D-vitamin och magnesium. Många av vitaminerna och mineralerna hänger ju ihop så jag försöker att ta reda på hur jag på bästa sätt kan ge kroppen och näringsämnena en skjuts.
Beställer vanligen mina kosttillskott online
Varifrån beställer jag kosttillskotten? Vanligen från ett apotek eller en hälsokostbutik online, det kan variera. Tillskottsbolaget.se är ett exempel på en hälsokostbutik på nätet från vilken man kan beställa mineraler och vitaminer för veganer. De har bland annat det populära märket Holistic i utbudet, och i Holistic-sortimentet finns just multivitaminer med vegetabiliska kapslar.
Vårljuset får mig att känna mig som en ny människa.
Jag kan ärligt säga att jag inte är jättetrogen mot olika hälsokostmärken, däremot brukar jag köpa preparat från ett något rejälare varumärke för att få så bra resultat som möjligt. Kan dock inte svära på att resultaten blir bättre, det lämnar jag åt experterna. Berättar bara hur jag vanligen gör. Även om jag inte hör till skaran som tror att alternativmedicin kan fixa allt, tror jag starkt på att hitta vägar till bättre hälsa.
Viktigt med egenvård när man lever med värk
När man lever med kronisk smärta måste man göra vad man kan för att hålla symtomen någorlunda i schack. Jag har gått på smärtrehab och därifrån har jag fått med mig insikten att även om jag inte kan bota värken och den medföljande tröttheten kan jag lindra genom mina egna omsorger. Egenvård är viktigt.
Förutom att äta vitaminer och mineraler vid behov motionerar jag mycket. Jag behandlar dessutom värken med värme i form av värmekudde och varma bad. Min största utmaning är stressen, jag kämpar med min bristande stresshanteringsförmåga och gör ständigt mitt bästa för att hitta och använda antistress-verktyg.
Känner i detta en enorm tacksamhet för att jag åter börjat träna tai chi och qigong. De lågintensiva träningsformerna kan ge energi i sig, jamen, bara genom rörelserna. Och jag upplever att mjukheten i rörelserna dämpar smärtan. Ingen bot, som skrivet, men exempel på de vägar jag försöker gå för att må bättre.
Det finns ingen universallösning för oss alla med värk, det gäller att hitta sin grej. Så hitta din grej och låt dig inspireras av bland annat det prisvärda hälsoutbudet på Tillskottsbolaget.se, eller botanisera i utbudet av gratis träningspass på Youtube. Eller varför inte plocka lite av varje?
Jag vet inte om hjärnan orkar skriva mer i dag, den är trött. Och när hjärnan är tröttast börjar tankarna irra bort, bort. Vad tänker jag på? På hur vackra dagarna är, solen som glittrar i snåren och blommorna som skjuter upp ur lövtäcket. Krokusar. Just det, krokusar var det!
Krokusar tänker jag på medan jag prokrastinerar måstena genom att kolla på konstnärer som skapar, typ på Youtube.
Och så kollar jag runt och runt på olika konstnärsmaterial, och dagarna liksom försvinner medan jag tänker på vad jag själv skulle vilja skapa. En krokusbild, kanske? Men eftersom jag varken kan rita eller måla – eller så kan jag det – vet jag inte i vilken ände jag ska börja.
Det tomma, vita pappret. Bristen på färger och penslar, på material. På onsdag ska jag unna mig något nytt i målarväg. Då har jag rott ett par av måstena i hamn. Om jag bara kan sluta tänka på att rita och måla, på hur fint det är ute nu. På de där krokusarna jag hellre tittar på än skärmen.
Du ser ju själv på fotona här i blogginlägget, det är fint med krokus.
Rita och måla krokusar – tips på instruktionsfilmer
Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?
Det är just det här jag kan försvinna in i timme efter timme. Jag vet inte om det kommer leda någon vart, men ja, nu har jag i alla fall kollat igenom ett antal instruktionsfilmer för att skapa krokusar utifrån olika konstnärsmaterial.
Och något leder det ju till, jag skriver trots allt ett inlägg om det (och i vilket jag visar upp några av mina naturfoton). Dessutom får du med dig tips på gratis instruktionsfilmer för att rita och/eller måla krokus. Se här!
Det var det. Förhoppningsvis kan jag lägga krokusar, konstnärer och konstnärsmaterial åt sidan ett par dagar. Det hade varit bra. Och så vila mig till fokus. Det ska jag försöka göra nu. Eller snart.
Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.
Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.
De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.
Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.
Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.
Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.
Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.
Jag trodde jag skulle dö av genans.
Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.
När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker
Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.
Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.
I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.
Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.
Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.
Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.
Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.
När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött
Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.
Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.
Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.
Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.
Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.
Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.
Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.
Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.
