Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. Så skönt!
Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.
På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.
På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.
Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.
På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.
Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.
Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.
På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?
Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Utnyttja förutsättningarna som finns
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Komma närmare månen rent fysiskt
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Fotografera månen med stativ
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Planera fotostunden utifrån månfaserna
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Beakta att månens utseende förändras
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Se över tekniken och inställningarna
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.
Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.
Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.
Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.
Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.
Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.
Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.
I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.
Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.
En liten gråsparv söker efter någonstans att bo i en trädgård, men både blåmesen och talgoxen försöker jaga bort hen därifrån. De två andra fåglarna är nämligen inte alls villiga att dela med sig av vad de har. De tycker dessutom att den bedjande gråsparven är tjuvaktig så som hen tigger om andras rester. Men nog måste det väl finnas hjärterum även för gråsparven?
Tillsammans med illustratören Martin Jacobson har författaren Jonas Gardell skapat ett litet mästerverk i form av bilderboken Sagan om den lilla gråsparven. Det är en saga som påminner om Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser, som egentligen handlar om vår mänskliga tillvaro. Fabler, så heter djurberättelserna. De är så klassiska att jag häpnar inför det faktum att jag står inför en sprillans ny sådan.
På bilden ser du omslaget till Jonas Gardells bilderboksdebut Sagan om den lilla gråsparven. Boken gavs ut av Rabén & Sjögren 2022.
På några få uppslag levandegör Gardell och Jacobson trädgården och dess inneboende fåglar. Det är en berättelse som berör med sin igenkänning av utanförskap och längtan efter tillhörighet. Gardell skriver träffande vackert, fåglarna har verkligen sina egna personligheter, men Sagan om den lilla gråsparven är också mästerligt illustrerad. Varje uppslag i denna bilderbok för barn i läsåldern 3 till 6 år är som ett konstverk. Jag hade velat rama in och hänga upp varenda en av bilderna.
Jag uppskattar ljuvligt illustrerade bilderböcker och jag uppskattar böcker med ett genomtänkt budskap. Enligt min mening är Sagan om den lilla gråsparven därför en fröjdefull läsning som förmår väcka tankar om svåra ämnen. Läs denna bilderbok med dina småttingar och jag lovar att ni kommer ha många spännande samtal om medmänsklighet och inkludering framför er.
Inför sommaren har jag landat i den märkligaste känslan: Jag vill ha en hemmasommar. Annars vill jag alltid ge mig i väg och jag har känt mig ledsen över att corona har satt käpparna i hjulet för mig två somrar i rad. Men nu väljer jag alltså att stanna hemma i Varberg och att satsa på personlig utveckling inom det kreativa hela sommaren. Jag ska bli en ännu bättre skribent och designer, liksom jag ska börja måla akryl. Och sedan ska jag och Christoffer fortsätta med hans träprojekt.
Ska jag inte ut och resa alls? Jo, på sätt och vis. Varje sommar släpper Hallandstrafiken sitt sommarresekort. I år kostar den så kallade sommarbiljetten 715 kronor och för denna ganska ringa summa kommer jag kunna resa fritt i hela Halland från den 15 juni till den 15 augusti. Tack vare resekortet blir också resor till Göteborg och Skånes vackra städer glädjande billiga. Jag kommer kunna ta varje dag lite som den kommer och om jag har lust är det bara till att hoppa på bussen eller tåget. Detta är alltså mina utflyktsplaner för sommaren.
Med andra ord blir det inga Europastäder eller Medelhavsöar i år heller. Åtminstone inte i sommar. Och sannolikt inte i höst, om nu coronan tar fart igen.
Om drygt en vecka ska jag börja på skrivkurser. Jag ansökte till flera olika inför sommarterminen och har kommit in på dem. Så i sommar ska jag studera hur man skriver barnböcker och dikter – liksom ta mig an ett eget skrivprojekt. Det känns stort, faktiskt lite nervöst eftersom jag inte studerat kreativt skrivande på flera år. Men det är just pressen från skrivkurser som behövs för att jag ska hitta tillbaka till det mer skönlitterära skrivandet, som jag längtar till men inte lyckas ta mig för på egen hand.
Och när jag har tid över ska jag ta till mig i grunderna i Illustrator och Photoshop, och även där lär det bli ett par kurser. Dock i egen studietakt. Det är så många grejer jag vill prova – och vill kunna testa – och därför måste jag kavla upp ärmarna och se till att lära mig mer. Den ena saken jag gör berikar de andra sakerna för tillfället. Det gör att jag känner mig väldigt motiverad att växa.
Att göra linoleumtryck eller linotryck har varit en av veckans stora utmaningar. Som jag berättat i ett annat inlägg gav jag mig själv hemläxa inför konstkursavslutningen och karvade en egen tryckplatta, då jag inte hann färdigt gången dessförinnan. Av alla saker jag skapat de senaste veckorna har linoleumtrycket varit svårast, både rent hantverks- och värkmässigt.
Tryck i svart linofärg på rispapper.
Den här gången gjordes trycket i ett mjukare material än linoleum, som annars kräver ganska mycket när man skär ur motivet. Materialet heter Softcut, tror jag, och är väldigt följsamt. Jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade med det riktiga linoleumet på en bildkurs i gymnasiet – det var tufft med all hand- och fingervärk.
Trots att Softcut, eller vad det nu är, är mjukare fick jag ont när jag jobbade med det. Och kanske aningen förvånande var det ännu tuffare att göra själva trycket, som jag upplevde det. Jag fick svettpärlor av att rulla på linoleumfärgen med en roller och att gnugga med en matsked över trycket för att få färgen att fastna på pappret.
Här kan du se en del av processen. Jag ritade upp mitt motiv på plåten och skar sedan ur det för att få ett relieftryck.
Efteråt fick jag toksmärtor i händerna och armarna. MEN med detta skrivet, så himla roligt att göra grafik för hand! Och det fina är att alla kursdeltagarna blev supernöjda med sina tryck. Av det vi gjort under den sex veckor långa kursen i Skapande verkstad tror jag nog att slutresultaten av trycken blev effektfullast. Det blir ju extra roligt när man kan känna wow inför det man skapat.
Hur gör man ett linoleumtryck?
Jag har gjort linoleumtryck vid ett par olika tillfällen i livet och är med andra ord inget proffs på det. Därför kan jag bara beskriva processen så som jag känner den. Namnet linoleumtryck kommer från att man traditionellt sett använder linoleumplattor som tryckplåtar.
Man ritar eller överför en bild till linoleumplattan. Första gången jag gjorde trycken överförde jag ett grafiskt foto på mig själv med hjälp av karbonpapper. Denna andra gång ritade jag däremot motiven på fri hand. Kruxet med Softcut-materialet är att karbonpapper inte biter på det, så det var bara till att tänka kreativt kring det och då var att rita själv enklast.
Jag försökte blanda orange och blå linofärg vid samma trycktillfälle och det gick som det gick.
Linoleumtryck är en form av relieftryck, och detta innebär att allt det som inte ska synas, eller som snarare ska vara blankt eller vitt, ska tas bort. Motivet ska alltså vara det som sticker upp i tryckplåten. För att åstadkomma detta karvar alternativt skär man runt motivet med bildhuggarjärn eller träsnidarverktyg. (Jag vet faktiskt inte vad de killiknande knivarna kallas.)
När tryckplåten är ”klar” är det dags att prova hur trycket blir. Man vet aldrig riktigt innan man faktiskt testat, säger min lilla erfarenhet. Då stryker man på linoleumfärg – finns en särskild färg för just linoleumtryck – med hjälp av en roller, lägger ett pappersark över plåten och gnuggar på färgen med hjälp av en matsked eller något annat.
Här är det viktigt att tänka på att trycket alltid blir spegelvänt från hur man ser plåten framför sig när man arbetar med den.
Var finns ytterligare inspiration?
För att processen ska bli ännu tydligare har jag valt ut några filminstruktioner med tips på hur du kan gå till väga när du ska göra linoleumtryck. Klicka på länkarna för att komma vidare till instruktionerna:
Jag har ett så vansinnigt mål för min idébank eller projektkatalog med gratis printables att jag inte vågar skriva ut det. Faktiskt vågar jag knappt tänka på det. Men det inkluderar i alla fall ett tokskapande av målarbilder. Så mycket kan jag berätta.
Jag gör det steg för steg, en målarbild i taget. Och efter helgens skaparsession har idébanken återigen fått påfyllnad. Den här gången är det i form av så kallade kawaii målarbilder för barn, med andra ord av söta barnmålarbilder.
Vissa målarbilder tillverkar jag i Illustrator och andra i Canva. Just de här målarbilderna är former av collage i Canva, dock inte med Canvas egen clipart. Grafiken har jag köpt rättigheter för någon annanstans och sedan har jag mixat den med en massa annat för att få till stilen jag eftersträvar.
När man skapar för barn tycker jag att man ska våga vara lekfull. Här har jag försökt släppa fram lekfullheten i form av sagovärldar. Jag visar bara ett axplock av målarbilderna, vill du se samtliga av dem ska du definitivt botanisera i projektkatalogen här på Sandrasdagar.se.
Nu har jag nämnt konstkursen så många gånger att jag bara måste berätta mer om den. Har man sagt a får man säga b, liksom. Sorgligt nog är kursen snart slut. I morgon är sista gången och jag har gett mig själv en hemläxa inför avslutningen. Vi ska göra linoleumtryck och jag hann inte göra färdigt tryckmallen jag ska använda, så nu blir det till att karva hemma i stället. Borde faktiskt sätta mig med trycket i kväll. Annars blir det verkligen i sista minuten.
Kladdfigurer av flytande tusch.
Konstkursen jag gått i sex veckors tid heter Skapande verkstad och är en allmän bildkurs. När jag tänker igenom allt jag gjort under lektionerna förvånas jag över hur mycket vi hunnit med på den ändå ganska korta tiden. Konstläraren har introducerat oss deltagare för att göra gipsfigurer, måla med akrylfärger och flytande tusch, rita med kol och för att göra collage. Bland väldigt mycket annat.
En palett för ett akrylmålningsexperiment. Jag har provat att blanda färger.
Jag har känt mig helt ny inför den här sortens skapande och jag måste medge att det första kurstillfället gjorde mig skitskraj. Det var nämligen då vi kreerade gipsfigurerna och jag blev helt ställd. Vad ska jag skapa, egentligen? Men så kom jag på att jag kunde skapa ett blad- eller lövfat.
Ett öga i svart kol. Vi provade att rita ansikten.
Under det första tillfället gjorde jag stommen till det: Hushållspapper, maskeringstejp och gipsbindor. Vid det andra tillfället pyntade jag fatet med akrylfärger, glitter och silkespapper. Där och då föddes min kärlek till silkespapper, wow, vilket material!
Mitt lövfat i gips. Jag vill inte chocka dig genom att visa helheten.
Jag är ganska imponerad av att jag lyckades göra ett lövformat gipsfat. Christoffer tycker dock att det mest liknar en vagina. Haha! Och ja, jag håller väl med honom. Men här har estetiken inte varit det viktigaste för mig, utan bara att våga göra och att ha kul medan jag gör det.
Ett träd jag målat i flytande tusch.
Annars kan bristen på mod vara ett hinder för mig. Jag vill inte göra ”fel” i skapandet och har alltid en klar bild av vad jag vill uppnå, en klar bild som kräver MASSOR av träning och tränat tillräckligt har jag sällan gjort.
Flytande tusch på en akvarellbakgrund, här provade vi att spåra linjer med hjälp av en blompinne.
Skapande verkstad har varit en så fantastisk upplevelse att jag vill klamra mig fast vid den för evigt. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig för efter i morgon, och det är kanske lite för snart att tänka på ett sedan innan kursen är helt över. Däremot hoppas jag att jag ska kunna skapa på och prova nya saker på egen hand. Jag har insett hur välgörande att måla och pyssla är för mig. Saker som gör mig gott vill jag ge ännu mer plats åt i vardagen.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
På ett eller annat sätt sysslar jag med konst och design dagligen. Absolut inte på proffsnivå, utan mest för att jag tycker det är roligt och avkopplande att skapa i olika format. Att börja med vattenfärger står egentligen överst på min att-göra-lista, men nu har jag tagit en omväg via en allmän konstkurs och akrylmålning. Ju mer jag håller på desto fler saker vill jag liksom prova. Och egentligen har min önskan att lära mig måla akvarell vidgats till att inkludera vattenfärger i stort, och då alltså till att även lära mig måla gouache.
Akvarell och gouache – två olika former av vattenfärger
Akvarell och gouache är två former av vattenfärger. Akvarellfärger blir transparenta på pappret och gouachefärger opaka. Utseendet på dem blir med andra väldigt olika, trots att båda medierna aktiveras med vatten och målas på akvarellpapper med pensel.
Det går alldeles utmärkt att blanda akvarell och gouache, särskilt om du vill ha fylligare akvarellfärger. Om du blandar vit gouache – förslagsvis titanvitt – i en akvarellfärg får du en härlig pastellfärg. Färgen blir också mer opak, nästan lite kritig. Kritig som i vit krita.
I grund och botten är akvarell och gouache tillverkade i samma material. Däremot skiljer sig sammansättningen av materialen åt. Akvarellfärger har nämligen små, små pigmentartiklar som gör att färgerna kan se näst intill genomskinliga ut, medan gouachefärger har större pigmentpartiklar och därmed får ett mer täckande resultat.
En akvarell kan du tunna ut och göra ännu transparentare genom att tillföra mer vatten, och så kan du faktiskt hålla på ett tag. En gouache kan du däremot inte få transparent och du kan inte heller måla överlappande färglager som du kan göra med akvareller. Vattenfärgerna beter sig helt enkelt olika på pappret och har sina egna tekniker.
Färger som finns i kakor och på tuber
Akvarellfärger finns i kakor och på tuber. Samma sak gäller för gouachefärger, även om gouache på tub är vanligast i konstnärssortimenten. En del barnfärger säljs som gouachekakor.
Då passar det bra att använda de olika vattenfärgerna
När och hur kan akvarell respektive gouache användas?
Akvarell
Akvarellfärger används med fördel när…
Du vill måla med transparenta färger.
Du vill måla snygga nyansskiftningar.
Du vill måla med vattenfärger som flyter in och ut i varandra.
Du vill måla med ett levande material som inte riktigt kan kontrolleras.
Gouache
Gouachefärger används med fördel när…
Du vill måla med täckande färger.
Du vill måla grafiska bilder.
Du vill måla med ett färgmedium som torkar snabbt.
Du vill måla med vattenfärger som du kan kontrollera mer än akvarell.
Du vill kunna ändra utseendet på något du målat genom att tillföra mer vatten.
Varför detta plötsliga intresse för vattenfärger?
Jag har ju drömmen om min avslappnade kulturtantstillvaro som innebär kunskap och kreativitet om vartannat. Under våren har jag kombinerat mitt läs- och researchintresse med min skaparlust, och därför sitter jag plötsligt på för mig ny kunskap om konstnärsmaterial. Jag tror faktiskt nördigheten kommer hålla i sig länge.
För tillfället kan jag uppleva att mina olika fördjupningar berikar varandra. Tack vare att jag exempelvis fotar och målar blir jag en bättre digital kreatör– och givetvis vice versa. Om man vill bli bra på bildskapande bör man utforska bilder utifrån en rad perspektiv, filosoferar jag.
Under våren har jag läst en del om vattenfärger i form av akvarell och gouache, liksom jag har tittat på mängder av instruktionsfilmer för olika tekniker och snuddat vid konstnärsmaterialen via eget skapande. Däremot har jag inte gett mig hän åt vattenfärgerna. Som jag skrev inledningsvis har jag tagit en omväg via bland annat akrylmålning.
