För förr i tiden hade jag inga som helst problem med att hoppa på en studiecirkel i exempelvis glasfusing eller silversmide bara för skojs skull. Har tappat lite av det där drivet, tyvärr.
Men just att jag en gång i tiden faktiskt provat glasfusing påmindes jag om när jag rensade ut förrådet förra veckoslutet. Jag kommer ihåg att jag tyckte konsthantverket var roligt, gjorde det då tillsammans med andra medlemmar i Varbergs fibromyalgiförening.
Hänget du ser här i inlägget är gjort med en teknik där glaset inte smälts ner helt och hållet. Annars kan man ju smälta samman glasbitarna i snygga kombinationer.
Jag visade Christoffer smyckena med ett förtjust utrop och han blev så klart sugen på att prova glasfusing, han med. VI BORDE KÖPA EN GLASFUSINGSUGN, sa han och inspirationen lyste i ögonen.
Faktum är att vi ofta pratar om de pysselmaskiner vi borde ha i hans verkstad. Nu får det dock bli lite sakta i backarna. Christoffer har precis köpt en ganska stor laserskärare – och wow, vad mycket fint vi ska göra med den!
Jag får vara med på ett hörn och känner mig som ett barn på julafton inför våra kommande pysselstunder.
Pynta julgranen… Det här blir kanske enda sättet jag gör det på i år.
Förra gången jag skrev om mina nyaste printables var jag alldeles bubblig av skaparglädje. Jag har känt mig lite längre från den kreativa bubblan på sistone och det beror mest på att jag haft måsten. Jag skulle inte beskriva måstena som direkt tråkiga, de har bara inte inneburit lika mycket fritt skapande.
Men jag lyckades faktiskt få till en lekfull dag förra helgen. Då dygnade jag nästan framför datorn, hade så mycket inom mig som ville ut. Och ut kom flera saker. Bland annat vad jag numera kallar för pysselbilder, kreativa printables som syftar till att ge dig ett slags skaparpaus i vardagen.
Deras teman är enda riktlinjerna, sedan blir de lite vad du gör dem till.
Som dessa printables för att pynta julgranen. Du får typ en julgran att skapa utifrån och det är i stort sett allt. Kommer du måla dit julgranskulor med hjälp av fingrarna eller mest doodla med bläck?
Jag gillar kravlöst skapande av det här slaget och jag tänker att andra kanske också gör det. Av den anledningen skapar jag dessa pyssel. Om du hellre vill göra mer avancerade julpyssel i utskriftsform har jag gjort ett lass sådana.
Ett blogginlägg om The Holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt i en positiv bemärkelse.
Jag var lyrisk när jag skrev om Love Actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The Holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!
Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.
Vad handlar filmen The holiday om?
Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).
Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.
The Holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.
Iris resa i The holiday
Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.
Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.
Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.
Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?
Amandas resa i The holiday
Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.
The Holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.
Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.
Var kom det ifrån?
Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?
Vad tycker jag om julfilmen?
The Holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.
När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.
Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.
Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.
Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyersbalanserar det tragiska och komiska i The Holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.
Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.
Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…
Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.
Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas prince eller The princess switch, you name them (!).
Men med Love actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.
Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.
Vad handlar Love actually om?
Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…
Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.
De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love actually. Definitivt ett oväntat sådant.
I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.
Vad tycker jag om julfilmen?
Love actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.
Det är mycket som är skruvat med Love actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.
Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love actually borde vara en av dem.Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love actually liksom på The holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.
Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.
Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.
Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.
”Den gamla dammen en groda hoppar i ljudet av vatten”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.
Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.
Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.
Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade
I Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.
”Månen visar vägen välkommen hit till vandrarnas värdshus”
”En annan begriper ju inte bättre men så här ser nog dödsriket ut en sen höstdag”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.
”Moln och dimmor skapar hundra scener på kort tid”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.
Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!
Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).
Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.
Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?
Jag var ute i snöstormen.
Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?
I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.
Att traska ner till stranden var inte allt för illa.
Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.
Snön yrde så tätt att den omfamnade stranden i en dimma, Subbe fyr avtecknades knappt mot horisonten.
Annars brukar Varbergs kusthotell lysa gult, men i snöstormen bleknade dess lyster.
Så här kommer jag nog aldrig få se Kåsa igen och därför är jag glad att jag trotsade vädrets makter. Skulle inte vilja vara utan upplevelsen.
Men en sak jag enkelt hade klarat mig utan är alla de brain freezes jag fick när jag gick hem i motvinden och snöflingorna träffade mig i ansiktet.
Dessutom hängde håret som istappar, och även det var ju mindre trevligt.
Pysslar gör jag nästan hela tiden. Skapar mycket digitalt och fotar som sjutton. Skriver gör jag också. Allt detta kan ju ses som former av pyssel, men jag nosar även på mer traditionella sådana.
Faktum är att jag ofta hittar pyssel jag vill prova. Listan över vad jag vill skapa växer stadigt och jag samlar successivt på mig bra pysselmaterial – här har du 11 pyssel jag ser mycket fram emot att göra framöver.
1. Färglägga i pilliga målarböcker för vuxna
Färglägga pilliga bilder i målarböcker för vuxna gör jag egentligen redan. Det här är dock något jag vill pyssla med oftare och jag vill i synnerhet lära mig nya färgläggningstekniker.
Jag vill även införskaffa fler färgpennor, har en av de mindre Faber-Castell Polychromos-askarna hemma och dreglar över den största asken, den och så över den största asken med Caran D’ache Luminance.
Och kanske inte ”bara” det. Har även fått nys på Castles Arts färgpennor. Som du förstår är jag tämligen förtjust i konstnärspennor.
2. Pressa blommor jag plockar i naturen
Att pressa blommor jag plockar i naturen började jag med i våras. Lite smått, i alla fall. Det här är något jag vill fortsätta med och tillsammans med Christoffer kommer jag designa en egen blompress framöver.
Jag vill ta blompressande ett steg längre och använda blomstren i nya pyssel. Man kan bland annat göra vackra tavlor av dem, såsom blomtavlor med akvarellbakgrunder. Jag gillar att skapa med naturmaterial.
3. Skapa dekorativa föremål i lufttorkande lera
Lufttorkande lera eller så kallad DAS-lera har jag ett eller annat kilo av i garderoben. Jag har inte riktigt kommit till skott med lerpysslet ännu, tyvärr.
En av idéerna jag har är att jag ska göra dekorativa julgranshängen i vit lera och med pressade blommor – på tal om att vilja pressa blommor.
Men det finns ju så mycket fint man kan skapa i leran. Jag skulle även vilja prova att göra skålar och smycken.
4. Lära mig skriva snygga bokstäver
Jag är en läsande och skrivande människa, så det är väl egentligen inte märkligt att jag tycker bokstäver är vackra.
Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig grunderna i lettering, alltså lära mig skriva snygga bokstäver. Även det har jag material för hemma.
5. Doodla snygga figurer på måfå…
… men för att över huvud taget kunna doodla på måfå måste jag först lära mig grunderna i att rita. Materialet för det har jag hemma – så klart (!) – tiden har jag dock inte tagit mig.
Om du också är nyfiken på estetiskt kladd kan du googla efter steg-för-steg-guider för att exempelvis doodla blommor eller djur.
6. Tillverka egna kvalitativa papper
Papperstillverkning är något jag alltid varit fascinerad av. Fascinationen hänger nog samman med min kärlek till böcker.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, att tillverka egna kvalitativa papper kommer jag dock göra någon gång. Bara för att.
Tänk vad fint att göra papper med pressade blommor i!
7. Göra origami och liknande papperspyssel
Jag och Christoffer gör en del origami tillsammans. Min käre sambo är helt grym på det och jag rider lite på hans våg, då jag inte har lika lätt att förstå de tusen vikningarna i en figur.
Den här formen av papperspyssel är något jag och Christoffer kommer fortsätta framöver, vi plockar fram våra tjusiga origamipapper när andan faller på.
8. Måla med riktiga akvarellfärger
”Riktiga akvarellfärger”, jag vet egentligen inte vad jag tänker mig med detta. Förutom att jag vill måla med sådana där färgkakor.
Drömmen om akvarellmålning – lite av en dröm är det faktiskt – hindras av att jag inte kan bestämma mig för vilka akvarellfärger jag vill prova. Är det vattenfärgerna från Faber-Castell, Schmincke eller från Zig Kuretake?
Är supernyfiken på Zig Kuretakes färger men vill inte slå till innan jag anmält mig till en akvarellkurs. Så seriös är jag med att jag vill måla akvarell.
Vågar inte gå en akvarellkurs för tillfället, tänker på coronaläget och avvaktar tills det är lugnare.
9. Skapa mina egna smycken
Smyckestillverkning har jag gjort en hel del, men det var i ungdomen. Har fortfarande kvar de gamla verktygen och har nu börjat köpa på mig vackra pärlor och tillbehör igen.
Visningsbilden för det här blogginlägget – bilden längst upp – föreställer en sträng av mina nyaste pärlor.
Det är ganska dyrt att köpa den här typen av pysselmaterial. Tar det därför i en lugn, lugn takt.
10. Virka användbara vardagssaker
Jag har aldrig virkat, vet inte ens hur man gör. Sommaren 2020 snubblade jag över perfekta ergonomiska virknålar och garner i skrikiga färger, så jag tänkte Nu kör vi!
Har fortfarande inte provat virkning, ett och ett halvt år senare. Någon gång, kanske snart, kommer jag däremot göra det. Någon gång…
Vad vill jag virka? Användbara vardagssaker. Typ garnkassar. Jag hade älskat att gå runt med en chockrosa sådan.
11. Designa egna posters digitalt
Jag tycker att det digitala skapandet är pyssel och jag vill därför lyfta en av de saker jag har på gång, nämligen att designa egna posters för att utmana mig själv.
I ett tidigare blogginlägg från den gångna veckan skrev jag att jag köpt mängder av ny grafik på årets stora rea. Just den här grafiken har jag tänkt använda till min posterdesign.
Över lag skapar jag mycket digitalt, du har kanske sett mina gratis målarbilder? Men jag vill inte längre nöja mig med att stanna vid det digitala.
Tvärtom smider jag och Christoffer planer för att tillsammans designa och utveckla fysiska föremål, exempelvis den där blompressen jag nämnde i det här inläggets början.
Novembers ankomst rörde upp en oro i maggropen, hur ska jag ta mig igenom det gråa? När det bara är grått, grått, grått blir det genast svårare att fota, som jag upplever det.
Och inte bara det, dagarna blir lite tuffare när de känns som kväll. November 2020 var en enda kvällsgrånad, så varför skulle inte november 2021 bli det?
Men riktigt så blev det inte, inte denna november.
Tvärtom var novemberljuset allt annat än det förväntade grå.
För att påminna mig själv om att varje årstid, månad och dag har sin egen skönhet sammanställer jag en handfull av mina novemberbilder i det här blogginlägget.
Aldrig att jag hade kunnat gissa mig till att den grå månaden skulle föra med sig ett guldsken.
Det händer att jag slås av känslan att det här kommer bli mitt bästa foto någonsin, typ när jag strövar i solnedgången och ser en molnspricka med ett särdeles vackert ljusgenomsläpp. Då kommer kompositionen till mig i ett inspirationsrus. Bitarna faller på plats utan att jag riktigt förstår hur.
Jag fotar naturbilder. Som jag ser det är naturen sällan perfekt, tillrättalagd. Dess storslagenhet ligger i den vilda, spretiga skönheten, i hur solen lyser genom ett trasigt löv. Den där tillfälliga ljusfläcken som uppenbarar sig i stunden, när solen tittar fram genom molnen eller när vinden rufsar om landskapet.
Jag märker hur jag dras till det sköra och trasiga, till tillfälligheterna. När jag är ute på mina strövtåg i hemtrakterna ser jag mycket vackert, det är som att blicken ständigt fastnar vid det förvandlande ljuset, små, små fläckar som man måste vara extra uppmärksam på och som skapar nya världar i vissenheten.
I det starkaste ljuset förvrängs naturen i ett guld- eller silverskimmer, lövet blir oprecist eftersom vissa detaljer överglänser andra. Det är just dessa ögonblick jag försöker fånga med kameran och makroobjektivet.
Så som naturen aldrig är det där tillrättalagda perfekta är det perfekta fotot ett operfekt foto, tycker jag.
På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid Game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.
Squid Game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.
Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid Game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.
Vad handlar Netflix Squid game om?
Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid Game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.
Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.
När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…
Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?
Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.
Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.
Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.
Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.
Vem är vän och vem är fiende?
Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?
Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid Game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.
Alice in Borderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid Games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.
Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.
Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid Game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.
Jag lyckades till slut förmå mig att röja upp en stund i går kväll, ska fortsätta där jag slutade i dag. Men återigen prokrastinerar jag, segare än segast som jag är. Och kanske inte bara seg just den här dagen. Jag har fastnat vid Designbundles.nets stora rea på grafik och kan omöjligt slita mig därifrån.
När andra shoppar prylar köper jag nya designelement. Lite så har livet blivit. Det är ganska dyrt att utveckla designintresset, särskilt när jag inte kan lägga band på mig själv och slår till vid minsta lilla fina sak.
Efter den här shoppingstunden kommer jag nog inte behöva köpa grafik på flera år – men kommer så klart göra det i alla fall. Jag har köpt så kallade font bundles och sitter nu och trycker på ett hundratal nya typsnitt. Förutom detta har jag investerat i nya funktioner för Photoshop, liksom i tusentals nya clipart. Verkar som att jag täckt det mesta.
Jag tror jag ska börja designa posters inom kort och har nu laddat inför detta, det kan man lugnt säga. Mycket av det jag kreerar lägger jag upp för gratis nedladdning, se min projektkatalog med printables. Mina framtida posters överväger jag dock att sälja på Etsy.
Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.
Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.
Men så blir det ibland.
Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.
Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.
Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.
Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.
Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.
Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.