Jag har värsta pms-funderingarna: Kanske, kanske skulle jag ta en paus från Facebook och Messenger? Det blir svårt, det är trots allt via Facebook jag gör många av mina arbetsuppgifter. Där och på bloggarna. Och så har jag mina vänner där, där och på Messenger.
Men det är just det jag funderar över, hur märkliga relationerna blivit i och med att man sällan bemödar sig med att på djupet kolla läget med varandra. I stället lajkar man ett inlägg på Facebook och/eller skriver ett par rader på Messenger – och inget mer med det. Jag vet inte ens om mina närmaste vänner känner mig längre, eller om jag känner dem.
Solnedgångarna i Apelviken är alltid lika stillsamma, aldrig helt ensliga men lugna i alla fall.
Sedan är det all den tid man – läs jag – tillbringar i flödet. Dagarna går… Jag hade kunnat göra så mycket mer med mina dagar än att skrolla bort dem. Jag hade exempelvis kunnat leva lite mer. Framför allt hade jag kunnat fokusera på en sak i taget och på så sätt skona hjärnan från tusen samtidiga intryck.
Jag undrar vad detta hade gjort med min research och mitt skrivande. Kan det bli så att jag får en nytändning när jag lägger fokus på det jag verkligen vill ägna mig åt och inte trollar bort det i ett oändligt skrollande? Pms-funderingar, ja. Jag vet inte om de leder någon vart.
Gyllene timmen är naturens magi, så måste det vara. Jag kan annars inte förstå hur det är möjligt att ljuset förvandlar sanden till guld. Om inte det är magi, vet jag inte vad som är det. Hela världen får ett guldskimmer och just under denna förunderliga timme går det att ta särdeles vackra foton. Fotografen är beroende av ljuset, det förstår jag i alla fall.
Numera försöker jag anpassa dagen efter dess flöde, ta till vara dess vackraste ögonblick så ofta jag kan. Gyllene timmen är uråldrig, men den är en nylig upptäckt för mig och har blivit lika viktig att vistas i som solnedgången. De går i varandra och jag kan därför fotografera länge och i olika ljus, om jag vill. Eller bara vandra och häpna.
Gyllene timmen i Apelviken… Jag måste skaffa ett motljusskydd till objektivet.
När inträffar gyllene timmen? Under den första och sista timmen som solen skiner på dagen. Då står den lågt på himlen och får stranden att blänka likt en överväldigande stor skattkammare.
Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.
Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.
Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.
Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.
Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.
Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.
Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.
Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.
Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.
Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.
Vad gör en digital nomad?
Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.
Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.
Vad gör då en digital nomad?
Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.
Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.
Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.
Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.
Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.
Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.
Var någonstans finns inspirationen?
Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.
När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.
Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.
Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.
Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.
För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.
Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.
Hur blir man digital nomad?
För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.
Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.
Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.
I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.
Så kan det låta när en grupp främmande barn knackar på din bilruta eller ytterdörr i mörkret. De ser ut att vara mellan 10 och 15 år-ish, bära illasittande kläder och ha blek hy. Din första impuls är att släppa in dem. Men snart sätter magkänslan in. Det är något som inte stämmer. När du tvekar envisas barnen:
”Släpp in oss, snälla.”
Pratar de inte konstigt, med en nästan mekanisk röst?
”Gå härifrån”, säger du till dem.
Nu får du syn på deras svarta, svarta ögon och grips av panik. Du befinner dig ansikte mot ansikte med black eyed children eller black eyed kids, mystiska och skräckinjagande varelser ur vår samtida folktro. Deras röst hårdnar:
”Släpp in oss.”
Du startar bilen och kör i väg i ett rasande tempo eller smäller igen dörren rakt framför näsan på dem och gömmer dig i ett annat rum. Om du skulle få för dig att återvända till platsen eller titta ut genom dörren igen är de svartögda barnen borta.
Något har de dock lämnat kvar, det är en stank av död och förruttnelse.
Black eyed children är skrämmande varelser i modern folktro
Jag läser faktaböcker om hemsökta platser och otäcka varelser till vardags. Fakta och fakta… Jag vet egentligen inte hur mycket faktabok exempelvis David Weatherlys Black eyed children är, men den innehåller intressant information om samtidsfenomenet i fråga.
Boken har jag fjärrlånat. Finns bara ett bibliotek i Sverige som har den och jag är inte jättepigg på att köpa böcker. Har alldeles för många och ska rensa i bokhyllorna. Hur troligt är det dessutom att jag kommer läsa om en bok som denna? Jag vet faktiskt inte. Tycker ju att det är hur spännande som helst att läsa vittnesmål om paranormala fenomen.
Black eyed children innehåller just mängder av vittnesmål från personer som påstår att de mött de svartögda barnen. Weatherly bygger upp boken kring intervjuer med personerna och kopplar sedan samman varelserna med folklore kring allt från spöken till utomjordingar. Boken kan därför sägas handla om flera av de läskigaste figurerna i världshistorien.
Weatherly försöker komma fram till vilka black eyed kids är
Genom att utforska black eyed kids-fenomenet i ljuset av folktrons och religionens varelser försöker Weatherly komma fram till vilka black eyed kids är. Är de vålnader, demoner, utomjordingar eller rentav energier frammanade av fantasin?
Weatherly själv förefaller vara troende, alltså troende på black eyed children. Det är ganska speciellt att läsa en bok av någon som är så övertygad och svårt att inte dras med i de fasliga mötena. Jag tror inte på black eyed children, men kommer på mig själv med att få hjärtklappning när jag mitt i natten sneglar mot balkongdörren.
Tänk om barnen skulle stå där i alla fall…
Mitt allra första möte med black eyed kids var genom Creepypodden med Jack Werner, som inleds med att berätta om dessa skrämmande barn. Lyssna på poddavsnitt nummer ett!
Som yrkesskribent gäller det att ha sina knep för att kunna leverera texter varje dag. I perioder av hjärntrötthet och intensivt arbetande kan det hända att jag pressar på så mycket att orden slutar komma med samma lätthet. Då blir skrivlivet inte lika roligt, jag gillar det okrystade flödet och gläds åt dagarna när jag befinner mig i det.
Det går så klart att hitta tillbaka till skrivflödet. Kanske genom att pausa i en eller två dagar och sova mycket. Men det finns något som fungerar ännu bättre i ett långsiktigt perspektiv, förutom vila. Jag läser dikter på svenska. Eftersom jag skriver på svenska försöker jag hålla mig till språket i läsningen. Hjärnan kopplar liksom annorlunda.
Jag läste en del lyrik i våras och kände att jag var på topp rent skrivmässigt. Ingela Strandberg varvades med Louise Glück, bland annat, och jag berikades av diktarnas bildspråk och ordförråd. Poesin tillåter ordkonster och -lekar bortom de föreställda gränserna. Sällan är man så kreativ som när man diktar. Kreativ och exakt, dikter brukar nämligen vara kondenserade.
Även en content writer och SEO-skribent vinner på lekfullhet och tydlighet. Därför läser och lär jag av dem som finner nya språkliga vägar till förmedling. Kjell Espmarks diktböcker väntar på mig nu och jag tror hans ord kommer göra så att mina egna fingrar dansar över tangentbordet.
Det bästa skrivtipset jag kan ge: Läs dig till ditt skrivande.
Jag publicerade ett makrofoto på det höstglittrande lövtäcket och då skickade en gammal kollega en liten påminnelse om Elsa Beskows fina Höstvisa:
Det glimmar i guld och klaraste rött, det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen, och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken: ”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt, vi väver ett täcke så varmt och så tätt, vi väver ett täcke åt marken.
Se vintern är nära, och vädret är grått, nu måste vi värma och lysa! Vi väver ett täcke så varmt och så gott, att blombarnen icke må frysa. Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött, vi väver ett täcke i guld och i rött, vi väver ett täcke åt marken.”
Elsa Beskow
Påminnelsen var välkommen, för jag gillar den här dikten, sången eller vad den nu ska benämnas. Stämningsfullheten i den är svårslagen. Om inte detta är höst så vet jag inte vad som är det.
Jag har gjort en liten bild med höstvisan, den är skapad av en akvarellvariant av inläggsfotot. Bland annat, alltså. Det är fritt fram att spara ner just den här bilden och att dela den vidare.
Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.
En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.
Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.
Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.
Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.
Då kom nästa.
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.
Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.
Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.
Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.
När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
Dagarna flyter åter in i varandra och det känns okej. Jag har landat så pass mycket i vardagslunken att jag kunnat plocka fram kameran och bege mig ut igen. Det har varit lite si och så med fotograferandet sedan i somras, jag har velat mellan olika saker.
Började till och med plugga på universitetet igen – i två och en halv veckor.
Efter det hoppade jag av.
Det är mycket oktober över himlen vid Kåsas strand i Varberg. I förgrunden visas de höga sanddynorna och i bakgrunden skymtar Subbe fyr, som lyses upp av solnedgången.
Varför då? För att studierna gjorde att jag inte hann med skapandet. Ett tag var jag beredd att kasta delar av kreerandet åt sidan för att se om jag skulle bli stimulerad av smarta saker. Det visade sig att inget går upp mot min kreativa bubbla. Inte ens gamla greker och klassisk litteratur, som jag annars älskar.
Men nu har jag så sakteliga landat i att jag ska skapa på. Fina höstdagar har drivit ut mig från lägenheten och jag har givetvis haft kameran med mig. Jag har strövat i de vanliga skogsspåren på eftermiddagarna och inför solnedgångarna har jag gått ner till Kåsas strand.
Det händer egentligen inte så mycket på dagarna, men jag känner ändå att de fylls med saker som är viktiga för mig. Även en dag som denna eller som gårdagen när jag faktiskt har stannat inomhus på grund av det ihärdiga regnet.
Då har det passat bra att ta på mig lite extra skrivjobb och att under vilan läsa om läskigheter. Hemsökta sjukhus och otäcka barn är ett par av veckornas bokteman. Jag har också läst oanständiga mängder Regency romance och plockat fram fågelböckerna.
Och så har det hänt något ovanligt: Rastlösa jag har lyckats sträcktitta på fyra säsonger Good Girls, en säsong Squid Gameoch en säsong Midnight Mass på kort tid. Det måste ha gått år sedan jag tittade så mycket på tv.
Solnedgångarna över Kåsa avlöser varandra och i den återfunna lunken finns det mycket att glädjas åt. Kanske mer än vad jag trott, så understimulerad som jag känt mig under coronatiden att jag till slut inte uppskattat det jag har.
Apelvikens strand är full av naturskatter. Varje dag finns där något nytt att titta på och fascineras av. Glittret i vågorna, snäckorna på stranden och tången i vattenbrynet.
Jag såg Hayfenans fantastiska tångkonst i somras och har sedan dess ägnat tång extra mycket uppmärksamhet. Hayfenan gör något så unikt som att samla och pressa tång, såsom andra samlar och pressar blommor.
Brun, ganska tråkig, så har jag tänkt på tången. Men vid närmare anblickar ser jag numera hur rik den är på färger. Brun, rosa, grön, orange, vackra färgskiftningar.
Jag lägger mig på mage i vattenbrynet och fotograferar med makrot. Blött, sandigt och nära.
Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.
På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.
För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.
Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.
Fotografierna i det här inlägget tog jagunder en enslig vårvinterkväll nere vid Kåsas strand i Varberg. Det var jag, vinden och vågorna i solnedgången. Jag kände mig levande och närvarande i mig själv och miljön som fan. Så vill jag ha det jämt. Bilden längst upp föreställer Varbergs kusthotell och bilden precis här ovanför är tagen på en utsiktsplats över Varbergs fästning.
Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.
Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.
Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.
Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!
När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.
När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.
Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.
(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)
Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.
Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.
Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.
Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.
