Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.
En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.
Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.
Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.
Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.
Då kom nästa.
Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.
Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.
Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.
Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.
Otur att du vart störd. Kan tänka mig att det finns folk som kanske börjar prata vid fel tillfälle. Fin bild du tog. Ja solnedgångar försvinner rätt snabbt nu och det gäller verkligen vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Kameran är nog något som gör att folk lättare kan börja snacka med en.
Ja, men verkligen så! Tack för kommentaren och de värmande orden.
Det där kommer jag ihåg från när jag alltid hade kameran med mig. Folk vill diskutera med en då, och håller med det finns likheter med hund. Lite som att man kanske lockas av hobbys?
Säkert. För att vara ärlig blir jag också nyfiken när jag ser folk göra nåt de verkar gilla. Kan tänka mig att jag själv stört en och annan gång. Och faktiskt brukar jag säga hej till andras hundar (även om jag inte går fram och klappar. Är sådant störigt, kanske?)
Bilden blev ju fin till slut nä du fick till den 😊. Ibland kan folk vara störrande. Å jag är inte den som säger till. Försöker att ignorera dem.
Det blir väl så. Har man något intressant & man träffar andra människor i samma intresse så blir väl att man pratar. Men ibland vill man va ifred när man inte mår så bra.
Bra ändå av dig att du tog dig ut trotts värken 👏🏻❤️. Så är det ju att man fånga det där ögonblicket just då.
Ta hand om dig❣️🍁
Jag är för artig. Jag säger inte till att jag är upptagen och sedan står jag där och kallpratar tills den andra är nöjd. Men visst hade det varit skönt att kunna säga HEJ, JAG ÄR LITE UPPTAGEN JUST NU. Får se om jag någonsin vågar göra det.