När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
Så vackra bilder! Visst finns det ljus i lärandet. Som jag ser det lär man sig något även när övandet inte leder någonstans. Men man får vara öppen för att lärdomarna kan bli andra än vad man hade tänkt sig. Man kanske rentav lär sig att man inte har det rätta intresset för det man gör, och söker sig till något annat.
Ja det krävs en hel del för att bli riktigt bra på något. Det är nog lätt att tänka att talang och mycket övning är tillräckligt. Men milde tid så många människor som hämmar sin utveckling just för att dom saknar mod. Men jag tänker också att om man verkligen brinner för något så ger det mod. Man blir så uppslukad av det man gör att man ser förbi alla hinder – eller hittar vägar och lösningar. Visst lär självkänsla och självförtroende spela en stor roll i hur modig man är. Men när jag märker att jag ”står och stampar” i det jag gör brukar jag fundera på om jag verkligen brinner för uppgiften.
Du skriver så fint, Lillan. ”Om man brinner för något så ger det mod.” Jag tar till mig orden och resten av kommentaren. Det är en ynnest att få ta del av dina tankar.
Man kommer långt genom att uppslukas, som du skriver, det håller jag med om.
Jag älskar att skriva över allt. Finns inget jag hellre vill göra, finns inget större behov. Ingen dag är komplett utan skrivande. Och för det allra mest känner jag mig just uppslukad. Men efter intensiva perioder av skrivflöde kan jag plötsligt känna mig helt dränerad och rent av urless på min passion och mitt jobb.
Jag vill inte se ett tangentbord eller en penna mer i hela mitt liv. Jag tänker till och med att jag borde byta karriär. Tack och lov har jag hittills alltid hittat tillbaka till skrivvardagen och inte minst till flödet, men under perioderna av ledsnad känner jag mig omskakad in i ryggmärgen. Just då kan jag tänka: brinner jag ens för det här längre?
Jobbiga känslor.
Hur är det för dig, hittar du tillbaka till ditt flöde även när du grunnar på om din passion för uppgiften är tillräckligt stark?
Åh tack så mycket snälla du! Jag tror att det är med passion som med naturen. Allt går i cykler. När man har varit helt uppslukad av något under en period, så behöver man likt naturen vila. Man behöver återhämta sig efter den intensiva energikonsumtionen, likt naturen efter vårens och sommarens intensiva grönska. Vi människor har ett inre kretslopp, som påverkas av många yttre faktorer. Men när man ser sin passion, kreativitet och prestation som en del av ett kretslopp, blir det inte längre så känslomässigt laddat att det man brinner för falnar med jämna mellanrum.
Sen är det så att vissa saker hittar jag alltid tillbaka till. Andra saker har fallit ifrån, men då har jag också insett att jag inte brann tillräckligt för dessa. Jag försöker tänka att om jag verkligen brinner för något så vaknar det igen efter vilan.
Så fina bilder 😃😍.
Både på himmelen & livet så kan det var ibland mörkt. Men man kämpar för man hoppas att en dag kommer det en ljus tid. På himmelen ser man ljuset där borta långt bort. Så himmel & livet hör liksom ihop 🙂.
När jag läser detta inlägg. Så får jag en känsla av att du är lite avundsjuk på dina vänner & sambo. Med det kreativa dem gör. Men samtidigt så vet du att det är stort jobb dem har gjort fram till idag.
Men du är kreativ i dina bilder. Det blir jag lite Avis på 🙂. Men jag kanske tolka inlägget fel.
Men jag vet själv att om man tar 10 bilder. Så blir 2 bra. Så det är lite jobb bakom det med 🙂.
Ta hand om dig❣️
Jag är inte avundsjuk utan full av häpnad, beundran samt tacksamhet för all den inspiration och kunskap kreatörsvännerna ger mig. Jag ville mest reflektera kring hur mycket omsorg som ligger bakom skapelserna och hur modiga de är som utsätter sig för kreatörens värsta rädsla: att det kanske inte blir som man tänkt sig rent estetiskt och kommunikativt. Förutom ofattbart talangfulla tycker jag alltså att de är modiga.
Det var ett grepp för att beskriva kreatörens vardag något, men jag kanske inte lyckades vara tydlig. 😊 Jag försöker göra andra kreativa saker än skrivandet och blir pepp av allt det fina mina vänner och min sambo gör, deras hårda jobb inspirerar mig att ge ännu mer och är en påminnelse om att ju mer jag ger, desto bättre blir jag. Jag är lite skraj för att prova allt det nya och hålls tillbaka något av rädslan att vara helt grön.
Med fotot är det som du skriver att det bakom två bra bilder finns minst tio andra. Man vet aldrig vad man kommer hem med och det är både kul och spännande.
Tusen tack igen för dina alltid så engagerade, omsorgsfulla och reflekterande kommentarer. Du får mig att tänka till och det uppskattar jag. 💖
(Men ja, på Christoffer blir jag ibland lite sur. Haha. Jag fattar inte hur han får ihop allt. Han säger själv att han inte är så rädd för att göra fel och att han därför bara gör.)
Jag önskar så att jag hade en konstnärlig ådra. Många pratar om att man blir bra på det man tycker är roligt, men jag vet inte. Kan det vara så att det man har lätt för blir roligt? Vi pratade om det på jobbet en dag, och insåg att jag har andra bra egenskaper istället.
Man har nog lättare för att öva när man njuter av själva skaparstunden. Kan tänka mig att timmarna flyger i väg. Så är det i alla fall för mig och Christoffer i vårt skapande. Spännande diskussion! Vad kom ni fram till, du och dina kollegor? 😃