Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.
Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.
Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.
Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.
Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det bli en solig eller mulen eftermiddag?
Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?
När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.
Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.
Så tittade solen äntligen fram! Jag vet inte hur det har varit där du bor, men här i Varberg har vi i alla fall inte varit så värst bortskämda med soltimmar på sistone.
Ankdammen i Påskbergsskogen.
I går var ett härligt undantag och då var det liksom bara till att bege sig ut i det vackra vädret. Och det var inte enbart soligt, ett snöpuder låg nämligen över marken och taken. Jag älskar snö!
Fästningen.
Jag och Christoffer gick ut på en långpromenad, från skog till strand med en mellanlandning i stad. Centrum ligger just mellan skogen och stranden, så under en typisk varbergsrunda kan man njuta av varierade vyer.
Ankdammen i Påskbergsskogen är alltid lika spännande, eller åtminstone livet i den. Ankdamm känns nästan lite missvisande, för det är mestadels måsar i den. Eftersom jag älskar måsar gör det mig inte så mycket. Men visst, ankorna finns där också. Vi stannade alltså till vid dammen i går.
Kallbadhuset. Har du sett så fint byggnaden speglar sig i vattnet?
Därefter blev det några ärenden på stan, och faktiskt är stan myllrig på lördagar. Kanske inte favoritplatsen där och då.
Då var det betydligt trevligare nere i hamnen och på strandpromenaden. Där finns det gott om plats. Till och med dagar när halva stan passar på att vistas i solen.
Strandpromenaden.
Om det inte redan framgått hade jag och Christoffer en fantastiskt välgörande vinterdag i Varberg. Så borde man få ha det jämt!
En liten gråsparv söker efter någonstans att bo i en trädgård, men både blåmesen och talgoxen försöker jaga bort hen därifrån. De två andra fåglarna är nämligen inte alls villiga att dela med sig av vad de har. De tycker dessutom att den bedjande gråsparven är tjuvaktig så som hen tigger om andras rester. Men nog måste det väl finnas hjärterum även för gråsparven?
Tillsammans med illustratören Martin Jacobson har författaren Jonas Gardell skapat ett litet mästerverk i form av bilderboken Sagan om den lilla gråsparven. Det är en saga som påminner om Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser, som egentligen handlar om vår mänskliga tillvaro. Fabler, så heter djurberättelserna. De är så klassiska att jag häpnar inför det faktum att jag står inför en sprillans ny sådan.
På bilden ser du omslaget till Jonas Gardells bilderboksdebut Sagan om den lilla gråsparven. Boken gavs ut av Rabén & Sjögren 2022.
På några få uppslag levandegör Gardell och Jacobson trädgården och dess inneboende fåglar. Det är en berättelse som berör med sin igenkänning av utanförskap och längtan efter tillhörighet. Gardell skriver träffande vackert, fåglarna har verkligen sina egna personligheter, men Sagan om den lilla gråsparven är också mästerligt illustrerad. Varje uppslag i denna bilderbok för barn i läsåldern 3 till 6 år är som ett konstverk. Jag hade velat rama in och hänga upp varenda en av bilderna.
Jag uppskattar ljuvligt illustrerade bilderböcker och jag uppskattar böcker med ett genomtänkt budskap. Enligt min mening är Sagan om den lilla gråsparven därför en fröjdefull läsning som förmår väcka tankar om svåra ämnen. Läs denna bilderbok med dina småttingar och jag lovar att ni kommer ha många spännande samtal om medmänsklighet och inkludering framför er.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.
Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.
Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.
Kattugglor förändrar stämningen i skogen
Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.
Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. Så påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.
Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!
Naturen är fantastisk. Det utbrister jag numera många gånger varje dag. Och den är verkligen det, varje dag medför liksom nya upplevelser. För tillfället går jag med blicken vänd mot trädtopparna. Jag som har nackont i vanliga fall kan inte rekommendera den här obekväma kroppshållningen.
Men så har Påskbergsskogen fått ett mycket speciellt besök. En familj bestående av kattugglor brukar komma dit årligen, alltid vid den här tiden i maj. Nu har de alltså återvänt. Om du någon gång har sett en kattugglebebis förstår du behovet av att försöka skåda den igen och igen.
Ugglornas närvaro förändrar stämningen i skogen. Jag och Christoffer var ute på en kvällstur i går och vi möttes av de andra fåglarnas paniska läten. Från ingenstans kom två av ugglorna flygande mellan trädtopparna – med en hel flock koltrastar i täten. Kattugglorna jagades helt enkelt bort.
Och i en av trädtopparna stötte en spillkråka ifrån sig det konstigaste ljudet. Vi var ju tvungna att googla det, och mycket riktigt var det ett varningsljud. Hela skogen var i olag när fåglarna bokstavligen anade ugglor i mossen. Kan inte riktigt beskriva stämningen i ord. Den var tät, smittade av sig på både mig och Christoffer.
Vad betyder ana ugglor i mossen?
Att ana ugglor i mossen är ett gammalt talesätt som tros härröra från danskans der er ulve i mossen. Det danska uttrycket betyder det är en ulv eller varg i mossen och syftar på att en farlig situation är på väg att blossa upp. Det svenska uttrycket ana ugglor i mossen betyder samma sak, det vill säga att fara är på väg.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem. Gamla talesätt är alltid lika inspirerande!
Men gissa om det var en häftig upplevelse, eller vad!?
På annandagen hann jag och Christoffer med lite påskorigami. Det var efter en intensiv helg och entusiasmen var kanske något svagare än vanligt från min sida. Därför fick det den här gången bli ett par enkla påskkycklingar. En av kycklingarna vi vek sitter i ett ägg och visas i ett annat blogginlägg – se här!
Kycklingen du ser på bilderna i detta inlägg är tredimensionell och kan stå upp. Om jag hade ritat ett svart öga på huvudet hade du ännu tydligare kunnat se att den ska föreställa just en påskkyckling. Men faktiskt hade den lika gärna kunnat göras i en annan färg och föreställa nästan vilken fågel som helst. Att den blev en påskkyckling har mycket med det gula färgvalet att göra.
Vi använde tvåfärgade origamipapper med måtten 15×15 centimeter till denna kyckling. Det är ett särskilt origamipapper jag köpt på Science fiction bokhandeln en gång i tiden, och kanske det bästa papper vi någonsin haft. Filminstruktionerna vi utgick från för att vika en kyckling i papper hittar du på kanalen Exciting origami på Youtube. Klicka på länken så kommer du dit!
Är det påsk får man använda ”äggstra” i rubrikerna, så är det bara. Och jag tycker just att denna origami-påskkyckling är äggstra fin.
Att den sedan är ett hyfsat enkelt papperspyssel gör inte direkt saken sämre, för här har vi något jag skulle kunna klara av… och klarade av efter viss kamp.
Jag var inte jättefokuserad när jag och Christoffer satt med årets påskorigami, hade nämligen tankarna bland skatteunderlaget jag håller på att sammanställa.
Det går att rita dit ett litet svart öga så att kycklingen framträder ännu mer. Här har ett metallicpapper som är 15×15 centimeter använts. Påskkycklingen kan göras större eller mindre, prova då att använda ett papper som är 20×20 centimeter respektive 10×10 centimeter.
Av den anledningen var det ju ändå ganska gött att jag den här gången valt en enkel modell och inte ett pysselsom tar timmar att genomföra.
Att vika en sådan här påskkyckling i papper är nog något som många barn hade gillat, föreställer jag mig. Och de hade varit grymma på det. Det är jag övertygad om.
Personligen gillar jag att kycklingen sitter i ett ägg. Båda delarna är vikta i ett och samma pappersark. Precis som det ska vara med origami!
Är den inte förtjusande, fågeln från Rosa Ljung? Jag hittade den på loppis. Kostade 20 spänn, eller så.
För ett par veckor sedan bröt jag nämligen coronatristessen och besökte Varbergs loppmarknader. Behövde införskaffa lite rekvisita till hemmafotograferandet och när jag fick syn på fågeln var jag ju bara tvungen att slå till.
Jag kan förstå varför somliga tycker dessa porslinsfigurer är kitschiga, men samtidigt kan jag inte låta bli att falla pladask för just kitschen. Jag älskar de färgstarka blommorna på det vita, hur naturen ges fantasifulla uttryck.
Förutom fågeln köpte jag en Rosa Ljung-katt, också den med lila blommor. Allra helst skulle jag vilja stöta på de snudd på legendariska ansiktsvaserna.
Prydnadssaker från Rosa Ljung – kanske inga större värden
Rent ekonomiskt har prydnadssakerna i fråga inga större värden, vad det verkar som. Jag såg en hel del fåglar och katter under loppisbesöken häromveckan och då blev det ganska tydligt hur populära figurerna var en gång i tiden.
Om jag inte missminner mig tror jag att även mina föräldrar haft en Rosa Ljung-katt, ett vagt minne från sent 1980-tal.
I och med prylarnas popularitet finns det numera ett överflöd av Rosa Ljung-saker, därför är föremålen i regel inte värda så mycket. Faktiskt oförtjänt, enligt min mening. Föremålen är fortfarande lika vackra, och visst är väl den här typen av kitschiga design ändå tidlös?
I ett av Loppmarknadsarkeologernas korta P1-reportage diskuteras hur vanligt förekommande – och därav billiga – prydnadsföremålen är.
Eftersom jag för tillfället snöat in på Rosa Ljung tycker jag det är ett trevligt radioreportage. I det görs en kort intervju med Rosa Ljungs dotter, som passande nog jobbar på loppis. Klicka på länken för att lyssna på reportaget via Sveriges radios webbplats.
Keramiker som var verksam vid Deco keramikfabrik
Rosa Ljung (1917-1983) var formgivare och keramiker, med ett ben i göteborgska konstskolan Valand och ett ben i helsingborgska Deco keramikfabrik.
Om du har tur hittar du en figur som har båda originalklisterlapparna kvar. På dessa står ”Rosa Ljung” respektive ”Deco” i kursiv, handskriven stil. Bakgrunden på lapparna är vit och texten svart.
Jag är absolut ingen van loppisbesökare, tvärtom. Men under besöket på loppmarknaderna i Varberg slogs jag av vilken spännande inblick man får i svenska hem genom tiderna. Så många stilar!
När mina föräldrar var unga var en fågel ellerkatt från Rosa Ljung säkert något av det coolaste man kunde inreda med.
Med tanke på denna keramikers storhet skrivs och talas det förvånansvärt lite om henne. Undrar vad det beror på, är det för att hon var kvinna?
… om du inte har världens pyssligaste sambo som kan ge dig massor av hjälp längs vägen. Så borde den fullständiga rubriken för det här inlägget lyda. Jag har tur, jag som har Christoffer.
Vi gjorde origamitranor tillsammans i våras och just Christoffer fick ta kommandot. Men i ärlighetens namn är det inte så svårt att vika en trana i papper.
