Moa Herngrens Svärmodern – hur gick det så illa för Åsa?

I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

svärmodern bok
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Aldrig glömd – en gripande skröna om en mamma i en akt

aldrig glömd en skröna om min mamma i en akt

För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.

Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma

Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.

En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter

Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.

Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora

Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.

Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.

Kirke – Madeline Millers episka porträtt av en antik häxa

Homeros Iliaden och Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.

Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!

Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat, för boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.

Vad handlar boken Kirke om?

Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.  

Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?

kirke bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!

År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes, och ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.

När så Odysseus kommer till Aiajes har Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.

Vad tycker jag om denna bok?

Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten, och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.

Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då är var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.

Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna, och Homeros är inget direkt undantag från detta, och därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.

På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten, och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.

De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.

Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.

Morsdag eller mors dag – hur skriver man det egentligen?

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.

Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.

skriva morsdag eller mors dag

Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.

När jag blir som ett frågetecken googlar jag frenetiskt efter stavningen som har hävd. Vanligen slutar det dock med att jag vänder mig till källor som Språkrådet, Svenska Akademien och TT:s guide för sammanskrivning respektive särskrivning av ord.

Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.

Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.

I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.

Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.

Mina 5 främsta skäl att läsa Där kräftorna sjunger

mina fem främsta skäl att läsa där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger är Delia Owens prisbelönta roman om unga Kya Clarks delvis ensamma tillvaro i våt- och träskmarkerna vid North Carolinas kust. Här har du mina fem skäl att läsa boken!

1. Starkt livsöde

Platsen där kräftorna sjunger ligger i träskutmarkerna och det är på denna plats barnet Kya lämnas för att ta hand om sig själv. Sviken av familjen, sviken av samhället låter hon naturen bli den verkliga modern och hon gör vad hon måste göra för att överleva i vildmarken.

2. Exceptionella naturbeskrivningar

Delia Owens bok innehåller exceptionellt storslagna naturbeskrivningar av våt- och träskmarkerna. Sällan känns en litterär miljö så levande som den gör i denna roman. När Kya är som mest övergiven smälter hon också samman med träsket, människa och natur i samklang. Som en och samma.

där kräftorna sjunger bok
På bilden ser du bokomslaget till Delia Owens Där kräftorna sjunger. Boken gavs ut av Bokförlaget Forum 2020.

Naturbeskrivningarna är vackra, detaljrika men allt annat än sega. Även om du inte gillar berättelsen i stort kan du ändå uppskatta författarens oerhörda känsla för miljön. Jag utmanar dig. Nu är det något år sedan jag läste Där kräftorna sjunger och jag tänker fortfarande tillbaka på dess miljöer.

3. Söt kärlekshistoria

Helt ensam är hon inte, Kya. Nej, hon får en ny vän i Tate Walker, som lär henne läsa och skriva. Hon går inte i skolan som de andra barnen i trakterna, då hon gömmer sig undan myndigheterna i samhället. Kya och Tate delar nyfikenheten på träskmarkerna och mellan dem växer den allra, allra första kärleken fram.

4. Klurig mordgåta (?)

De olika livsvillkoren gör att det blir svårt att fördjupa kärleken. Så lämnas Kya ensam igen, ett tag. Samhället som vänt henne ryggen får upp ögonen för henne när hon är en nästan-vuxen och dess egen guldgosse, quarterbacken Chase Andrews, börjar uppvakta henne. En dag hittas han dock död, mord misstänker man. Kya anklagas för mordet på honom.

5. Mångfacetterad samhällsskildring

Har du tänkt på att flera av 2010-talets hemska gärningar i litteraturens värld egentligen handlar om något annat än själva illgärningen? Ta Stora små lögner av Liane Moriarty eller Små eldar överallt av Celeste Ng som exempel – hur sprungna är inte illgärningarna ur de sociala dynamikerna i karaktärernas tillvaro? Samma sak är det med Där kräftorna sjunger av Delia Owens. En fruktansvärd handling, javisst, men bakom den ett samhälle fullt av hat och utanförskap. Så även av kärlek och gemenskap.

Främsta skälen att läsa Där kräftorna sjunger

Varken kärleks- eller mordhistorien känns kanske som fullträffar. Livsödet, naturen och de övriga komplexa relationerna gör ändå att jag känner mig rikare när jag läser Där kräftorna sjunger. Det här är en läsupplevelse jag väldigt, väldigt ogärna vill vara utan.

William Shakespeare får liv genom sonen Hamnets öde

Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.

william shakespeare får liv genom sonen hamnets öde

I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.

O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.

Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.

Vad handlar boken Hamnet om?

I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.

hamnet bok
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.

Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.

Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?

Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.

Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.

98-åriga Doris episka tillbakablick i Den röda adressboken

Bästa böckerna? Det måste väl ändå vara de berättelser som lyckas berätta en hel livshistoria, så som Sofia Lundberg gör i Den röda adressboken.

sofia lundberg böcker

Jag öppnade pärmarna och tänkte Ja, jag ger väl boken ett försök. Det krävdes inte många sidor för att den något nonchalanta inställningen skulle kastas åt sidan och för att jag skulle uppslukas helt av den 98-åriga Doris öde.

Det här är en berättelse som hoppar i tiden, hur ser Doris liv ut i dag och hur har hon levt genom åren?

Vad handlar Den röda adressboken om?  

Människorna runt omkring Doris får henne att känna sig betydelselös, särskilt hemhjälpen som stressar in och ut ur hennes hem. Sällan tar sig någon tid att lyssna och det är som att möjligheten till ett värdigt avslut är som bortblåst.

Men en person har Doris. Det är systerdotterdottern Jenny. Dessvärre bor Jenny på andra sidan i Atlanten, i USA, och det är inte helt lätt att korsa hav när man är så gammal.

Så fort Doris får ork skriver hon ner sin livsberättelse så att Jenny någon gång kan läsa den och kanske få svar själv. Bland annat svar på varför hennes mamma aldrig verkade älska henne.

den röda adressboken bok
På bilden ser du bokomslaget till Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Boken gavs ut av Forum 2017.

Och vilka berättelser Doris kan förtälja! Tillbakablickarna är en av de saker som gör Den röda adressboken så underbar. Det visar sig att Doris har levt ett storslaget liv, som tog sin verkliga början när fadern dog och hon som barn var tvungen att lämna hemmet.

Hon började jobba som piga i ett välbärgat hem och där mötte hon många spännande konstnärspersoner. En dag ryktes hon upp ur hushållet för att tillsammans med husmodern flytta till Paris och väl där blev hon modell.

Modellåren innebar mycket vånda, men så träffade hon sitt livs stora kärlek. Geografiska avstånd och andra världskriget skapade förhinder – men är det någonsin för sent för den sanna kärleken?

Vad tycker jag om Sofia Lundbergs bok?

Jag är golvad av Doris livsöde som Sofia Lundberg skriver fram det i Den röda adressboken. Och jag fullkomligen älskar hur sympatiskt Lundberg berättar om den äldre damen. Hade önskat att det fanns många fler berättelser av det här slaget!

Handlingen vävs skickligt samman med hjälp av just Doris röda adressbok. Den innehåller namnen på alla de personer som lämnat avtryck på henne sedan 1928, och givetvis har det blivit många, många fina möten.

Den här boken hade blivit en ypperlig film, faktiskt förtjänar den en filmatisering i den svulstigaste hollywoodtappningen. För Den röda adressboken är episk, minst sagt. Den är också omtumlande vacker, sorglig och värmande. Precis som riktigt bra feelgood ska vara.

Och något boken så stämningsfullt visar är att kärlek förekommer i alla former, från den första innerliga vänskapen till det omsorgsfulla släktskapet. Den största kärleken måste inte nödvändigtvis vara romantisk, och det tycker jag Lundberg lyckas förmedla igen och igen.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.