jobba

Autodidakt – om att lära sig bäst och mest på egen hand

| Sandra Jönsson
autodidakt lära sig på egen hand

Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.

Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning överlag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare på konstkursen från sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.

Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.

Vad betyder autodidakt?

Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.

Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.

En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.

I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier igen. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.

Påminnelser om både begränsningar och möjligheter

| Sandra Jönsson

Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.

Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är så snällt av honom.

påminnelser om begränsningar och möjligheter

En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.

Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.

När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.

Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself

Blommor, böcker och drömmen om en tidig pension

| Sandra Jönsson

På sätt och vis jobbar jag för en tidigare pension. Du vet hur en del investerar pengar för att kunna pensionera sig när de är fyrtio? En sådan effekt hoppas jag att mina sajter ska få om fem år-ish. Men vem vet, då kanske bloggande är dött i och med Metaversum?

drömmen om tidig pension

När jag köpte födelsedagsblommor till mamma i går fylldes jag av en längtan att i lugn och ro kunna vistas bland blomster dagligen. Jag hade ju kunnat bli florist eller trädgårdsmästare, men det var inte riktigt den känslan jag hade.

Däremot kände jag en längtan efter att odla blommor och binda buketter av dem, bara för min egen skull. Och så var tankekarusellen i gång, för det ena ledde till det andra och till slut landade jag i en vision av mig bland blommorna och böckerna.

Jag tror jag såg min pension framför mig. Haha!

I en lååång rant om att vilja lämna ekorrhjulet skrev jag att jag inte hade velat leva så mycket annorlunda mot vad jag gör nu, om jag väl hade kunnat pensionera mig. Det är fortfarande sant. Jag tar mig alltid för saker, och drivs av skapande och kunskapande.

Men i kravlösheten blir jag väldigt effektiv. När lusten får styra finns det inga gränser för vad jag åstadkommer. En ledig dag kan utmynna i fem nya blogginlägg eller i femtio nya foton bara för att jag får feeling.

pensionera sig tidigt

Om jag fick styra helt över min egen tid skulle jag ägna dagarna åt att läsa, skriva och titta på vackra saker, gärna blommor och natur, och då helst till fots. Och så hade jag så klart begett mig till kulturtantsäventyr och förkovrat mig i allt tänkbart.

Skulle du vilja gå i en (självvald) tidig pension och vad skulle du i så fall vilja göra med dagarna?

Morsdag eller mors dag – hur skriver man det egentligen?

| Sandra Jönsson

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.

Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.

skriva morsdag eller mors dag

Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.

När jag blir som ett frågetecken googlar jag frenetiskt efter stavningen som har hävd. Vanligen slutar det dock med att jag vänder mig till källor som Språkrådet, Svenska Akademien och TT:s guide för sammanskrivning respektive särskrivning av ord.

Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.

Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.

I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.

Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.

Det blev en snabbvisit på frilansplattformen Upwork

| Sandra Jönsson

Nu har jag åter gett Upwork två och en halv veckor av mitt liv. Efter den här snabbvisiten kommer jag inte återvända. Det kan låta lite väl hårt, särskilt eftersom jag började min frilanskarriär på bland annat Freelancer och Upwork en gång i tiden och fått många chanser tack vare plattformarna.

Jag har haft en del internationella kunder via dem och vissa har varit sjukt proffsiga. Faktiskt så proffsiga att jag känt mig överväldigad.

Men jag kan också räkna upp en rad tillfällen när samarbetena via plattformarna stressat mig halvt sönder och samman. Detta beror på att mycket av kontakten skett långt inpå kvällarna och att de avtalade villkoren successivt – eller helt spontant – ändrats. Oftast sker det dock subtilt, en liten, liten gräns som passeras i taget. Gärna under trevligt tilltal, så att man liksom kollras bort.

snabbvisit på frilansplattformen upwork

Hur kunderna är har alltså inget med Freelancer eller Upwork att göra, ska tilläggas. Bara med kunderna själva. Eller med oss frilansare!

Under en ganska lång period har jag undvikit att ta in kunder av den anledningen att jag inte kan vara tillgänglig dygnet runt och inte kan anpassa hela min vardag efter någon annans nyck.

Ibland kan jag känna det som att jag som kreatör ska vrida ur sista droppen av mig själv för att möta upp så fort kunden får feeling på vad som helst. Och det är ju inte riktigt det vi brukar komma överens om. Jag ska liksom bara leverera texter eller så. Plötsligt är min tillvaro inte min egen.

Jag vet att jag jobbar med min passion, men jag har också ett liv bortom frilansarbetet. Typ en familj. Vänner. Sjukdomar. Och ett behov av sömn. Längtan efter en rolig fritid. Och när jag har jobbat klart vill jag stänga ner, inte svara på mejl klockan 23. Den tiden i livet borde vara förbi.

När jag var helt ny i branschen försakade jag mig själv för att vara tillgänglig och tillmötesgående, hur orimligt det än var. Nu har jag varit med liiite för länge för att gå med på slavliknande arbetsförhållanden. Jag inser mitt värde och rusar bort från dåliga villkor, eller bara en allmänt taskig syn på kreatörer, snabbare än snabbast.

Det barkade helt klart dithän den här gången. Därför kände jag mig tvungen att säga stopp efter bara dessa två och en halv veckor. Jag har dock en plan b och en plan c, så det är ganska lugnt.

Jag gjorde det! Och äntligen har jag börjat på konstkurs…

| Sandra Jönsson

I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.

Hälsat på släktingar och gjort påskorigami

I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.

Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen

På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.

subbe fyr i solnedgången
Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.

Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?

Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto

Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…

Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur

Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.

Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.

Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!  

Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar

Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.

blålila himmel över kåsa strand

Jag ska bland annat hjälpa till att barnvakta syskonbarnen i morgon, alltså på fredag, och på lördag ska jag titta på det äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning. Med andra ord blir det mycket fasterskap de kommande dagarna.

Gissningsvis kommer jag vara halvt död när den här veckan typ är över.

Årets hyreshöjning ger en månadshyra på 6 432 kronor

| Sandra Jönsson

Nu har årets hyreshöjning kommit, och vet du? Det känns helt okej, faktiskt. I och med höjningen får jag och Christoffer en månadshyra på 6 432 kronor. Billigt. Det är för en trea på 76 kvadratmeter, en lägenhet som är i ett väldigt fint skick men som kanske inte ligger på den bästa adressen.

Men det här med adressen gör mig inte ett dyft. För jag har fem minuters promenad till skogen, tio minuters promenad till stranden och femton minuters promenad till centrum. De platser jag gillar att röra mig på ligger typ runt knuten och därför är adressen perfekt för mig.

Att jag skulle älska att bo i området visste jag också när jag först flyttade hit från centrum. Den då ännu lägre hyran var inte direkt avskräckande, den heller.

årets hyreshöjning

Jag och Christoffer har en deal för tillfället och den innebär att vi båda ska satsa allt på vårt skapande. Tid är det absolut dyraste man kan köpa sig, för tid är pengar heter det, ju. Att köpa material och utrustning är inte jättebilligt det heller, vilket vi båda erfar, och någonstans får man bestämma sig för vad som är viktigast för en själv.

Ju lägre månadsutgift, desto mer tid får exempelvis jag över till fotovandringar och flumskrivande, liksom till att utvecklas åt oanade håll. Och det här med min kreativa utveckling är det viktigaste för mig nu. Det är den jag gläds åt, trots att den medför att jag måste göra avkall på vissa saker.

Skönt att Christoffer är inne på samma spår för sin egen del. Just nu känner jag bara tacksamhet att vi kan göra den här resan tillsammans utan att jaga runt efter saker åt alla tänkbara håll. Faktiskt är det skönt att vara i 35-årsåldern och att inte känna att man måste bilda familj eller köpa hus, att man kan leva i sin lilla bubbla av meningsfullhet utan press.

Vad vill jag ha sagt med det här blogginlägget som inleddes med årets hyreshöjning? Jag vill nog mest bara visa på att många av oss kreatörer prioriterar gällande tid och pengar, och detta för att ha råd att skapa på utifrån eget huvud och hjärta. Det är lite svårt att ha allt samtidigt.

Visste du att amatör betyder en som älskar?

| Sandra Jönsson

Förra veckan bjöd på många spännande tankar, exempelvis en tanke om ordet amatörs verkliga betydelse. När det tas i mun sägs det nästan som ett skällsord. Vilken amatör, ha! Och då menar man att personen är mindre bra på det hen gör, att hen inte direkt är ett proffs.

Men egentligen är amatör den vackraste beskrivningen av en persons kärlek till det hen gör. Ordet kommer nämligen från franskans amateur som i sin tur kommer från latinets amare (verb) och amator (substantiv). Själva betydelsen blir då en helt annan: en som älskar.

amatör betyder en som älskar
Subbe fyr i kvällen.

När man tänker på hur mycket tid och omsorg man ger sina intressen kan det inte vara annat än kärlek. Att älska det man gör är en av de största gåvorna, och jag tänker tillbaka på hur mycket glädje jag själv haft av att nörda ner mig i eller kreera nya saker. Många gånger utan någon som helst tanke på prestation och med passionen som en starkt lysande fyr framför mig.

Vad betyder amatör?

Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet amatör en person som inte är en yrkesmässigt utövare av en sak. Det här gäller främst inom konst och idrott. Ganska neutral betydelse, ändå!

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.

Innerst inne hade jag nog velat vara en amatör hela tiden, reflekterar jag och refererar till blogginlägget jag för någon vecka sedan skrev om den stora nackdelen i att jobba med det man älskar. När man förväntas vara ett proffs på något har man inte längre samma valmöjlighet, passionerad eller inte ska man oavsett skapa på.

Missförstå mig inte, jag har utvecklats något enormt på senare år. Såväl inom skrivande som skapande i stort, och mycket tack vare förväntningarna. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att jag finner det där lilla extra när jag låter kärleken lysa vägen framåt längs alla sidospår. När man verkligen älskar det man gör finns inga gränser för hur långt man kan nå.

Bygga en pengamaskin i form av en stadig utdelningsportfölj

| Sandra Jönsson

Under veckorna har jag stuvat om rejält i sparandet. Har ett IPS-konto sedan länge och kände att det var dags att öppna ISK. Som alltid när jag ska göra något läser jag på som sjutton och därför tog jag i går kväll chansen att skriva en guide om att bygga en pengamaskin i form av en stadig utdelningsportfölj.

Med detta började jag alltså helgen, med att pröva vingarna lite grann genom att skriva content. Jag är faktiskt riktigt nöjd med texten, som jag dessvärre inte kan dela med mig av här. Däremot kan jag dela med mig av den nya kunskap jag fick genom researchen jag gjorde, och ibland är det ju så att bitarna liksom faller på plats när man skriver ner dem.

Jag fylldes av aha i går (och i dag när jag korrekturläste artikeln jag skrivit).

Tanken med en utdelningsportfölj är att få ränta-på-ränta

Själva grundtanken med en utdelningsportfölj är att den ska ge årliga aktieutdelningar som man återinvesterar i aktier. Från ett år till ett annat har man lyckats få ännu mer i utdelning, och så fortsätter det år efter år. Det här blir en så kallad ränta-på-ränta-effekt.

bygga en utdelningsportfölj

Sett i ett kortsiktigt perspektiv ter det sig inte direkt som en pengamaskin. Men i det långa loppet kan det bli det, för ju fler aktier desto mer i utdelning. Man får helt enkelt ge det ett x antal år! Förhoppningsvis blir åren roliga och lärorika.

Och sparande blir trots allt som bäst när perspektivet är långsiktigt.

En utdelningsportfölj bör innehålla stadiga utdelningsaktier

Inte vilka aktier som helst passar i en utdelningsportfölj, det ska vara stadiga utdelningsaktier. En utdelningsaktie är en aktie som rent historiskt kunnat leverera årliga utdelningar och som dessutom verkar ha en framtid kantad av stabilitet och tillväxt. För att hitta dessa aktiepärlor måste man gräva lite – men det är ju skojigt!

Över lag är det ”mogna” företag som har utdelningsaktier. De har ett facit av tillväxt, har blivit etablerade och måste inte pumpa in hela vinsten för fortsatt expansion. Snarare kan de kosta på sig en utdelningsandel på 50 procent, som är en policy hos många av de största och stabilaste börsföretagen.

Utdelningsandel, utdelningstillväxt och direktavkastning

Förutom utdelningsandel säger utdelningstillväxt och direktavkastning en hel del om en akties potential att ingå i en utdelningsportfölj. Utdelningsandelen bör ligga på 50 till 70 procent, utdelningstillväxten bör ha inneburit årliga och ökade utdelningar samt direktavkastningen bör ligga på 3 till 5 procent.

Den perfekta utdelningsaktien bör vara förutsägbar

Det är inga hisnande siffror, det här. Men det är som det ska vara. Den perfekta utdelningsaktien – om det nu finns en sådan (?) – bör nämligen vara förutsägbar. Hellre stabila och lagom utdelningar än tvära kast med tomma löften som ändå inte kommer hålla i längden och som kan tömma företagets pengakistor.

På den svenska börsen är det vanligt med utdelningar en gång om året, oftast under våren. När, var och hur en aktie har utdelning är offentliga uppgifter, som du kan läsa mer om på exempelvis din banks webbplats. Avanza.se och Nordnet.se har ju väldigt smidiga aktieinformationssidor! Även Di.se, som jag hänger en del på.

När utdelningen kommer sätts pengarna in på exempelvis ISK. Sedan är tanken att de ska återinvesteras i utdelningsportföljen och detta genom att köpa ännu fler av de utdelningsaktier man redan har.

Skulle jag fixa ett vanligt jobb efter åren som frilansare?

| Sandra Jönsson

Medan jag fortfarande studerade kreativt skrivande och försökte etablera mig som skribent jobbade jag för brödfödan. Jag menar alltså ett vanligt jobb med vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Då längtade jag hela tiden bort, eller närmare bestämt till mitt hemmakontor där jag ville sitta och skapa i lugn och ro. Och nu har jag suttit här hemma och skapat i ett antal år…

Och vet du, jag tänker allt oftare att jag vill släppa taget och gå vidare, kanske till och med ha det där vanliga jobbet med de vanliga arbetstiderna på den vanliga arbetsplatsen igen. Som ett alternativ till att behöva skriva och skapa för att tjäna pengar. Vad hade inte det gjort med min kreativitet, liksom? Varje gång jag hade satt mig här hade jag gjort det för att berätta utifrån hjärtat, ingenting annat.

skulle jag fixa ett vanligt jobb efter åren som frilansare

Men det är ju det med frilanslivet, när man har levt det så länge kan det vara svårt att anpassa sig efter en annan tillvaro igen. Jag har faktiskt försökt. Under de tre fyra första åren av min frilanskarriär gick jag delvis tillbaka till mitt gamla jobb, och detta eftersom jag redan då blev skakig av det faktum att jag måste skapa på varje dag. Inspirerad eller oinspirerad, det spelade ingen roll när försörjningen hängde på en produktiv kreativitet.

Innan jag blev frilans på allvar ägnade jag mitt skapande åt konsten, jag skrev dikter och noveller, klurade på essäer. Kreativt skrivande, helt enkelt. Nu ägnar jag skapandet åt kommersen. I mångt och mycket känner jag så, även om det inte stämmer i praktiken med tanke på hur jag rantar runt på Sandras dagar, på det här stället.

Men i ärlighetens namn är det inte så enkelt att vara ifrån det egna skapandet. Det var därför jag aldrig riktigt klarade att arbeta så värst vanligt igen. En gång var jag på en anställningsintervju för ett redaktörsjobb och där beskrev en av cheferna oss frilansare som egentligen ganska hopplösa fall, i och med att vi snabbt lägger oss till med våra vanor.

Jag förnekade det häftigt då, nu kan jag däremot förstå vad hen menade. Har man en gång fått styra sig själv – hur styrd styrningen än är – är det svårt att ge upp den lilla frihet man haft.

Den väldigt stora nackdelen med att jobba med det du älskar

| Sandra Jönsson

Många skulle nog tycka att det är rena rama drömmen att kunna leva på sitt skapande. En gång i tiden tyckte jag också det. Då ville jag inget hellre än att kunna leva på mitt skrivande och jag gick all-in för att bli yrkesskribent.

Sedan kom jag på att jag ville börja blogga och det gick så bra att jag bestämde mig för att försöka leva på bloggande. När jag så kunde börja göra det vidgade jag vyerna till skapande generellt.

Jag mer eller mindre lever på mina idéer. Det är sällan jag åtar mig beställningsjobb, då och då åtar jag mig textprojekt i en form av frilanspool för skribenter och sedan återgår jag snarast till det jag egentligen håller på med.

Många skulle nog betrakta mig som relativt fri, tack vare det jag gör. Men här är själva grejen, jag är inte så fri. Inte ännu, i alla fall, och jag kanske heller aldrig blir det. För även om jag jobbar med det jag älskar är denna min kärlek behäftad med måsten.

Det finns inget utrymme för att känna mig oinspirerad en dag, jag måste ändå kavla upp ärmarna och skapa på. Jag måste försöka tända gnistan, ibland tvinga fram den. Och det kan ta emot ganska rejält. Därför skapar jag på rutin, en ganska så strikt sådan faktiskt.

nackdel jobba med det du älskar

Den stora nackdelen med att jobba med din passion är att det ibland kan kännas så kämpigt att kärleken liksom tynar bort. Försvinner helt gör den förstås inte, men särskilt starkt brinner den då inte heller. Men eftersom skapandet är ditt jobb spelar det ingen roll, skapa måste du göra ändå.

Kreativa jobb är ganska komplexa, för kreativiteten balanserar alltid input och output. När du haft en viss output är det inte säkert att du kan skriva mer efter arbetsdagens slut. Då har du kanske lagt ner kraften på att skriva en reklamtext när du i själva verket vill skriva en litterär novell. Bara som ett exempel.

På så sätt blir skapandet ett ekorrhjul, trots visionen om total konstnärlig frihet i vardagen.

Jag är numera en så inbiten frilansare att jag undrar om jag någonsin kan återgå till vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Jag skulle dock råda dig som har möjlighet att tjäna brödpengar på annat sätt än ditt skapande att seriöst överväga det.

Så kan du hålla gnistan vid liv åt bara de projekt du väljer med hjärtat och därmed ge passionen fritt spelutrymme.

Alltför eller allt för – hur skriver man det egentligen?

| Sandra Jönsson

Alltför eller allt för, hur skriver man det egentligen?

Så är vi här igen, ännu en skrivkväll när jag själv måste tänka till kring om man ska skriva isär eller ihop. Även den vana skribenten ställs inför situationer när hen måste göra en extrakoll, inget konstigt med det.

Trots att magen säger alltför tvekar jag och när jag tvekar vänder jag mig till TT:s guide för att skriva isär eller ihop, för övrigt en bra skrivguide som jag redan jämfört med de officiella skrivreglerna och som jag därför okejat för mig själv.

alltför eller allt för hur skriver man det

Jodå, alltför och inte allt för är det mest rätta, trots att båda varianterna funkar. Det är ju det som är kruxet, många gånger kan man skriva orden på båda sätten. Då är det skönt att kunna stämma av med en skrivguide, alternativt med Språkrådet och Svenska Akademien (SAOB).

Vad gäller att skriva ihop respektive isär ord kan jag också varmt rekommendera Språktidningens artikel om ämnet.

Här vill jag ge en liten heads-up för vikten av att vara konsekvent när två sätt att skriva ett ord kan vara rätt. I många skönlitterära verk skrivs ord ihop även när särskrivning har så kallad hävd. Vanligen görs detta så konsekvent att det liksom inte stör.