Om man vuxit upp på 1990-talet har man sannolikt någorlunda koll på Lindsay Lohan. Hon var ett av den tidens stora stjärnskott, barnskådis och allt, men försvann från rampljuset. Nu är hon dock tillbaka och den stora premiären skedde i Netflix julfilm Falling for Christmas (2022).
Falling for Christmas är en av julfilmerna jag nattittat på under veckan, och den har gett en hel del julmys. Faktiskt. Samtidigt är filmen ganska fånig. Precis så fånig som bara romantiska julfilmer kan vara, med orimligt mycket gulligull och julgransglitter. Men det är ju därför jag tittar på dem, så vad gnäller jag egentligen om?
I handlingens centrum har vi den bortskämda arvtagerskan Sierra Belmont. Hennes far har kallat henne till familjens hotellkomplex i fjällen och detta i hopp om att hon ska börja jobba för företaget. Sierra vill dock göra något annat i livet. Vad? Det vet hon inte. För tillfället håller hon på med influencer marketing och är dessutom tillsammans med en influencer.
Under pojkvännens sceniska frieri uppe i skidbacken faller Sierra nerför backen och slår i huvudet. Hon drabbas av minnesförlust och blir omhändertagen av änklingen Jake, som äger en krisdrabbad bed and breakfast-verksamhet på orten.
Inte heller han vet vem Sierra är och efter år av hjärtesorg vågar han nästan börja hoppas på kärlek igen. Medan Sierra försöker komma underfund med vem hon är, bokstavligen alltså, faller hon alltmer för den fine Jake. Hur kommer det bli mellan dem när hon får minnet tillbaka och inser att hon redan har en pojkvän?
Det här var i stora drag handlingen i Falling for Christmas, en av Netflix julsatsningar 2022. The Noel Diary är fortfarande favoriten från årets tittande på romantiska julfilmer.
För något år sedan hamnade jag ur fas med julstämningen och skippade därför det annars obligatoriska tittandet på romantiska julfilmer. Det gör att jag har desto mer ”ny” julromantik framför mig i år. Och ja, nu kan jag faktiskt njuta av den!
Falling for Christmas och The Noel Diary har varit väldigt bra för nattittandet, så jag tänkte att även Netflix Holidate (2020) skulle funka bra i det avseendet. Blev jag besviken? Nej då. Enda kruxet var att jag gick så upp i filmen att jag blev klarvaken.
Jag gillade mycket med Holidate. Kanske inte världens bästa film, samtidigt utgör den en charmig historia. Singlarna Sloane och Jackson bestämmer sig för att rädda varandra under högtiderna genom att bli varandras dejter. De dejtar alltså bara under årets festligheter, och detta för att slippa omgivningens ömkan och tjat.
Under årets dejter har Sloane och Jackson många slängiga samtal och någonstans längs vägen blir de riktiga goda vänner. Men föga överraskande uppstår en romantisk gnista mellan dem och egentligen är det mest en fråga om Sloane ska komma över det faktum att hon en gång i tiden blev grundligt sårad av en otrogen pojkvän.
Holidate är en komisk mix av kärlek, vänskap och knasiga familjeband. Och till skillnad från många romantiska julfilmer är den här rullen inte så värst gullig. Slå samman dejting och pinsamma situationer så har du Holidate i ett nötskal.
Jag gillar den här lite fräckare sidan av julromantik och kommer att tänka på en tv-serie jag uppskattar, nämligen Starstruck på HBO Max.
Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.
Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!
Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.
Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.
En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.
Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.
Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.
På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.
Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?
Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.
Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.
Vad handlar Fanny och Alexander om?
Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.
Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.
Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.
Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.
Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.
Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.
Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?
Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.
Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?
Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.
Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.
Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film
Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.
Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.
Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.
Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.
Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?
Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.
Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.
Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.
Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.
Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.
Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.
Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.
Vad handlar Livet är underbart om?
Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.
Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.
George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.
Vad tycker jag om julfilmen?
Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.
Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.
För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.
Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!
När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.
Vilken berättelse bygger filmen på?
Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.
Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.
Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.
Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.
Vad handlar Last Christmas om?
Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.
Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.
Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)
Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.
En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.
Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.
Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.
Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.
Vad tycker jag om julfilmen?
Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.
Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.
En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.
Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.
Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.
Ett blogginlägg om The Holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt i en positiv bemärkelse.
Jag var lyrisk när jag skrev om Love Actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The Holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!
Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.
Vad handlar filmen The holiday om?
Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).
Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.
The Holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.
Iris resa i The holiday
Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.
Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.
Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.
Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?
Amandas resa i The holiday
Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.
The Holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.
Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.
Var kom det ifrån?
Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?
Vad tycker jag om julfilmen?
The Holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.
När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.
Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.
Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.
Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyersbalanserar det tragiska och komiska i The Holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.
Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.
Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…
Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.
Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas prince eller The princess switch, you name them (!).
Men med Love actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.
Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.
Vad handlar Love actually om?
Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…
Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.
De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love actually. Definitivt ett oväntat sådant.
I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.
Vad tycker jag om julfilmen?
Love actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.
Det är mycket som är skruvat med Love actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.
Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love actually borde vara en av dem.Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love actually liksom på The holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.
