Jag har stressjobbat i flera veckor och känt hur vardagen successivt krympt till skärmen. I och med detta har jag inte skapat rum för fotandet och skrivandet, och det har liksom känts tomt i mig. Utan mitt skapande tappar dagarna i lyskraft. Samtidigt är detta något som hänger helt och hållet på mig. Jag kan bryta när jag gjort tillräckligt och i stället unna mig en stunds skaparglädje snarare än att pressa på med jobb.
I fredags var jag beslutsam: Jag ska fota något i dag. Därmed fick kameran följa med på min och pappas långrunda. Tur var väl det, för när jag sedan gick genom skogen hem fick jag den största gåvan av naturen. En ekorre var alldeles stilla i ett träd bredvid mig. Den var så stilla att jag hann plocka fram kameran och knäppa flera bilder innan den hoppade i väg bland trädtopparna. Jag har levt på detta ögonblick ända sedan dess.
Finns det något sötare än ekorrar? Jag blir alltid lika bedårad av mina möten med dem.
Precis innan den hiskeliga sommarvärmen bröt ut hade jag mitt sista kreativa skaparögonblick. Jag fingermålade rosor i rosa och grön akryl på en målarträff. Sedan slog värmen till med sin fullaste kraft. Utslagen som jag blev i värk och utmattning fick jag lägga bloggande, fotande och målande åt sidan. Men nu kommer orken sakta men säkert tillbaka och jag hyser därför en förhoppning om att jag ska få tillbaka målarlusten, bland mycket annat. Jag har till och med fotat solnedgångar igen.
Jag har använt 400 gram på akrylpappretoch Amsterdams akrylfärger i olika rosa och gröna nyanser.
Egentligen är det ganska otroligt hur väl kroppen fungerar som målarredskap. Jag använder fingrarna mycket när jag målar abstrakt med akrylfärger. Det är som att fingermålandet ger en annan kontakt med pappret, och flummigt nog med visionen, än vad penslar ger. Så jag kör alltså på med mitt fingermåleri. Gött att närma sig medelåldern och kladda på så här, eller vad säger du?
Vision och vision. Jag är verkligen inte tillräckligt bevandrad i måleri för att kunna skapa mot ett mål, så mest av allt går jag på känsla. Rosorna gjorde jag genom att använda två nyanser av rosa och en vit nyans, som jag cirklade runt tills rosorna tog form på en förmålad bakgrund i grönt med inslag av blått och turkost. Därefter strök jag på de gröna löven med hjälp av fingertopparna. Snabba streck, helt enkelt. Inte för perfekt. Varje del av akrylmålningen torkade förstås för sig, och jag har insett vikten av att hålla sig till någon enstaka färg för att undvika bajsbrunt när man målar sina färglager.
På akrylkursen från i våras fick jag lära mig att man kan väcka inspirationen genom att dela upp pappret i mindre rutor genom att använda maskerings- eller washitejp. Ett vitt papper kan vara så utmanande att jag tappar modet, men genom att dela upp pappret i ”minisar” blir det lättare för mig att fylla tomheten. Rosenmålningen blev så till flera små målningar. Visst kan man använda dem som kort? En av mina målarvänner föreslog att jag ska bestryka ytan med akryllack för extra tålighet. Det ska jag nog göra.
Naturen i ett gränsland mellan två årstider. Det är sommar och höst om vartannat. Blommorna svämmar över i pallkragarna på gården och solnedgångarna lyser i pasteller på himlen. Och mitt i allt skjuter svampar upp ur marken. Jag gjorde mitt första försök till svampplockning i dag och jag tror jag fick med mig oätliga svampar hem. Nej, jag provsmakade inte! (Jag har absolut inga svampkunskaper och håller mig därför klokt borta från att äta sådant jag inte vet vad det är för något.)
I likhet med naturen befinner jag mig också i ett slags gränsland. Jag har fått en bra roll i projektet, en ansvarsroll, så jag antar att det mesta i vardagen kommer kretsa kring jobb. Det känns bra, även om jag kan behöva göra avkall på viss frihet. Jag har valt att ta chansen eftersom jag kommer få med mig värdefull kunskap från projektet och därutöver en utmaning som saknat motstycke i min karriär de senaste åren. Och ärligt, trygghet och stabilitet är inte alls dumt i kristider.
Under veckan har jag småpysslat med material till min Sagotanten-butik på Skolmagi. Jag har bland annat gjort ett skrivmaterial som jag kallar Adoptera en drake. Att komma på övningar i kreativt skrivande är så jag, det hänger samman med mina gamla studier och kurser. En gång för länge sedan var jag faktiskt skrivpedagog, höll i egna skrivkurser som jag gjorde. Med andra ord försöker jag för tillfället sy ihop de olika delarna av min tillvaro.
När jag syr samman livet till en vacker helhet måste jag inkludera mina små strövtåg i hemmasnåren. De är en av de viktigaste delarna av mig. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan skogsstigarna och strandängarna i de olika ljusen. Egentligen behöver man ganska lite för att känna sig hel, har jag återigen filosoferat en hel del kring. Nu ska jag bara förmå hålla fast vid detta även i stressen som ett nytt jobb och en ny roll onekligen kan medföra.
Jag önskar mig många solnedgångsstunder framöver, precis som den tidiga augustisolnedgången som visas på bilderna här ovanför. Och är inte solnedgångar fina symboler för slutet på något gammalt och början på något nytt?
Jag sitter här med en pirrig känsla. Är pirret positivt eller negativt? Jag vet inte. Saker blev inte riktigt som jag tänkt mig, tror jag. I flera månader har jag frilansat i ett internationellt projekt och gjort en riktigt bra insats.
Förra helgen fick jag, liksom andra frilansare i projektet, reda på att vi kommer behöva gå ner 100 kronor i timmen i lön.
Med andra ord ska vi behöva finna oss i att få minst flera tusen kronor mindre betalt varje vecka, och det kan jag ju inte gå med på. Kunden har sagt att jag kanske kan få behålla mitt arvode, men vi får se. Det blir vad det blir.
Åtminstone morgondagen kommer jag börja som en fri frilans igen. Jag kommer nog lägga ner orken på kreativt arbete, som design av printables och fotografering av natur. En diplomutbildning väntar också på att bli klar. Jag ska bara bestämma mig för något. På sätt och vis är den här valfriheten det absolut bästa med att frilansa, även om den kan kännas lite skakig.
(Det kan bli så att jag återupptar projektet direkt och då får skjuta den totala kreativiteten framåt i tiden igen.)
Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.
Vincent van Gogh skapade i isolation
Stjärnenatt (1889)
Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.
Ödslighet var ett återkommande tema
van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.
van Gogh färdigställde 150 målningar
Irisar (1889)
Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.
Enslighet – välsignelse eller förbannelse?
Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.
Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.
Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?
Skapande måste inte leda till något annat än en inspirerande och avkopplande stund. Jag gör mitt bästa för att få till sådana stunder även när jag har som mest ”riktigt” jobb att göra. Ibland lyckas jag, ibland inte.
För mig är att gå ut en sväng med kameran något av det mest välgörande som finns, som när jag häromkvällen tog luft nere på gården och då passade på att fota blommorna i pallkragarna.
Jag brinner för en abstrakt form av blomfoto, vilket möjliggörs av att rikta ett makroobjektiv mot ett starkt ljus. Ljuset förvandlar blommornas färg och form, och i det varma kvällsljuset blir färgerna och formerna ett mjukt skimmer.
Det här är små, små ögonblick, fotostunder som denna. Men de små ögonblicken är särskilt viktiga för en upptagen kreatör som vill ha en paus full av skaparglädje.
Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.
Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.
Snart två månader sedan jag var kreativ här på Sandras dagar. Betyder det att jag slutat skriva? Nej, livet tog en vändning i maj. Jag hoppade på ett internationellt projekt och sedan dess har jag utan att säga för mycket jobbat på. Jag kan inte gå in på fler detaljer eftersom sådana här projekt kräver att man tiger, däremot kan jag konstatera att jag haft givande arbetsmånader som har medfört mindre tid för annat kreerande.
Ett gammalt solnedgångsfoto från en annan juli…
Under den här tiden har jag funderat på om jag ska sluta blogga helt. Jag har ju mina perioder… Men vad skulle livet vara utan flumskrivande på diverse bloggar? Och när jag tänker på det, vad skulle livet vara utan min kreativa plattform där jag får pröva idéer lite som jag vill? Antagligen skulle tillvaron vara ganska torftig. För här på Sandras dagar har jag utvecklat mitt skapande och tänkande. Tack vare bloggen har jag pushat mig själv till att bli en bättre fotograf och pysslare. Jag har även tagit mig för fler saker i sökandet efter bra innehåll som liksom representerar mig.
Nej, så det blir ingen slutlig solnedgång över Sandras dagar. Som alltid måste jag dock småpausa över sommaren. Hettan hjälper inte direkt min värk och ork, och det är som att skaparlusten rinner ur mig. Jag har inte fotat blommor eller solnedgångar på evigheter, känns det som. Inte heller har jag ritat eller målat, eller gjort printables. Men jag håller mig flytande och ibland räcker det gott och väl. Det känns jättebra att ha åtagit mig nya frilansprojekt. Jag lär mig nya saker varje dag och bringar ordning i en frilanstillvaro som präglats av kriser efter kriserunder flera års tid.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar till Amazon
Klossar kan väl ändå räknas till de bästa leksakerna? Ta legoklossar som exempel: Hur många fantastiska saker har man inte skapat och lärt sig tack vare dem? Med program som Lego Masters har nya inspirationsvägar öppnats och det känns som att byggklossar är föremål för mer kreativitet än någonsin.
Personligen gillar jag leksaker som man kan använda på olika sätt. Kanske därför som jag även uppskattar kaplastavar så mycket. Jag lekte med både Lego och Kapla för över 30 år sedan. Barn av i dag leker fortfarande med dem. Då har man lyckats som leksakskreatör, tycker jag.
Jag har tänkt skriva ett blogginlägg med tips på klossar länge. Nu gör jag slag i saken. Inspireras av följande 10 sorters klossar som barnen kan skapa och lära med:
1. Lego
Legos byggsatser är fantastiskt fina. Har du sett deras blombuketter eller sevärdheter? Allra roligast är dock en typisk legolåda med innehåll som låter dig bygga nästan vad som helst i regnbågens färger. Legoklossarnas enorma styrka är att man kan bygga allt från hus till gubbar. På Lego Masters får man till och med inspiration till att skapa fullt funktionsdugliga hattar. Inspireras till att bygga med Lego.
2. Kapla
Kapla är långsmala träklossar som man kan bygga oväntat många saker med. Att bygga på höjden brukar vara en uppskattad aktivitet. Hur högt kan man bygga innan kaplatornet rasar samman eller kan man bygga ett torn som är högre än sig själv? Inspireras till att bygga med Kapla.
3. Plus Plus
Plus Plus är en annan favoritkloss. Precis som Lego finns Plus Plus i alla tänkbara färger och man kan skapa två- eller tredimensionella saker med dem. Dessa klossar påminner mycket om pusselbitar i utseendet – men de är antagligen smartare än en pusselbit. Inspireras till att bygga med Plus Plus.
4. Clics
Clics har en del likheter med Lego och Plus Plus men är något annorlunda konstruerade. Du kan bygga djur och bilar – egentligen allt mellan himmel och jord – med dem. Eftersom klossarna är ganska stora är det enkelt att greppa tag i dem. När jag jobbade på fritids var detta uppskattade leksaker. Barnen kunde skapa på i timmar. Inspireras till att bygga med Clics.
5. Stick-O
Stick-O är magnetiska klossar i roliga färger och former. Tack vare deras smarta form och funktion är de pedagogiska leksaker som kan hjälpa till att öva motoriken. Då byggklossarna är stora passar de bra till de något yngre barnen. Här har du ett kul sätt att upptäcka världen! Inspireras till att bygga med Stick-O.
6. Spaghetteez
Har du hört talas om Spaghetteez? Inte? Då ska du få tips om något nytt. Dessa byggklossar påminner om piprensare på så vis att de är långa, smala och böjliga pinnar. Men de är designade i ett tåligare material än så. Förutom att kunna böja och vrida på klossarna kan du haka fast dem i varandra så att du kan skapa allt från smycken till figurer. Inspireras till att bygga med Spaghetteez.
7. Smartmax
Även Smartmax är magnetiska klossar som kan användas av de yngre barnen just för att de är rejäla, tåliga och kan bitas på utan risk att de sväljs. Färgerna på klossarna matchar typ regnbågens och man kan skapa åt alla tänkbara håll. Det går att komplettera med figurer såsom bondgårdsdjur. Inspireras till att bygga med Smartmax.
8. PlayMais
Kan man bygga med majspuffar? Jajamensan! Jag finner inga ord för att beskriva hur coola jag tycker att PlayMais organiska klossar är. Med lite fukt på fingrarna kan du enkelt klistra ihop puffarna. Inspireras till att bygga med PlayMais.
9. Magna-Tiles
Magna-Tiles är magnetiska klossar men till skillnad från exempelvis Smartmax är dessa byggklossar platta. Med detta skrivet är det platta formatet inte begränsande, för du kan bygga riktigt coolt på både bredden och höjden. De vackra färgerna på brickorna bjuder in till utforskande. Inspireras till att bygga med Magna-Tiles.
10. Mega Bloks
Mega Bloks från Fisher-Price är snäppet större än Lego Duplo men fungerar ungefär på samma sätt som den klassiska legoklossen. Byggklossarna har stora piggar i stället för små sådana och de passar bra för unga byggare. Inspireras till att bygga med Mega Bloks.
Vad kan man få ut av att bygga med klossar?
Så vad kan du få ut av att bygga med klossar? Förutom att leksakerna stimulerar till kreativitet och upptäckande kan de stärka motoriken och problemlösningsförmågan. När man skapar något – antingen från grunden eller från en ritning – får man också den underbara känslan av att åstadkomma något. Just denna specifika känsla är ett av skälen till att jag själv kreerar saker. Självförtroendeboost varje dag, typ!
Att bygga med klossar är så mycket mer än själva byggandet. Det är att räkna, pyssla och att se. Det är att mäta. Det är att planera från början till slut. Listan över vad skapande med byggklossar kan ge kan göras lång. Man får ju inte glömma det viktigaste: Att det faktiskt är roligt att leka med klossarna. Jag har försökt få med olika sorters klossar i det här blogginlägget, för olika former ger olika möjligheter.
Sammanfattningsvis – 10 klossar att bygga med
Nedanför listas de 10 klossar jag lyft i inlägget – se här:
J*vlar vilken fart det blev! Att knåpa ihop pysselbilder av det här slaget är så monotont att man till slut nöter på utan att tänka. Jag har tagit fram 15 pixelbilder med olika teman. Har ju börjat använda en bildbank igen och då går det snabbare att samla på sig material för vidareutveckling. Vad går dessa pyssel ut på? Här ska du och/eller barnen ta en närmare titt på rut- eller pixelmönstret. Ena halvan är redan ifylld. Hur ska den andra halvan fyllas i så att båda halvorna blir likadana? Med andra ord är detta en övning i symmetri. Och du, jag kom på en grej: När hela bilden är ifylld kan den ju faktiskt användas som ett korsstygns- eller pärlplattemönster. Det går att vara kreativ med utskriftsmaterial! Materialet är gratis att ladda ner. Du kommer till respektive nerladdningssida genom att klicka på länkarna här i blogginlägget.
Vet du, jag ströläser Michel de Montaignes Essayer och slås av likheten mellan blogg- och essäformen. Essä kommer ursprungligen från franskan och betyder försök. Det finns visserligen inte så många likheter mellan mig och Montaigne, han räknas trots allt som en av tidernas stora författare och filosofer, men jag kan ändå inte låta bli att stärkas av hans försök att utforska språk och tanke i sina texter. Texterna kan ha titlar i stil med ”Om sorg” och med ett avstamp i den egna tillvaron utforskar han sedan vad sorg kan innebära i ett större perspektiv. Jag är inte så säker på att jag tycker att Montaigne alltid kommer fram till så värst mycket. Samtidigt är det ju det: Han försöker. (Och han gör det uppenbarligen väldigt bra med tanke på hans status i historien.)
Jag har också sprängt in en och annan skapelse för barn, för i ett annat liv har jag nog varit leksaksmakare och jag gillar verkligen barns kreativitet. Och ja, jag antar att den här bloggen är full av spretiga försök. Kommer jag kunna samla allt en dag? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag kan gilla det enkla och svåra på samma gång och att jag kan uppskatta en tevekväll framför Robinsonlika mycket som jag uppskattar att läsa Montaignes essäer. Så ja, jag kommer försöka lite till med eller utan riktning.
Grönska överallt. Vårblommorna gör mig bubblig inombords. Nu fotar jag scillor, vitsippor och påskliljor om vartannat. För tillfället har jag ett abonnemang på den gamla vanliga bildbanken. I denna har jag hittat superfina illustrationer av vårgrönska. Dessa har jag använt för att sätta samman följande 7 klassiska målarbilder. Du kommer till respektive gratis nerladdningssida genom att klicka på länkarna i detta blogginlägg . Blommor ftw! Se här:
Det här var exempel på gratis material i mitt stora vårtema. I de flesta fallen har jag en ännu mer egensinnig design – se bland annat kawaiitemat – men i de här fallen ville jag passa på att använda mig av illustrationer som jag älskar när jag ändå har chans till det.
