Jag började på konstkurser i söndags: akryl och akvarell. Vi lekte mest runt för att känna på färgerna och öva på tekniker. Jag älskar att leka med färg! Det är därför jag börjat måla. Jag ska inte bli en mästermålare utan mest lära mig skapa fint kladd.
På den här abstrakta akrylkladden har jag målat med alla tänkbara tekniker – men inte med pensel. Jag har skrapat och tryckt, det finns till och med tryckta blommor någonstans bland alla kluddar. Till slut drog jag över de röda, gula och blåa färgerna med vitt. Jag använde både skrapa och finger.
Röd, gul och blå är ju primärfärgerna så det var bra att börja öva med dem under akrylkursens första tillfälle. Visste du att man kan blanda nästan hur många färger som helst utifrån bara de tre primärfärgerna?
I dag ska jag börja på TVÅ nya konstkurser. De kommer avlösa varandra, först akvarell och sedan akryl. Om det är något jag är nöjd med är det att jag gjort slag i saken och gått flera konstnärliga kurser det senaste året. Jag har gått allmänna bildkurser och keramikkurs, och nu ska jag specialisera mig något inom måleri.
Äpplet på fotot är från keramikkursen i somras. Det här är första gången jag visar det, då saker kommit emellan. Veckorna fylls fort och snart har det gått månader. Detta keramikäpple är inte gjort av en degklump eller så. Jag har gjort det i tumningsteknik, det vill säga att jag har tummat leran. Hur då? Jo, jag har tummat två skålar som jag sedan satt ihop med hjälp av slicker, som är ett ”klister” av lera och vatten. På så sätt har jag haft en boll att utgå från. Denna boll har jag stuckit hål på för att kunna forma den till det ihåliga äpplet.
När ytan kändes slät och fin gjorde jag detaljerna, ett blad och en stjälk. Fotot visar hur äpplet såg ut efter skröjbränningen, vilket är ett annat ord för den första bränningen. Efteråt penslade jag på bland annat knallröd glasyr. Dessvärre blev glasyrlagret så tunt att äpplet förstördes i den andra bränningen.
Innerst inne är jag mest glad att jag fick ihop något, för att göra keramik är ganska tungt när man har värk i händerna. Det är ju så med värk att man aldrig riktigt vet om man kommer orka med de saker man gett sig in på. Jag trodde nog jag skulle klara keramikkursen bättre, faktiskt, och blev därför besviken. Åtminstone till en början. Jag kom över det snabbt.
Jag är glad att jag vågar prova nya saker trots en överhängande risk att jag inte kommer klara av dem. Det hade varit jobbigare att inte försöka.
En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.
Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.
Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.
Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.
Det känns jättetråkigt att vi haft kursavslutning i veckan. Samtidigt är jag väldigt, väldigt tacksam för allt roligt jag fått prova. Ja, det har varit en blandad kompott: måla i flytande tusch med blompinne, marmorera papper till dekorationssaker, måla med akvarell på gammalt lakan, helt enkelt massor av saker.
Jag är så glad i min bildlärare. Hon är inte bara jättebra på konst och pedagogik, hon är en fantastisk person att ha att göra med. Rätt person på rätt plats. Tack vare hennes engagemang bär jag på ny, härlig kunskap. Det är en värdefull gåva.
Kurskompisarna har också varit superfina. Jag har hört till den yngre skaran i gänget, men damerna tar verkligen väl hand om oss alla. Det sprids kärlek och omsorg från alla håll, och det är bara så fint att få vara med om denna otroliga värme. Enbart kvinnor har deltagit i kursen, och det märks på hur snällt det varit. Jag älskar’t!
Jag fastnade för min kurskompis Lotta redan i våras. Vi gick konstkursen tillsammans då också. Inte för att jag känner henne, MEN hon verkar vara genomgod. En snällare och mer uppmuntrande person får man leta efter! Hon har alltid en fråga och ett leende på g, vill alltid höra om ens vecka.
Och dessutom är en hon galet bra på att skapa. Hon drar några streck här och där, och vips har hon skapat ett konstverk. Jag fattar inte hur hon bär sig åt, uppenbarligen har hon talang för det. Allt hon kreerar är nämligen lika vackert, och så är hon ändå världens ödmjukaste person.
I går hade hon vernissage eller konstutställning på Konsthantverkarna i Varberg. Jag var där på ett snabbesök, och wow! Hon har målat akryl- och akvarelltavlor med fågel- och kustmotiv.
Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar hennes fiskmåsar eller strandskator mest, jag som är smått besatt av fåglar och deras roliga personligheter. Hon och jag verkar dela denna fascination, för hon har skapat många fåglar som är fulla av karaktär.
Lotta har lagt ut en del av sin fågelkonst på instagramprofilen artofevalotta, ta en titt där. Och du, besök gärna hennes utställning på Konsthantverkarna i Varberg, som har många, många fina konsthantverk. Den pågår december ut.
Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.
Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.
Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.
Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.
Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.
Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.
Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.
Jag var inte så lite lyrisk efter förra veckans konstlektion. Då fick vi prova en ny teknik, nämligen att måla med tusch på en halv eller hel meters avstånd. Redskapet? En lång blompinne eller rundstav!
Det gick inte att vara precis. Men i stället växte en ledig stil fram, ett experiment som jag tycker förde mig närmare min vision av hur jag vill måla abstrakta blommor.
När tuschen torkat – allt det svarta du ser är flytande tusch – fick vi i uppgift att fylla i med färg. Vi kunde bland annat välja mellan olika markers och akvareller. Mitt val föll på akvarellfärgerna.
Jag älskar kombinationen av det markerade svarta och de starka kulörerna. När jag blev klar med min megastora bild (säkert en A1) fortsatte jag med en mindre variant (en A4).
Ja, alltså det här var så inspirerande att jag beställt hem tusch och akvarell för att kunna fortsätta experimentera.
I går var det åter dags att gå på konstkurs. Att kursen från i våras skulle börja igen kom som den gladaste överraskningen. Den första träffen var alltså i går kväll och jag hade så kul. Jag fick till och med prova nya saker, som en avslappnad teknik för att rita av saker. Avslappnad och avslappnad, hela kroppen engagerades i ritandet och efter att precis ha lyft hantlarna för första gången på säkert ett halvår var jag ganska trött i lemmarna. Prestationsfri ritövning är kanske en bättre beskrivning av vad vi gjorde.
Så här ”avslappnat” kan man rita av saker
Jag måste berömma min bildlärare, hon har så många bra idéer! Och hon vet hur hon ska få oss elever att släppa garden inför skapandet. Ritövningen vi började kursen med var en perfekt inledning, för den gav inget utrymme till att våndas över varje detalj. Så hur gick övningen till? Jo, vi hade var sitt stort vitt papper framför oss på golvet. Vi hade också var sitt glas med flytande tusch och var sin lång blompinne. Vi stod i en halvcirkel runt en clownfigur och blomvaser, och dessa saker skulle vi rita av på bokstavligen en armlängds avstånd.
Det var omöjligt att kontrollera rörelserna fullt ut, och det är det som är tjusningen med ritövningen. Om jag hade fått i uppgift att rita av sakerna på ett mer vanligt sätt hade jag definitivt låst mig. Avbildningar ger mig prestationsångest. Aldrig tidigare har jag ritat abstrakta blommor så ledigt som i går, konstigt nog. Och aldrig att jag varit så nöjd med en teckning som jag var i går. Efteråt fick vi chans att fylla i våra tuschbilder med färg. Akvareller och pennor ställdes fram, och jag säger då det, tusch och akvarell blir jättesnyggt tillsammans!
Finns det några ord för de senaste veckornas intensitet? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har jobbat och stått i, och det har inte alltid varit enkelt men trots det har det gått bra. Förra helgen lyckades jag till och med bli klar med den första kursen i Googles diplomutbildning i digital marknadsföring på Coursera, så jag är mer än nöjd med min insats.
Även om jag jobbat i branschen ganska länge känner jag mig inte fullärd. En av anledningarna till att rastlösa jag väljer att stanna kvar i branschen är just för att man alltid kan lära sig nya saker. Sådant är ju mumma för en nyfiken själ som jag! Om jag hade känt mig klar lärdomsmässigt hade jag gått vidare bums. Men marknadsföring är verkligen ingen liten sak.
Som fält är marknadsföring lika föränderligt som människor. Med andra ord är det i ständig förändring. Det finns dessutom alltid tillvägagångssätt man kan finlira i takt med att förståelsen för beteenden ökar och nya tekniska verktyg tillgängliggörs. Beträffande kunskap ligger Google i framkant, och de är galet bra på att presentera kunskapen.
Kommer jag fortsätta? Jadå! Jag har sex kurser kvar av diplomutbildningen. Däremot behöver jag vila från mina 60 till 80 timmars arbetsveckor, så jag pausar studierna i några veckor eller så. Ingen annan än jag väljer studietakten, vilket är en bidragande faktor till att jag klarat den första kursen.
Egentligen ska jag skriva en beställningstext. Jag har dock så mycket i huvudet att jag väljer att skriva av mig först. I veckan har jag påbörjat Googles diplomutbildning i digital marknadsföring. Något vettigt måste jag ju göra för att få ännu mer växtkraft. Jag läser utbildningen i min egen takt via Coursera.org och har varit så uppslukad att jag avklarat 50 procent av den första kursen.
Det här känns annorlunda än sommarens skrivkurser, som något jag kan fullfölja för min egen skull.
Totalt ska jag ta mig an sju kurser och hundratals studietimmar för att få diplomet. Faktiskt tror jag att jag kan bli klar med vad som ska motsvara en månads studier med tio timmar i veckan innan den här veckan är slut. Om min hjärna nu inte kraschar först. För ja, jag får mängder av nya perspektiv till mig.
Jag har rensat skallen genom att makrofota i kvällsljuset.
Min filosofi är att det inte spelar någon roll hur länge man har hållit på med en grej, man kan alltid lära sig nya saker. Digital marknadsföring har jag hållit på med i fem till åtta års tid. Ändå visar Googles kurs om den mest grundläggande marknadsföringen att jag har mycket kvar att lära. Därför ska jag kavla upp ärmarna.
Jag försöker ställa om siktet mot en mer användarorienterad marknadsföring, med bland annat ett UX-perspektiv. Bara under denna första vecka inser jag hur långt Google kommit i sitt användartänk och det är ett privilegium att höra deras utbildare prata om varför användaren är det viktigaste i hela marknadsföringsprocessen.
Jag har särskilt fastnat för det som kallas inclusive marketing, inkluderande marknadsföring. Utifrån tips från Google-teamet fördjupade jag mig i ämnet under flera timmar i går kväll. Representation är av vikt, och i en mer inkluderande marknadsföring fokuserar man på mångfald genom individer. Det gäller alltså att röra sig bort från stereotyperna men att samtidigt försöka göra allas röster hörda.
Redan i början av den första kursen uppmuntrades jag av att en av utbildarna lyfter tre behjälpliga egenskaper hos en som arbetar med digital marknadsföring: Nyfiken, analytisk samt berättare. Det här är egenskaper jag brukar smickra mig själv med att jag besitter.
Det senaste året har jag sökt och kommit in på en del kreativa utbildningar på universitetet, och sedan valt att inte läsa dem. Det har varit inom fotograferande och skrivande. Efter många om och men har jag nog landat i att jag vill gå ännu mer yrkesinriktade kurser. Jag är trots allt en yrkeskreatör och det är där mitt fokus bör ligga för så mycket utveckling som möjligt just nu.
Jag tänkte att jag bland annat kunde gå kurser för att utvecklande mitt fotande.
Men en gång i tiden började jag min kreatörsbana med att läsa kreativt skrivande på universitet och det är något av det bästa jag gjort. Om du funderar på att söka kreativt skrivande eller någon annan kreatörsutbildning – bara gör det. Du kommer få med dig kunskap för livet.
Svårt att komma in på kreativa utbildningar
Varje gång jag sökt en kreativ universitetsutbildning har jag känt en stor osäkerhet kring om jag kommer komma in. När jag kollar antagningsstatistiken visar den på tuff konkurrens, det är inte bara jag som vill bli författare eller fotograf, liksom.
Jag söker i två kvoter: folkhögskolebetyg och högskolepoäng. Om jag hade gjort högskoleprovet hade jag kunnat söka i ännu en kvot och dessutom sticka ut konkurrensmässigt. Så det här är mitt tips för att öka chanserna att komma in på kreativa universitetsutbildningar, gör högskoleprovet.
Varför har jag själv inte gjort det? För att jag suger på matte och att jag någon gång fått för mig att jag inte kommer fixa det. Lite vuxnare, och kanske något insiktsfullare, vet jag dock att det här är fel sätt att tänka.
Högskoleprovet kan man ju dessutom få massor av övningshjälp med. Se bara alla övningsuppgifter på Hpguiden.se, många av dem är till och med gratis. Med andra ord tycker jag inte att man ska fega ur som jag gjort.
Vill du komma in på en utbildning i kreativt skrivande eller i ett annat kreatörsämne är det helt klart värt att göra den lilla ansträngningen att öva inför högskoleprovet.
Kom in på utbildningen tack vare högskoleprovet
Det är inte så lätt att påverka gymnasiebetygen i efterhand och högskolepoäng tar tid att samla på sig. Högskoleprovet har fördelen att resultatet kan bättras på en gång varje termin och att det öppnar nya antagningsdörrar genom att låsa upp ännu en kvot.
Genom att öva inför nästa högskoleprov via Hpguiden.se ökar du förutsättningarna att få bra poäng. Som nämnts ovan kan du öva på delarna som du tycker är extra kämpiga genom en rad gratis uppgifter.
Det finns även en VIP-variant som ger dig tillgång till personlig coachning med ett skräddarsytt studieupplägg och ett STORT utbud av övningsuppgifter. När du ändå skriver högskoleprovet kan det vara lika bra att satsa fullt ut. VIP-varianten kostar.
Samtidigt kan ju att betala för hjälp med högskoleprovet ses som en investering i framtiden. Högskoleprovsresultatet varar i åtta år, om det inte skrivs över av ett bättre resultat. Du kan aldrig få sämre än ditt bästa resultat under giltighetstiden.
Det innebär att du kan söka till och förhoppningsvis komma in på drömutbildningarna, exempelvis till kurser i kreativt skrivande, under många, många år.
Övningar för att klara högskoleprovets åtta delar
Högskoleprovet har åtta delar fördelade på två så kallade provpass. Fyra av delarna utgörs av matteuppgifter och ingår i det kvantitativa provpasset. Just för att högskoleprovet har så mycket matte har jag alltså tänkt att det inte ens är värt för mig att försöka. Ja, det är en tråkig inställning. Jag känner faktiskt inte riktigt igen mig i uppgivenheten, men någon gång under skoltiden har väl denna inställning till matematik slagit rot.
De resterande fyra delarna utgör det verbala provpasset med uppgifter i såväl svenska som engelska. Här tror jag faktiskt att jag hade känt mig tryggare. Ordförståelse och svensk läsförståelse är nämligen två av delarna, och det här har jag bra koll på från början. Inte för att jag inte skulle behöva öva ändå. Men du fattar, känslan av att vara bra på något är väldigt uppmuntrande.
Nu är högskoleprovet så stort och brett innehållsmässigt att det skulle vara ganska otroligt om man inte behövde öva alls. Det har tillräckligt skiftande innehåll för att de flesta av oss ska ställas inför utmaningar. Därför är det här med att kunna öva inför högskoleprovet en bra grej. Surfa in till Hpguiden.se för att börja öva redan i dag, eller helt enkelt för att utmana dig själv med kluriga uppgifter inom både matematik och svenska.
Och lycka till med din ansökan till kreativa utbildningar, såsom utbildningar i kreativt skrivande. Du har en givande tid framför dig.
Om ett par veckor ska jag och Christoffer tillbaka till keramikkursen. Då ska vi glasera våra lerföremål. Efter att ha kämpat med skapandet lyckades jag till slut tumma ett äpple och kavla ett blomfat. Här ska jag berätta om blomfatet. Det visade sig vara enkelt att göra, tack och lov! Åtminstone var det enklare än drej- och ringelföremålen, som gav mina värkhänder en rejäl match.
I ett annat blogginlägg har jag beskrivit de olika teknikerna kavling, ringling och tumning. Utöver detta finns ju även drejning. Eftersom jag inte förmådde dreja eller ringla, fick det alltså bli till att kavla.
När leran är kavlad kan man kavla mönster i den och man kan likaså skära figurer ur den. Christoffer hjälpte mig att rita och laserskära en blommall i plywood. Jag hade kunnat använda en pappersmall, helt klart. Men lera kan vara ganska svårarbetat och därför underlättar det om mallen är gjord i ett hårt material.
Jag la mallen mitt på leran och skar runt den för att få till blomformen. När jag skurit till blomman slabbade jag på slicker och drog linjer i kronbladen i hopp om en mer levande blomma. Jag vet inte om jag gjorde strukturen tillräckligt djup, men det kommer visa sig efter bränningen och glaseringen. Därutöver mjukade jag upp kanterna med hjälp av både slicker och vatten.
Utgångspunkten för blomfatet.
Sedan la jag lerblomman över en skålform, det vill säga över en form med rund botten. På så sätt kunde jag också få till den lätt runda böjningen på kronbladen. Jag lät blomman ligga över formen tills den torkat något med rundningen uppåt, det tog inte alls lång tid. Efteråt vände jag på formen och lät blomman torka så över natten.
Resultatet blev ett blomfat med kronblad som strävar uppåt men som ändå kan stå stadigt på bordet. Väldigt enkelt, som skrivet. Jag tror dock att fatet kan bli fint efter glaseringen. Vi får se!
Studietiden är en tid jag förknippar med lust och glädje, en tid när jag fick chans att lära mig nya saker och växa. Jag var sällan understimulerad. Det kan vara så att jag tyckte så mycket om tiden att jag så här efteråt idealiserar den något. För när jag väl slutade – typ tre år för sent eller något – kände jag mig klar. Och man måste ju inte utbilda sig för att bilda sig, så att säga.
Den här sommaren gick jag tillbaka till universitetet igen – och jag slutade inom en månad. Igen. Jag hade kommit in på mina toppval i kreativt skrivande och var supertaggad. Men efter att ha läst kurslitteraturen, deltagit på lektionerna och skickat in 25 A4-sidor text (läste 150 procent) kände jag nej. Kurserna tappade helt enkelt i meningsfullhet för mig personligen. Jag kände att jag egentligen söker efter ett annat slags stöd i min skrivprocess än det jag kan få via skrivkurser på universitetet.
Eftersom jag redan skriver varje dag – är yrkesskribent – vill jag ha stöd för att hitta nya vägar utifrån var jag befinner mig. Lika gärna som att skicka in texter och analyser i kreativt skrivande kan jag skriva efter eget huvud. Sedan kan jag ta hjälp av en lektör som kan bokbranschen och som kan ge handfasta tips på vad jag behöver förbättra. Jag vill inte längre skapa storslagen konst, utan skriva läsvärda texter som många kan ta till sig.
Jag landade i att jag inte gjorde inlämningarna för min egen skull och utifrån det jag behöver. Därför drog jag mig ur. Det har hänt ett par gånger det senaste året. Vid båda tillfällena har jag haft några väldigt lärorika veckor – efter det här kommer jag exempelvis aldrig se på poesi på samma sätt igen – och sedan insett hur fantastiskt bra jag har det i mitt eget skapande.
På ett sätt är jag glad att jag fortfarande försöker börja studera igen. Nu kan jag försöka enbart för min egen skull. För att jag tycker det verkar roligt och spännande, helt enkelt. Jag är inte beroende av kurspoäng eller -betyg. Har så att det räcker även inom kreativt skrivande, och allt över det är bara en bonus. Dessutom har jag min drömkarriär, inte för att jag inte ledsnar på den ibland och då får ett nytt pluggryck.
I djupet av min själ älskar jag det jag gör. Och att söka ny kunskap kommer jag aldrig sluta vilja göra.
