urban fantasy

Ur blod och aska – en lovande början på ett läsäventyr

| Sandra Jönsson

När min hjärna har jobbat för mycket behöver den något lättsmält och engagerande. Det är då jag vänder mig till romantiken och äventyren, som något helt i stil med Jennifer L. Armentrouts ya-roman Ur blod och aska. Just den här boken har varit min motvikt till jobb och plugg under veckan. När jag unnade mig vila i fredags flydde jag in i världen, som har inslag av vampyrer, varulvar och blodets makt. Jag kommer skriva ett längre blogginlägg om Armentrouts Blod och aska-serie framöver. Den första boken som fått namnge hela serien är alltså bara en lovande början på ett läsäventyr om unga Poppy.

ur blod och aska bok
På bilden ser du omslaget till Jennifer L. Armentrouts Ur blod och aska. Boken gavs ut av Akademius förlag 2021 och ingår i serien Blod och aska.

Vem är då Poppy? Hon är jungfrun, en påtvingad roll i ett hemlighetsfullt religiöst samhälle. I och med jungfrurollen är hon också en symbol. Hon finns helt enkelt till för alla andras skull och vad hon själv vill ha spelar en ytterst liten roll. Kärlek och vänskap, det kan hon glömma. Ingen har nog levt så skyddat som hon. Men så möter hon en dag vakten Hawke. Han är stilig och rolig, och han får henne att drömma om mer än sin begränsade tillvaro. Det är tänkt att han ska skydda henne från livet och världen, men i stället blossar en passionerad kärlek upp mellan dem. Poppy vill inte längre vara en bricka i någon annans spel. Hon vill få vara kär, som vilken vanlig ungdom som helst.

Jag tror faktiskt att Blod och aska-serien påminner en del om Kiera Cass dulogi Den trolovade, som jag också fängslades något ofantligt av. Här är dock skillnaden att världen befolkas av vampyr- och varulvsliknande varelser, liksom av religiösa fanatiker som använder religion som en förevändning till brutal maktutövning.

Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

| Sandra Jönsson

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte så bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

Squid Game eller Alice in Borderland – vilken av dem?

squid game eller alice in borderland på netflix
| Sandra Jönsson

På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid Game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.   

Squid Game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.

Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid Game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.

Vad handlar Netflix Squid game om?

Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid Game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.

Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.

När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…

Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?

Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.

Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.

Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.

Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.

Vem är vän och vem är fiende?

Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?

Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid Game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.

Alice in Borderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid Games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.

Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.

Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid Game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.