Jag har sovit så dåligt den senaste veckan. Av förra veckans sju dagar somnade jag efter klockan fem på morgonen fem av dagarna. Jag hade värk och adrenalin på grund av värken, och då blir det svårt att komma till ro.
I natt blev det en repris på sömnlösheten så jag hade verkligen tänkt sova middag hela eftermiddagen. MEN det blev en väldans fin vårdag i slutet på mars, strålande sol och allt.
Jag kunde bara inte ligga still och därför följde jag med pappa ut på en kortare variant av vår långrunda. Det gjorde mig gott!
Förutom sol och luft fick jag många fina fotoögonblick. Droppande istappar hängde från klippväggarna vid den gamla Västkustbanan (?) på Strandpromenaden. Jag älskar dessa naturens isskulpturer!
Istapparna väckte barndomsminnen till liv. Även som barn förundrades jag över hur isen letade sig neråt i vackra formationer. Pappa och jag brukade gå nästan samma runda då som nu. Fantastiskt att vi fortfarande delar detta 30 år senare. Det är något jag känner mig tacksam för.
Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.
De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.
Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.
Och stråk av grönt.
Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.
Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.
Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)
Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.
I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.
Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.
Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.
Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.
Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.
Så tittade solen äntligen fram! Jag vet inte hur det har varit där du bor, men här i Varberg har vi i alla fall inte varit så värst bortskämda med soltimmar på sistone.
Ankdammen i Påskbergsskogen.
I går var ett härligt undantag och då var det liksom bara till att bege sig ut i det vackra vädret. Och det var inte enbart soligt, ett snöpuder låg nämligen över marken och taken. Jag älskar snö!
Fästningen.
Jag och Christoffer gick ut på en långpromenad, från skog till strand med en mellanlandning i stad. Centrum ligger just mellan skogen och stranden, så under en typisk varbergsrunda kan man njuta av varierade vyer.
Ankdammen i Påskbergsskogen är alltid lika spännande, eller åtminstone livet i den. Ankdamm känns nästan lite missvisande, för det är mestadels måsar i den. Eftersom jag älskar måsar gör det mig inte så mycket. Men visst, ankorna finns där också. Vi stannade alltså till vid dammen i går.
Kallbadhuset. Har du sett så fint byggnaden speglar sig i vattnet?
Därefter blev det några ärenden på stan, och faktiskt är stan myllrig på lördagar. Kanske inte favoritplatsen där och då.
Då var det betydligt trevligare nere i hamnen och på strandpromenaden. Där finns det gott om plats. Till och med dagar när halva stan passar på att vistas i solen.
Strandpromenaden.
Om det inte redan framgått hade jag och Christoffer en fantastiskt välgörande vinterdag i Varberg. Så borde man få ha det jämt!
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.
Ankaret i Varberg.
Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Jag och Christoffer fortsätter med våra små origamiprojekt och inför julen har vi vikt en snöflinga i papper. Vacker, va?!
Det är för sådana här tillfällen jag sparar mina metallicpapper, papper som är särskilt avsedda för origami. De har måtten 15×15 centimeter.
Jag hade också ett annat ljuvligt origamipapper, ett handgjort sådant i rosa, vitt samt guld och som vi faktiskt gjorde en snöflinga av. Men det var inte styvt nog för att hålla formen.
Så den här gången fick det bli foton på enbart metallicsnöflingan.
Att göra en sådan här snöflinga innebär ett ganska symmetriskt vikande med upprepande moment, vilket gör den till ett relativt enkelt pyssel, om än inte det enklaste.
Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.
Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.
Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.
I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?
Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.
Utan stativet bli snöbilderna så här röriga, och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.
Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.
Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.
Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.
Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.
Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.
(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)
Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.
Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?
Jag var ute i snöstormen.
Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?
I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.
Att traska ner till stranden var inte allt för illa.
Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.
Jag tillbringar dagarna i ett bubbligt skaparrus, pendlar mellan att fota, skriva och designa. Började utforska Adobe Illustrator för ett tag sedan och har nu äntligen gjort mina första målarbilder i programmet. Än så länge utgörs färgläggningsbilderna av mandalor i form av snöflingor, vintermålarbilder.
Att göra målarbilder är inget nytt för mig, verkligen inte. Det är en av de saker jag gör mest näst efter att skriva och fotografera. För mig har det blivit ett fantastiskt sätt att klara mig igenom arbetsdagen även när jag känner mig som mest hjärntrött på grund av värken.
Skrivande ger inte jättemycket hjärnvila, tyvärr. Och jag märker allt oftare av hur att mata texter dränerar mig totalt. Men för den sakens skull vill jag inte ta ett steg åt sidan. Det behöver jag inte heller göra nu när jag varvar olika kreativa projekt under arbetsdagarna.
Jag har haft jättekul när jag kreerat snöflingemålarbilderna och kommer därför fortsätta designa liknande motiv. Under ”normala” omständigheter hade jag lyssnat på ljudböcker under skapandet, nu har jag i stället spelat det officiella soundtracket från Netflix The king’s affection på repeat. Är helt inne i k-drama för tillfället.
