I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.
Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.
Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.
Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!
Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.
”Vad ler du åt?” undrar Christoffer när jag vankar in till arbetsrummet. Just som jag kliver in hit slås jag av tanken att det ändå är ganska lustigt att jag lägger ner flera timmar på att måla toarullar en lördagskväll, och att det liksom känns som en helt vanlig grej att göra på veckans festligaste afton. Det är vad livet blivit! Och vet du? Det känns gött.
Jag ska använda toarullarna till olika julpyssel och förvånas av hur tidskrävande det faktiskt är att måla dem. Eftersom jag på grund av platsbrist – ett köksbord rymmer inte så värst många pysselprojekt (!) – måste köra en färg i taget drar målandet ut på tiden. Det är en väldans tur att akryl torkar så snabbt som det faktiskt gör. I tunna lager, ska tilläggas.
Jag har ju skapande verkstad för mig själv, ibland ansluter Christoffer sig till projekten. Än så länge utforskar jag mest olika sorters skapande, och jag vet egentligen inte vad jag känner inför den här sortens pyssel ännu. Det kan nog vara så att jag gillar typisk bild mer, som att måla fritt och abstrakt i blandteknik på papper.
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.
Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!
Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.
Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.
En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.
Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.
Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.
Jag har sett många fina adventsljus i oljepastell. Eftersom jag mest använder akvarell i mitt skapande ville jag prova att i stället använda detta medium, som ett litet experiment bland årets julpyssel.
Detta adventspyssel är egentligen en målning och ett collage i ett. Jag har använt akvarellfärger, vattenfärger borde över lag gå bra, akvarellpapper och lim. Pensel, vaxkrita och ett glas med vatten har jag också använt mig av.
Jag började med att måla själva bakgrunden på ett akvarellpapper. Som du kan se på bilderna målade jag cirklar bredvid cirklar. Tanken är att motivet ska föreställa ett brinnande adventsljus och därför användes gul färg i mitten. Sedan fick det bli allt djupare färger…
Medan bakgrunden torkade plockade jag fram ytterligare ett akvarellpapper. På detta målade jag partier av blått, grönt och gult. Återigen måste jag vänta på att färgen skulle torka. Efteråt rev jag bitar av de olika färgerna.
Jag rev ut ett ljus, en ljuslåga samt små, små blad. De olika bitarna limmade jag sedan på pappret med själva bakgrunden. Ljusveken ritade jag med hjälp av en svart vaxkrita. Tack vare akvarellpapprets härliga struktur och tjocklek gick det att få till snygga riveffekter i det. Nästan som 3D!
Ungefär samma adventsmotiv kan alltså åstadkommas i oljepastell eller torrpastell, säkert även i andra konstnärsmaterial. I tusch, kanske? Ibland får man helt enkelt prova sig fram och låta det bli vad det blir. Man lär sig alltid något nytt av det.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för My Perfect Day
Plötsligt dyker en nissedörr upp i hemmet och, ja, en nisse har flyttat in. Att få ha en egen liten tomtenisse under advent har blivit värsta grejen för mina syskonbarn. Faktiskt även för mina föräldrar, deras farmor och farfar. Mamma och pappa hittar på det ena roliga nissebuset efter det andra, väver samman små historier som familjens små fortfarande tar till sina hjärtan.
Det började redan tidigare i veckan. Som en förberedelse inför nissens ankomst hängde de ett julkort på ytterdörren hemma hos barnbarnen. Jag är tillbaka! Typ så. Mycket riktigt är det så, för nu är nissedörren åter på plats. Jag misstänker att nissens andra påhitt är att lämna var sin adventskalender åt barnen. Och sedan? Jo, det blir nog att småttingarna får ge något tillbaka: ett glas med julmust och ett fat med pepparkakor.
Köpa färdig eller göra egen nissedörr?
Jag hade en tanke om att köpa ett pysselset för att göra en egen nissedörr. Det finns nämligen många fina pysselboxar med både nissedörrar och tillbehör. Under några dagar gjorde jag nästan inte annat än att kika runt på exempelvis dessa pyssliga nissedörrpaket hos My Perfect Day:
Men så tänkte jag, nej tusan! Jag har så mycket pysselmaterial ändå, och kan komplettera så smått med nissematerial från Dollarstore. Så blev det till slut. Färdiga nissedörrar och tillbehör säljs nästan överallt numera. I inredningsbutiker, på Clas Ohlson, Rusta och ÖoB, ja, i många, många olika butiker.
Jag är barnsligt förtjust i miniatyrer, så det här med att skaffa en nissedörr känns så festligt. Eftersom jag inte har egna barn blir det inte riktigt samma, svårt att skapa magin för sig själv. Jag kunde dock inte motstå att köpa lite tillbehör när jag var på utflykt till Dollarstore. Det blev både nissespår och nisseflyttlådor, och så en och annan gran.
Får se vad jag kan få ihop av allt pysselmaterial jag har här hemma. Säkert något. Ett tips är att använda dina pysselmaterial som en del av nissebusen, exempelvis nissebus som innebär julpyssel.
24 påhittiga nissebus för hela advent
Det går så klart att göra hur många nissebus som helst, helt enkelt så många man orkar planera för och sedan faktiskt genomföra. Att göra nissedörren till en del av årets adventskalender är dock ingen dum idé. Nedanför följer därför tips på 24 påhittiga nissebus för hela advent:
Nisse har skrivit ett brev – det är bara det att bokstäverna har bytt plats i orden! Kan du kasta om bokstäverna i de olika orden så att du till slut kan läsa vad Nisse skrivit? Kanske att en liten hälsning är på sin plats.
Nisse har druckit upp julmusten och ätit upp pepparkakorna. Tänk dig barnens förvåning när drickan och kakorna är borta på morgonen!
Nisse vill ha hjälp att rita och skriva julkort. Skriv adresser på ett antal vykort och låt barnen komma på vad som ska vara med på de olika korten.
Nisse ger barnen magiska röda frön – typ Jelly Belly eller Skittles – som de ska plantera i socker. Senare samma dag eller nästa dag… Oj, det har vuxit upp polkagriskäppar!
Nisse har bakat och flyttat in i en brödlimpa, förslagsvis i en vörtlimpa. Flytta nissedörren till limpan. Det blir jättefestligt!
Nisse har gjort en snöängel i exempelvis mjöl eller socker – när mjölet och sockret ändå är framme vill han passa på att baka. Kanske lussekatter eller pepparkakor?
Nisse har förvandlat frukterna och grönsakerna till levande varelser. Limma fast sådana där rörliga pysselögon på frukt och grönt. Det finns till och med självhäftande pysselögon.
Nisse har dukat fram en massa pysselmaterial på köksbordet och vill ha hjälp att göra julpyssel och julklappar.
Nisse vill ha barnens hjälp att skriva en önskelista till tomten. Kan barnen hjälpa honom och sedan skriva var sin egen önskelista?
Nisse vill ha hjälp att skänka julklappar till andra barn. Kan barnen hitta var sin ”gammal” leksak som de kan ge till någon annan?
Nisse vill mata djuren i skogen. Skaffa solroskärnor och bege er ut i skogen tillsammans. Lägg kärnorna på marken så att djuren kan äta av dem.
Nisse har slagit in skorna i toapapper. Det blev mycket roligare så, tyckte han!
Nisse vill titta på en julfilm, gärna ha en ”biokväll”. Han har nämligen aldrig varit på bio förut.
Nisse har färgat mjölken röd. Ställ fram var sitt glas med karamellfärgad mjölk innan barnen vaknar. Gissa om de kommer bli överraskade!
Nisse har byggt en snögubbe av toarullar. Stapla tre toarullar på varandra, men vänd den översta toarullen åt andra hållet så att hålet i den pekar framåt. Stick en morot(snäsa) i det, limma fast ett par pysselögon ovanför och fixa några klädesplagg. Kanske kan detta vara en uppmuntran till att bygga en egen snögubbe utomhus?
Nisse har en massa gott till barnen – kanske russin eller clementiner – men först måste de hitta gottesakerna. Hur då? Jo, finurlige Nisse har lämnat en skattkarta.
Nisse har dekorerat vattenkranen i badrummet med glitter.
Nisse vill ha hjälp att ringa till farmor och farfar och till mormor och morfar. Han har lagt fram lappar med deras telefonnummer så att barnen kan ringa och säga hej åt honom.
Nisse går i ett luciatåg – med barnens gosedjur. Kanske att gosedjuren kan få lite glitter på hjässorna?
Nisse har bytt ut ljusen i adventsljusstaken mot morötter.
Nisse vill spela spel och har därför ställt fram ett par olika brädspel på köksbordet.
Nisse vill ut och leka och har därför lagt fram barnens varma kläder.
Det här var alltså 24 tips på nissebus. Givetvis finns det massor av saker du kan hitta på, och allra roligast blir det så klart om busen införlivas i det vanliga adventsfirandet med både julbak och julpyssel. Försök hitta på små berättelser för att göra Nisse ännu mer levande.
Det här kan mycket väl bli en fin jultradition för er alla, som det blivit för mina kära. Vill du ha ännu fler tips på nissebus till nissedörren? Kolla in idéerna på My Perfect Day!
Lyxen med att gå en konstkurs och att ha en generös, kunnig liksom kreativ lärare är att man får prova massor av nya tekniker. Under höstens konstlektioner har jag, som jag redan berättat, återigen fått göra många olika saker. Jag har bland annat fått måla med akvarell på gammalt, urtvättat lakan. Vitt lakan, ska tilläggas.
Bara för att lyfta fram min lärares påhittighet: hon kom över rektangulära träramar för ett gammalt ventilationssystem, letade reda på riktigt slitna vita lakan och spände upp dessa på ramen med hjälp av en häftapparat. Vips en canvas! Hon hade också dukat fram akvarellfärger och målarpenslar. Sååå roligt!
Jag skulle nog kalla detta för ett experiment. Akvarell beter sig trots allt olika på olika underlag. Till och med olika papper förändrar färgernas beteende, så vad händer om man använder lakanstyg i stället för akvarellpapper?
Att måla fritt med akvarell är fortfarande nytt för mig så jag ville mest prova att göra ”lösa” blommor. Lakanet både försvårade och underlättade målandet, för färgerna flöt verkligen ut över tyget. Snabbt, dessutom. Samtidigt var penseln strävare mot lakanet än mot papper.
Blommorna såg inte mycket ut för världen först. Röda färgkluddar på en gul bakgrund. Men genom att tålmodigt låta detta torka – heja mig (!) – och sedan addera andra färger för mer djup i kluddarna kunde jag successivt måla fram ett vallmofält.
Det var inte ens mycket jobb med det, bara några nybörjarduttar med akvarellpenseln här och där. Just det här med djup i färgerna verkar vara en effekt av att måla med akvarell på lakan. Det har nog med hur tyget suger åt sig färgen att göra.
Fungerar vilket vitt lakan som helst? Bildläraren sa att det bara är riktigt gammalt, urtvättat lakanstyg som har den här effekten. Nya lakan suger inte åt sig färgen, då de är så behandlade med olika medel, som liksom måste nötas bort först.
En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.
Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar tillböckeroch filmersom inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:
Vad handlar Under Toscanas sol om?
Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.
Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.
Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.
Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?
I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.
De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.
Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.
Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.
Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.
Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen
Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.
I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.
Prostitution sker inte bara på gatorna
Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.
Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.
Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.
Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.
Många aspekter påverkar människohandeln
Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.
Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.
Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.
Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.
Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det
Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.
Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.
Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.
Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.
Det känns jättetråkigt att vi haft kursavslutning i veckan. Samtidigt är jag väldigt, väldigt tacksam för allt roligt jag fått prova. Ja, det har varit en blandad kompott: måla i flytande tusch med blompinne, marmorera papper till dekorationssaker, måla med akvarell på gammalt lakan, helt enkelt massor av saker.
Jag är så glad i min bildlärare. Hon är inte bara jättebra på konst och pedagogik, hon är en fantastisk person att ha att göra med. Rätt person på rätt plats. Tack vare hennes engagemang bär jag på ny, härlig kunskap. Det är en värdefull gåva.
Kurskompisarna har också varit superfina. Jag har hört till den yngre skaran i gänget, men damerna tar verkligen väl hand om oss alla. Det sprids kärlek och omsorg från alla håll, och det är bara så fint att få vara med om denna otroliga värme. Enbart kvinnor har deltagit i kursen, och det märks på hur snällt det varit. Jag älskar’t!
Jag fastnade för min kurskompis Lotta redan i våras. Vi gick konstkursen tillsammans då också. Inte för att jag känner henne, MEN hon verkar vara genomgod. En snällare och mer uppmuntrande person får man leta efter! Hon har alltid en fråga och ett leende på g, vill alltid höra om ens vecka.
Och dessutom är en hon galet bra på att skapa. Hon drar några streck här och där, och vips har hon skapat ett konstverk. Jag fattar inte hur hon bär sig åt, uppenbarligen har hon talang för det. Allt hon kreerar är nämligen lika vackert, och så är hon ändå världens ödmjukaste person.
I går hade hon vernissage eller konstutställning på Konsthantverkarna i Varberg. Jag var där på ett snabbesök, och wow! Hon har målat akryl- och akvarelltavlor med fågel- och kustmotiv.
Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar hennes fiskmåsar eller strandskator mest, jag som är smått besatt av fåglar och deras roliga personligheter. Hon och jag verkar dela denna fascination, för hon har skapat många fåglar som är fulla av karaktär.
Lotta har lagt ut en del av sin fågelkonst på instagramprofilen artofevalotta, ta en titt där. Och du, besök gärna hennes utställning på Konsthantverkarna i Varberg, som har många, många fina konsthantverk. Den pågår december ut.
Det måste gått evigheter sedan jag var med i en bloggutmaning. Jag har saknat samspelet med andra bloggare, och därför tänker jag att jag hoppar på en utmaning igen. Det får bli Mias bokhörnas Helgfrågan, för den här veckans fråga är minst sagt kittlande: Finns det någon författare som du vill ska ge ut en bok och i så fall vilken författare?
Jane Austens Emma kan vara min absoluta favoritbok genom tiderna.
I den bästa av världar hade Jane Austen inte dött så ung och därmed hunnit skriva många, många fler fantastiska böcker. Nu gjorde hon ju dessvärre det. Hon levde dessutom för länge, länge sedan, så att hon skulle kunna skriva fler böcker känns kanske inte så rimligt. Men visst kan man önska!
Som i en dröm är den första delen i Julia Quinns bokserie Smythe-Smith-kvartetten.
Jag har faktiskt ett något mer realistiskt önskemål och det är att fler av Julia Quinns böcker ska översättas till svenska. Det är inte så att jag inte kan läsa på engelska, i perioder blir jag dock ännu hjärntröttare av det och därför kan jag föredra att läsa på svenska. Ansträngningen är uppenbarligen inte riktigt densamma. Jag är mycket förtjust i Familjen Bridgerton och Smythe-Smith-kvartetten, och läser dessa böcker igen och igen.
