Jag är inte den som dras med i hajpar. Men med Rustas ljusstakar och blomvaser har det varit annat. Man skulle nog kunna kalla det för kärlek vid första ögonkastet, för det här är färg och form helt i min smak.
Mina överväldigande snälla föräldrar gav mig både blomvaserna och ljusstakarna i födelsedagspresent i veckan, det och så två legoset med blombuketter. Jag är fortfarande lyrisk, jag som visserligen fyllt 37 men som blir superglad av leksaker.
I dag blev jag om möjligt ännu mer kär i Rustas ljusstakar. När solen lyste på dem kastades nämligen pastellfärgade sken över stolen på vilken de stod. Jag känner det som att jag har små konstverk i mitt hem.
Det är skönt att kunna måla utan att det måste bli något särskilt av motivet. På akvarellektionen i söndags målade vi stora färgfält som vi sedan fyllde i med mer akvarell, poscapennor samt med flytande akrylbläck. Övningen gick ut på att försöka hitta motiv bland färgfälten, och det var ju fantastiskt roligt och kreativt! Därför tog jag med mig akvarellövningen hem.
I dagarna har jag målat akvarellfält i tekniken vått på vått. Med denna akvarellteknik kan man inte riktigt styra hur färgerna flödar och blandar sig på pappret (läs: jag som är nybörjare kan inte styra över processen). Jag har snöat in på att försöka måla abstrakta ansikten i akvarell på det här sättet, alltså genom att först improvisera fält och att sedan arbeta fram något ur dem.
Månadssluten är extremt stressiga numera, beställningar, faktureringar och så vidare måste bli klara i tid. I sådana här kristider är det väl inte heller så glädjande resultat alltid. Men i början på varje månad får jag en stunds frist, och då passar jag på att prova nya idéer. Just att få tid att experimentera är så otroligt viktigt när man jobbar med kreativa saker, utan den kravlösa leken falnar produktiviteten nämligen snabbt. Ibland kan man också behöva rasta tankarna för att kunna fokusera på uppgiften man har framför sig.
Förutom att måla har jag gett mig själv rum att fota och skriva. Jag har börjat skissa på nya skrivprojekt som inte alls har med den vanliga sortens artikel- och bloggförfattande att göra. Så får jag se vad jag gör med idéerna till slut. Precis som med målningen måste det inte bli något av dem.
Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.
Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.
Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.
I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Jag började på konstkurser i söndags: akryl och akvarell. Vi lekte mest runt för att känna på färgerna och öva på tekniker. Jag älskar att leka med färg! Det är därför jag börjat måla. Jag ska inte bli en mästermålare utan mest lära mig skapa fint kladd.
På den här abstrakta akrylkladden har jag målat med alla tänkbara tekniker – men inte med pensel. Jag har skrapat och tryckt, det finns till och med tryckta blommor någonstans bland alla kluddar. Till slut drog jag över de röda, gula och blåa färgerna med vitt. Jag använde både skrapa och finger.
Röd, gul och blå är ju primärfärgerna så det var bra att börja öva med dem under akrylkursens första tillfälle. Visste du att man kan blanda nästan hur många färger som helst utifrån bara de tre primärfärgerna?
Det sena eftermiddagsljuset i skogen runt knuten: ett kopparskimmer. I takt med våren och sommaren kommer det skifta till guld.
Snödropparna står kvar.
Att gå en eftermiddagspromenad i brytningen mellan dag och kväll är en bra övergång från jobb till vila. Tack vare de ljusare dagarna är det lättare att hålla rutinen.
Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?
När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.
Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.
Ska vi inte ta en sväng om Gekås i Ullared? Bor man i Varberg har man privilegiet att kunna åka på små utflykter dit, och på sistone har det blivit några sådana. Jag, mamma och pappa åker dit för att äta bakpotatis med curryröra* och sedan handla mat och prylar. Faktiskt har jag blivit så förtjust i utflykterna att jag funderar på att skriva reseguider om Gekås. Det vore ett bra exempel på hemesterguider, tänker jag.
Tarotlekar köpte jag av nyfikenhet och inte för att jag anser mig vara medial. Jag nördar gärna ner mig i magi, ockultism och esoterism eftersom det är en del av folklore.
Bok-, leksaks- och pysselavdelningarna – de går i ett – är mina favoriter. I fredags shoppade jag målarböcker, tarotlekar och Clementoni-pussel för en tredjedel av priset. Jag blev så glad i pusslen att jag köpte sex olika (!) och nu är jag och Christoffer redan i färd med att lägga ett som föreställer det tyska slottet Neuschwanstein. Efter att den senaste månaden snittat 80 timmar i veckan vid jobbdatorn längtar jag efter analoga aktiviteter, så både Gekås-besök och pusselläggning är välkomna avbrott.
Det är egentligen otroligt hur billiga vissa saker kan vara på Gekås. Jag betalade runt 50 kronor styck för pusslen. 20 kronor styck för målarböckerna. Tarotlekarna kostade 79 kronor respektive 99 kronor, och då ingår de i fina boxar med kompletta guider. Mat passar jag också på att köpa när jag ändå är där. Det blev havredryck och kikärtor den här gången – och så Pukkas presentbox med teer för 99 kronor.
Nackdelen med Gekås-utflykterna är att varuhuset är så billigt att jag köper på mig mer än vad jag tänkt. Men nu behöver jag inte sukta efter ett pussel, en målarbok eller en tarotlek på ett tag.
*Alltså, du, jag är kräsen av mig men jag gillar Gekås veganska bakpotatis med tofuröra. Curry och skagen är smakerna på rörorna. Båda är goda. Jag som inte ens gillar skagenröra!
Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.
De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.
Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.
Och stråk av grönt.
Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.
Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.
Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)
Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.
I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.
Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.
Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.
Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.
Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.
Jag tänker på alla de platser jag vill besöka men sannolikt aldrig kommer resa till, hur gott om sådana resmål det finns i mitt liv. Även om jag blir heltidsresenär kommer jag inte hinna, orka eller ha råd att besöka dem alla. Och det är okej. Verkligheten överträffar sällan dagdrömmarna, och jag kan tycka om att fantisera om vackra platser i världen bara för sakens skull.
Det tyska slottet Neuschwanstein är en av platserna jag gärna vill uppleva. Kommer upplevelsen bli av? Kanske, kanske inte. För närvarande kan jag dock njuta av sagoslottet medan jag och Christoffer lägger det till rätta bit för bit. Jag köpte nämligen ett Clementoni 1 000-bitarspussel med ett höstligt Neuschwanstein som motiv till oss när jag var på Gekås i Ullared i går.
Jag är övertygad om att platser kan upplevas på olika sätt. De kan pusslas, färgläggas och läsas om. Eller så kan de ses på tv. Ja, man kan vara en resenär hemma i soffan och det är ett fullt legitimt sätt att uppleva en sevärdhet, som jag menar inte ska förminskas med tanke på de ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi människor står inför.*
Att pussla en känd sevärdhet på det här viset är ett helt nytt projekt för mig. Soffbordet är täckt av en pusselmatta och pusselbitar. En stol och ett fönster turas om att vara stöd för pussellådan, så att jag och Christoffer har en bild att utgå från medan vi får bitarna att falla på plats och Neuschwanstein sakta men säkert tar form framför oss.
*Det här skriver jag egentligen med tanke på en diskussion jag hade med en reseinfluenser för några år sedan. Personen menade i princip att man inte får skriva och berätta om platser om man inte själv besökt dem. Det här retar mig fortfarande, för jag menar att resande är ett privilegium och inte en rättighet. Alla har inte ens möjlighet att genomföra jorden-runt-resor hur de än prioriterar i livet. Dessutom, varför skulle man inte kunna läsa sig till en plats historia, som exempel? Där och då svarade jag luddigare än så här, men detta var och är min ståndpunkt.
