Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

iglasjön veddige

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

turkos sjö veddige

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

sjö med turkost vatten veddige

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

Tillbakablick på vårens blomning av japanska körsbärsträd

japanska körsbärsträd blommor

Det finns så mycket jag vill säga och visa, små och stora saker jag varit med om under våren. Och nu har det redan hunnit bli sommar! Men jag kan bara inte låta ögonblicket när de japanska körsbärsträden blommade glida obemärkt förbi.

japanskt körsbärsträd knopp

För mig är körsbärsblomningen en av årets höjdpunkter, och detta tillsammans med vitsippeblomningen. Så här gör jag en liten visuell tillbakablick genom att lägga upp bilder på såväl knoppar som blommor från ett japanskt körsbärsträd i hemmasnåren.

På skolavslutning i de gamla hemtrakterna – och diktstoff

Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.

Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…

på skolavslutning i de gamla hemtrakterna

Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.

Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.

Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första trevande – liksom då omedvetet – försök att hitta tillbaka till känslan.

Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.

Känner mig nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag smygstartade med kurslitteraturen inför sommarens skrivkurser det sista jag gjorde i går och i dag har jag försökt bekanta mig med de olika kursuppläggen. Helt ärligt: Jag börjar känna mig nervös. Det kreativa skrivandet har jag ut i fingerspetsarna. Ändå känns det nytt och stort att återigen sätta mig i skolbänken och genomgå den ena skrivutmaningen efter den andra. Det var länge sedan jag lät det skönlitterära skrivandet ta plats i vardagen. Nu ska det bli en av sommarens huvudsysslor.

nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag ska läsa en skrivkurs med fokus på att skriva barnbok, en med fokus på diktskrivande och en där jag förväntas genomföra ett eget skrivprojekt i en valfri skönlitterär genre. Tankarna går åt alla håll, vad ska jag liksom skriva? Än så länge har jag mest vaga idéer, idéer som bör vara ganska utkristalliserade vid den här veckans slut. Den här gången känns det viktigt för mig att skrivprojekten representerar mig, med andra ord min skriv- och idévärld. Om jag kan vaska fram det sandratiska i det hela kommer jag vara nöjd.

Det är egentligen mest det jag hoppas på, alltså att skriva utifrån min röst, och givetvis att få växa utifrån det. Och visst hade det varit skönt att efter sommaren hittat tillbaka till en skönlitterär skrivrutin. Men det återstår ju att se hur det blir med den saken.

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.

Ställer fortfarande in planerna när någon är förkyld

Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. skönt!

ställa in planer förkylning

Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.

På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.

På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.

Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Den personliga utvecklingen kommer vara sommarens stora resa

Inför sommaren har jag landat i den märkligaste känslan: Jag vill ha en hemmasommar. Annars vill jag alltid ge mig i väg och jag har känt mig ledsen över att corona har satt käpparna i hjulet för mig två somrar i rad. Men nu väljer jag alltså att stanna hemma i Varberg och att satsa på personlig utveckling inom det kreativa hela sommaren. Jag ska bli en ännu bättre skribent och designer, liksom jag ska börja måla akryl. Och sedan ska jag och Christoffer fortsätta med hans träprojekt.

personlig utveckling sommarens resa

Ska jag inte ut och resa alls? Jo, på sätt och vis. Varje sommar släpper Hallandstrafiken sitt sommarresekort. I år kostar den så kallade sommarbiljetten 715 kronor och för denna ganska ringa summa kommer jag kunna resa fritt i hela Halland från den 15 juni till den 15 augusti. Tack vare resekortet blir också resor till Göteborg och Skånes vackra städer glädjande billiga. Jag kommer kunna ta varje dag lite som den kommer och om jag har lust är det bara till att hoppa på bussen eller tåget. Detta är alltså mina utflyktsplaner för sommaren.

Med andra ord blir det inga Europastäder eller Medelhavsöar i år heller. Åtminstone inte i sommar. Och sannolikt inte i höst, om nu coronan tar fart igen.

Om drygt en vecka ska jag börja på skrivkurser. Jag ansökte till flera olika inför sommarterminen och har kommit in på dem. Så i sommar ska jag studera hur man skriver barnböcker och dikter – liksom ta mig an ett eget skrivprojekt. Det känns stort, faktiskt lite nervöst eftersom jag inte studerat kreativt skrivande på flera år. Men det är just pressen från skrivkurser som behövs för att jag ska hitta tillbaka till det mer skönlitterära skrivandet, som jag längtar till men inte lyckas ta mig för på egen hand.

lära sig saker är en resa

Och när jag har tid över ska jag ta till mig i grunderna i Illustrator och Photoshop, och även där lär det bli ett par kurser. Dock i egen studietakt. Det är så många grejer jag vill prova – och vill kunna testa – och därför måste jag kavla upp ärmarna och se till att lära mig mer. Den ena saken jag gör berikar de andra sakerna för tillfället. Det gör att jag känner mig väldigt motiverad att växa.

Vad vill du göra av sommaren?

Sex veckor av Skapande verkstad går snart mot sitt slut

Nu har jag nämnt konstkursen så många gånger att jag bara måste berätta mer om den. Har man sagt a får man säga b, liksom. Sorgligt nog är kursen snart slut. I morgon är sista gången och jag har gett mig själv en hemläxa inför avslutningen. Vi ska göra linoleumtryck och jag hann inte göra färdigt tryckmallen jag ska använda, så nu blir det till att karva hemma i stället. Borde faktiskt sätta mig med trycket i kväll. Annars blir det verkligen i sista minuten.

konstkurs skapande verkstad
Kladdfigurer av flytande tusch.

Konstkursen jag gått i sex veckors tid heter Skapande verkstad och är en allmän bildkurs. När jag tänker igenom allt jag gjort under lektionerna förvånas jag över hur mycket vi hunnit med på den ändå ganska korta tiden. Konstläraren har introducerat oss deltagare för att göra gipsfigurer, måla med akrylfärger och flytande tusch, rita med kol och för att göra collage. Bland väldigt mycket annat.

kurs måla akryl
En palett för ett akrylmålningsexperiment. Jag har provat att blanda färger.

Jag har känt mig helt ny inför den här sortens skapande och jag måste medge att det första kurstillfället gjorde mig skitskraj. Det var nämligen då vi kreerade gipsfigurerna och jag blev helt ställd. Vad ska jag skapa, egentligen? Men så kom jag på att jag kunde skapa ett blad- eller lövfat.

bildkurs rita med kol
Ett öga i svart kol. Vi provade att rita ansikten.

Under det första tillfället gjorde jag stommen till det: Hushållspapper, maskeringstejp och gipsbindor. Vid det andra tillfället pyntade jag fatet med akrylfärger, glitter och silkespapper. Där och då föddes min kärlek till silkespapper, wow, vilket material!

göra gipsfigurer kurs
Mitt lövfat i gips. Jag vill inte chocka dig genom att visa helheten.

Jag är ganska imponerad av att jag lyckades göra ett lövformat gipsfat. Christoffer tycker dock att det mest liknar en vagina. Haha! Och ja, jag håller väl med honom. Men här har estetiken inte varit det viktigaste för mig, utan bara att våga göra och att ha kul medan jag gör det.

måla med flytande tusch
Ett träd jag målat i flytande tusch.

Annars kan bristen på mod vara ett hinder för mig. Jag vill inte göra ”fel” i skapandet och har alltid en klar bild av vad jag vill uppnå, en klar bild som kräver MASSOR av träning och tränat tillräckligt har jag sällan gjort.

bildkurs skapande verkstad
Flytande tusch på en akvarellbakgrund, här provade vi att spåra linjer med hjälp av en blompinne.

Skapande verkstad har varit en så fantastisk upplevelse att jag vill klamra mig fast vid den för evigt. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig för efter i morgon, och det är kanske lite för snart att tänka på ett sedan innan kursen är helt över. Däremot hoppas jag att jag ska kunna skapa på och prova nya saker på egen hand. Jag har insett hur välgörande att måla och pyssla är för mig. Saker som gör mig gott vill jag ge ännu mer plats åt i vardagen.

Vildkörsbär, en påminnelse om att underbart är kort

vildkörsbär underbart är kort

Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:

Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer

Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.

fågelbär blomklase

Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.

vita körsbärsblommor

Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.