Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli så vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.
Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.
Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!
Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.
Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.
När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.
Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.
Mitt sorgligaste och vackraste ögonblick på en och samma gång, vårt sista avsked. Du tog min hand och förde den till ditt hjärta i ett farväl bortom ord. Så här minns jag ögonblicket i dikt:
Jag jobbade till midnatt, somnade några timmar efteråt och vaknade tidigt till en skrivblockering. Kunde inte förmå mig till att kreera eller leverera där och då, känner mig fortfarande trög och dimmig i hjärnan. Det är inte bra för mig att pressa på så sent, jag vet ju det innerst inne och ändå gör jag det av gammal vana.
I dag är alltså ingen dag för prestation. Men en dag för kreativa experiment bara för att jag mår bra av sådana? Absolut! Under hösten har jag sakta men säkert börjat utforska Adobes designerprogram.
Jämför denna bild med fotot ovanför. Det är ett och samma foto på Subbe fyr vid Kåsa i Varberg, men här har jag filtrerat bilden.
Tidigare den här dagen öppnade jag Photoshop, som jag inte alls arbetat mycket i. Köpte och laddade ner olika filterverktyg på Designbundles.net, en av sajterna jag vanligen hämtar grafik från.
Eftersom jag har så liten erfarenhet av Photoshop-skapande insåg jag inte till en början hur enkelt verktyget är att använda i programmet. Tog mig säkert ett par timmar att komma på den smidiga lösningen, trots att instruktioner medföljde köpet. Ja, vad säger man? Men till slut lyckades jag och nu har jag provat konstnärsfilter på mina foton.
Bilderna i inlägget är gjorda med verktyget ”Painting template” från Designbundles.net. Kanske att mall är ett bättre ord för denna så kallade Photoshop-add-on? Jag har nämligen laddat upp respektive foto i en färdig målningsmall, som filtrerar och konverterar bilderna till den stil du ser här.
En sak jag inte gillar med filterverktyget är att det tenderar ge vita kanter runt silhuetterna. Petitesser!
Svårt att säga om jag någonsin kommer ha nytta av filtret, tycker dock bilderna blev ganska snygga.
Över lag är jag förtjust i konstnärsfilter, söker mig gärna till dem designmässigt. Har ett visst intresse för exempelvis akvarellmålningar.
När du brandar en blogg kan du ha stor nytta av filter över bilderna. Tack vare filter ser innehållet enhetligt och genomtänkt ut.
Samtliga bilder i det här inlägget har sina fotomotsvarigheter i ett tidigare inlägg – klicka dig vidare dit för att se och jämföra. Filterverktyget jag använt heter ”Painting template” och finns på Designbundles.net. Det används i Photoshop.
Det här är vad en stunds lek i Photoshop resulterade i. Om du vill göra något liknande är det ”Painting template” från Designbundles.net du ska köpa och ladda ner.
Jag har köpt filterverktyget via mitt guldmånadsabonnemang och därför kostade det mig inte många kronor. Att bli guldmedlem på Designbundles.net kostar drygt 150 kronor i månaden. Lägg därtill kostnaden för Photoshop, bland annat.
… om du inte har världens pyssligaste sambo som kan ge dig massor av hjälp längs vägen. Så borde den fullständiga rubriken för det här inlägget lyda. Jag har tur, jag som har Christoffer.
Vi gjorde origamitranor tillsammans i våras och just Christoffer fick ta kommandot. Men i ärlighetens namn är det inte så svårt att vika en trana i papper.
Jag vet inte vilket annat ord jag ska använda för det än överväldigad. Har varit på mina vänners och tillika kollegors virtuella skivrelease för att bevittna hur deras musikdröm äntligen gått i uppfyllelse. De har egenhändigt gjort skivan från grunden och som inför allt annat de skapar är jag mållös.
Pernilla och Johan – eller Tailsway – som de heter är en stor inspirationskälla för mig. Vi har följt varandra i bloggandet under många, många år nu. Driver till och med projekt tillsammans.
Det handlar inte bara om deras nästan utomvärldsligt mångsidiga talang, utan om hur de alltid är sanna mot sig själva i det de gör. Om jag någon gång hamnar på villovägar är det bara att tänka på deras autenticitet för att hitta tillbaka till vad jag står för igen. Trots alla tänkbara frestelser för kreatörer på www säljer de sig aldrig. Alltså aldrig.
På sistone har de känt sig ganska dränerade av allt reklamande som bloggande medför och har då i stället gått tillbaka till sina rötter, nämligen den keltiska folkmusiken med nordiska vibes. Och precis som på deras bloggar – ta en titt på Pernilla Bergman och Lungan i stormen – berättar de öppenhjärtigt om livet även i det här fallet.
Den sortens öppenhjärtighet träffar rakt i hjärtat, den är liksom bortom all prestige. Naken. Angelägen. Och det är därför jag berörs och imponeras. Jag berörs av berättelserna och jag imponeras av modet i dem. Inte bara jag, utan alla deras tusentals läsare och nu lyssnare.
Men det är ju inte bara starkt, det är fantastiskt bra och estetiskt tilltalande. Pernilla och Johan är extrema perfektionister och de har ett enormt driv att växa i allt de åtar sig.
Nu gissar jag bara, men jag tror det beror på att de eftersträvar perfektionen i en ärlig berättelse och då kan man behöva slipa sina tekniker. När man skapar har man inte så sällan en bild av något och jag antar att de båda vill nå exaktheten i bilden. Jag måste fråga dem om detta!
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.
Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas.
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.
Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.
Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.
Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.
Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.
Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?
Gyllene timmen är naturens magi, så måste det vara. Jag kan annars inte förstå hur det är möjligt att ljuset förvandlar sanden till guld. Om inte det är magi, vet jag inte vad som är det. Hela världen får ett guldskimmer och just under denna förunderliga timme går det att ta särdeles vackra foton. Fotografen är beroende av ljuset, det förstår jag i alla fall.
Numera försöker jag anpassa dagen efter dess flöde, ta till vara dess vackraste ögonblick så ofta jag kan. Gyllene timmen är uråldrig, men den är en nylig upptäckt för mig och har blivit lika viktig att vistas i som solnedgången. De går i varandra och jag kan därför fotografera länge och i olika ljus, om jag vill. Eller bara vandra och häpna.
Gyllene timmen i Apelviken… Jag måste skaffa ett motljusskydd till objektivet.
När inträffar gyllene timmen? Under den första och sista timmen som solen skiner på dagen. Då står den lågt på himlen och får stranden att blänka likt en överväldigande stor skattkammare.
Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.
Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.
Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.
Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.
Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.
Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.
Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.
Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.
Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.
Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.
Vad gör en digital nomad?
Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.
Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.
Vad gör då en digital nomad?
Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.
Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.
Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.
Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.
Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.
Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.
Var någonstans finns inspirationen?
Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.
När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.
Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.
Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.
Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.
För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.
Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.
Hur blir man digital nomad?
För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.
Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.
Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.
I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.
Som yrkesskribent gäller det att ha sina knep för att kunna leverera texter varje dag. I perioder av hjärntrötthet och intensivt arbetande kan det hända att jag pressar på så mycket att orden slutar komma med samma lätthet. Då blir skrivlivet inte lika roligt, jag gillar det okrystade flödet och gläds åt dagarna när jag befinner mig i det.
Det går så klart att hitta tillbaka till skrivflödet. Kanske genom att pausa i en eller två dagar och sova mycket. Men det finns något som fungerar ännu bättre i ett långsiktigt perspektiv, förutom vila. Jag läser dikter på svenska. Eftersom jag skriver på svenska försöker jag hålla mig till språket i läsningen. Hjärnan kopplar liksom annorlunda.
Jag läste en del lyrik i våras och kände att jag var på topp rent skrivmässigt. Ingela Strandberg varvades med Louise Glück, bland annat, och jag berikades av diktarnas bildspråk och ordförråd. Poesin tillåter ordkonster och -lekar bortom de föreställda gränserna. Sällan är man så kreativ som när man diktar. Kreativ och exakt, dikter brukar nämligen vara kondenserade.
Även en content writer och SEO-skribent vinner på lekfullhet och tydlighet. Därför läser och lär jag av dem som finner nya språkliga vägar till förmedling. Kjell Espmarks diktböcker väntar på mig nu och jag tror hans ord kommer göra så att mina egna fingrar dansar över tangentbordet.
Det bästa skrivtipset jag kan ge: Läs dig till ditt skrivande.
Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.
En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.
Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.
Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.
Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.
Då kom nästa.
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.
Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.
Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.
Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.
När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
Dagarna flyter åter in i varandra och det känns okej. Jag har landat så pass mycket i vardagslunken att jag kunnat plocka fram kameran och bege mig ut igen. Det har varit lite si och så med fotograferandet sedan i somras, jag har velat mellan olika saker.
Började till och med plugga på universitetet igen – i två och en halv veckor.
Efter det hoppade jag av.
Det är mycket oktober över himlen vid Kåsas strand i Varberg. I förgrunden visas de höga sanddynorna och i bakgrunden skymtar Subbe fyr, som lyses upp av solnedgången.
Varför då? För att studierna gjorde att jag inte hann med skapandet. Ett tag var jag beredd att kasta delar av kreerandet åt sidan för att se om jag skulle bli stimulerad av smarta saker. Det visade sig att inget går upp mot min kreativa bubbla. Inte ens gamla greker och klassisk litteratur, som jag annars älskar.
Men nu har jag så sakteliga landat i att jag ska skapa på. Fina höstdagar har drivit ut mig från lägenheten och jag har givetvis haft kameran med mig. Jag har strövat i de vanliga skogsspåren på eftermiddagarna och inför solnedgångarna har jag gått ner till Kåsas strand.
Det händer egentligen inte så mycket på dagarna, men jag känner ändå att de fylls med saker som är viktiga för mig. Även en dag som denna eller som gårdagen när jag faktiskt har stannat inomhus på grund av det ihärdiga regnet.
Då har det passat bra att ta på mig lite extra skrivjobb och att under vilan läsa om läskigheter. Hemsökta sjukhus och otäcka barn är ett par av veckornas bokteman. Jag har också läst oanständiga mängder Regency romance och plockat fram fågelböckerna.
Och så har det hänt något ovanligt: Rastlösa jag har lyckats sträcktitta på fyra säsonger Good Girls, en säsong Squid Gameoch en säsong Midnight Mass på kort tid. Det måste ha gått år sedan jag tittade så mycket på tv.
Solnedgångarna över Kåsa avlöser varandra och i den återfunna lunken finns det mycket att glädjas åt. Kanske mer än vad jag trott, så understimulerad som jag känt mig under coronatiden att jag till slut inte uppskattat det jag har.
