Bokmärkesmoln över Ankaret – och så två störelsemoment

Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

bokmärkesmoln över ankaret i varberg

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

gyllene solnedgång ankarets badplats
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.  

Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något

det krävs mod att bli riktigt bra på något

När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.

Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.

Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.

hur blir man bra på att skapa
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.

Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.

Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.

När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.

Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.

Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.

öva på att skapa

När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.

Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.  

De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.

Först nu jag lägger märke till tångens färgskiftningar

vackra färger tång

Apelvikens strand är full av naturskatter. Varje dag finns där något nytt att titta på och fascineras av, glittret i vågorna, snäckorna på stranden och tången i vattenbrynet.

färger på tång

Jag såg Hayfenans fantastiska tångkonst i somras och har sedan dess ägnat tång extra mycket uppmärksamhet. Hayfenan gör något så unikt som att samla och pressa tång, såsom andra samlar och pressar blommor.

Brun, ganska tråkig, så har jag tänkt på tången. Men vid närmare anblickar ser jag numera hur rik den är på färger. Brun, rosa, grön, orange, vackra färgskiftningar.

tång i vatten

Jag lägger mig på mage i vattenbrynet och fotograferar med makrot. Blött, sandigt och nära.  

Känslan av enslighet är nödvändig för mitt skapande

varbergs kusthotell rosa himmel

Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.

På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.

För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.

Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.

ensamhet kreativitet
Fotografierna i det här inlägget tog jag under en enslig vårvinterkväll nere vid Kåsas strand i Varberg. Det var jag, vinden och vågorna i solnedgången. Jag kände mig levande och närvarande i mig själv och miljön som fan. Så vill jag ha det jämt. Bilden längst upp föreställer Varbergs kusthotell och bilden precis här ovanför är tagen på en utsiktsplats över Varbergs fästning.

Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.

Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.

Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.

Kan det största äventyret finnas i hemmasnåren?

hortensia ljus

Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

ljus brännässla

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

ljus ängsgräs

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

ljus brända blommor

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…

Så fotograferar du solnedgången snyggt – en guide

fotografera solnedgången

Jagar vackra solnedgångar, det är en av sakerna jag gör. Inte bara det, jag försöker även fånga dem på bild och det är inte alltid så enkelt som man kan tro. Det krävs mer än teknik för att få till fina solnedgångsbilder. I den här personligt skrivna guiden delar jag med mig av de lärdomar jag fått av mitt halvår som hängivet flitig amatörfotograf.

Ingen vacker solnedgång utan moln på himlen

När jag började fotografera solnedgången trodde jag det var så okomplicerat att jag typ kunde ställa mig nere på stranden och invänta färgfyrverkeriet. Solnedgången kommer i kvällningen, det är väl givet? Men det var inte givet, inte alls.

fotografera solnedgång

Jag uttryckte besvikelsen över de uteblivna färgshowerna inför Christoffer, min sambo. Var det moln på himlen, då? En enda fråga och jag insåg att jag missat den viktigaste detaljen. Utan moln på himlen kan ljuset inte reflektera mot något och då blir det heller inga vackra färger.

Titta på molnen – bestäm dig sedan

Då förstod jag att molnen är helt avgörande för solnedgången. När jag numera ska fotografera solnedgången tittar jag därför alltid på molnen först. I går var molnformationerna magnifika med ljusgenomsläpp lite här och var. Regnet hängde dessutom i luften – ännu mer för ljuset att reflektera i.

fotografera solnedgången

Molnig himmel i kombination med fuktig luft är de ideala förutsättningarna för att ta vackra solnedgångsbilder. Jag brukar titta ut genom fönstret och bestämma mig i sista minuten. Om himlen ser gynnsam ut skyndar jag ner till stranden, annars får det vara. Väderleksrapporter under dagen fungerar det med, men de säger ganska lite om hur molnen ser ut just nu.

Kamerainställningar för att ta bra solnedgångsbilder

Jag fotar jättebasic, använder fortfarande min gamla Nikon D60 och har Nikons 18 till 300 millimeter-objektiv. Utrustningen är bra men kanske inte avsedd för proffs. Det är positivt, för det visar att man klarar sig hyfsat utan att pröjsa överväldigande mycket pengar.

Tidigare har jag använt automatlägena på den där snurrknappen. Min vän Sara är proffsfotograf och tipsade mig om att justera till A-läget på kameran i stället. Det gjorde jag också – och wow! Önskar jag vetat detta förut.

fotografi solnedgång

A-läget möjliggör snygga solnedgångsfoton och genom att justera ISO-känsligheten i kamerainställningarna kan jag äntligen fånga solnedgångens färger mer träffsäkert. Saras råd är att använda A-läget och att sedan experimentera utifrån det. Sagt och gjort!

När jag fotografer solnedgångar pendlar jag från 100 till 400 i ISO-känslighet, trixar mellan de olika alternativen. Eftersom solnedgången innehåller så mycket ljus bör ISO-känsligheten vara låg för att undvika överexponering.

Nikon har skrivit en bra teknisk guide om detta, läs den!

Plats och perspektiv ger vackra bilder på solnedgången

Det finns en nackdel med att jag oftast är ute i sista i minuten. Vackra bilder på solnedgången kräver i regel att man tar sig tid att hitta den perfekta platsen. I Varbergs fylls de ideala platserna snabbt på. Men en sak har jag märkt: många ställer sig och fotar solens vandring rakt ut mot horisonten. Det kan gå, absolut.

solnedgång foto tips

Mitt eget tycke säger mig dock att bilder rakt ut mot horisonten kan bli lite platta. Inte alltid, men många gånger. Jag försöker därför tänka på perspektiv och fokus. Kan jag ha något i förgrunden eller finns det något mer än bara himlen? På ”min strand” finns ett berg med en fyr och vresrosor så här i sensommaren. Dessa inslag försöker jag använda mig av.

Eller bara en hederlig strandremsa med snäckor och tång, det kan bli en tjusig förgrund.