Har länge velat fota i snön och nu har jag gjort det

2021-12-152022-04-26 | Sandra Jönsson

Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.

Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.

Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.

I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?

Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.

Jag läste bland annat guiden ”5 enkla tips som ger bättre snöbilder” i magasinet Bonnier digital foto och tog med mig några användbara råd därifrån.

subbe fyr snöstorm 2021 — *Utan stativet bli snöbilderna så här röriga*, *och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.*

Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.

Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.

Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.

Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.

Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.

(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)

Novemberljuset var allt annat än det förväntade grå

2021-12-012022-04-15 | Sandra Jönsson

Novembers ankomst rörde upp en oro i maggropen, hur ska jag ta mig igenom det gråa? När det bara är grått, grått, grått blir det genast svårare att fota, som jag upplever det.

det perfekta fotot är ett operfekt foto — *Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Det perfekta fotot är ett operfekt foto – tycker jag”. Läs inlägget!*

Och inte bara det, dagarna blir lite tuffare när de känns som kväll. November 2020 var en enda kvällsgrånad, så varför skulle inte november 2021 bli det?

squid game eller alice in borderland på netflix — *Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Squid game eller Alice in Borderland – vilken av dem?”. Läs inlägget!*

Men riktigt så blev det inte, inte denna november.

*Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg* *”Kan* *omöjligt slita mig från årets stora rea på grafik”. Läs inlägget!*

Tvärtom var novemberljuset allt annat än det förväntade grå.

trauma delar livet i före och efter — *Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter”. Läs inlägget!*

För att påminna mig själv om att varje årstid, månad och dag har sin egen skönhet sammanställer jag en handfull av mina novemberbilder i det här blogginlägget.

orka städa när man är sjuk — *Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Måste verkligen ta ett krafttag om oredan här hemma”. Läs inlägget!*

Aldrig att jag hade kunnat gissa mig till att den grå månaden skulle föra med sig ett guldsken.

Det perfekta fotot är ett operfekt foto – tycker jag

2021-11-302022-04-26 | Sandra Jönsson

Det händer att jag slås av känslan att det här kommer bli mitt bästa foto någonsin, typ när jag strövar i solnedgången och ser en molnspricka med ett särdeles vackert ljusgenomsläpp. Då kommer kompositionen till mig i ett inspirationsrus. Bitarna faller på plats utan att jag riktigt förstår hur.

När det hänt har det hänt vid Subbe fyr i Varberg. Platsens magi, kanske?

Det är dock inte dessa foton jag tänker på här.

Jag fotar naturbilder. Som jag ser det är naturen sällan perfekt, tillrättalagd. Dess storslagenhet ligger i den vilda, spretiga skönheten, i hur solen lyser genom ett trasigt löv. Den där tillfälliga ljusfläcken som uppenbarar sig i stunden, när solen tittar fram genom molnen eller när vinden rufsar om landskapet.

Jag märker hur jag dras till det sköra och trasiga, till tillfälligheterna. När jag är ute på mina strövtåg i hemtrakterna ser jag mycket vackert, det är som att blicken ständigt fastnar vid det förvandlande ljuset, små, små fläckar som man måste vara extra uppmärksam på och som skapar nya världar i vissenheten.

I det starkaste ljuset förvrängs naturen i ett guld- eller silverskimmer, lövet blir oprecist eftersom vissa detaljer överglänser andra. Det är just dessa ögonblick jag försöker fånga med kameran och makroobjektivet.

Så som naturen aldrig är det där tillrättalagda perfekta är det perfekta fotot ett operfekt foto, tycker jag.

Provar nya filter och verktyg i programmet Photoshop

2021-11-182022-04-26 | Sandra Jönsson

Jag jobbade till midnatt, somnade några timmar efteråt och vaknade tidigt till en skrivblockering. Kunde inte förmå mig till att kreera eller leverera där och då, känner mig fortfarande trög och dimmig i hjärnan. Det är inte bra för mig att pressa på så sent, jag vet ju det innerst inne och ändå gör jag det av gammal vana.

I dag är alltså ingen dag för prestation. Men en dag för kreativa experiment bara för att jag mår bra av sådana? Absolut! Under hösten har jag sakta men säkert börjat utforska Adobes designerprogram.

målning subbe fyr varberg — *Jämför denna bild med fotot ovanför. Det är ett och samma foto på Subbe fyr vid Kåsa i Varberg, men här har jag filtrerat bilden.*

Tidigare den här dagen öppnade jag Photoshop, som jag inte alls arbetat mycket i. Köpte och laddade ner olika filterverktyg på Designbundles.net, en av sajterna jag vanligen hämtar grafik från.

Eftersom jag har så liten erfarenhet av Photoshop-skapande insåg jag inte till en början hur enkelt verktyget är att använda i programmet. Tog mig säkert ett par timmar att komma på den smidiga lösningen, trots att instruktioner medföljde köpet. Ja, vad säger man? Men till slut lyckades jag och nu har jag provat konstnärsfilter på mina foton.

Bilderna i inlägget är gjorda med verktyget ”Painting template” från Designbundles.net. Kanske att mall är ett bättre ord för denna så kallade Photoshop-add-on? Jag har nämligen laddat upp respektive foto i en färdig målningsmall, som filtrerar och konverterar bilderna till den stil du ser här.

photoshop filter över foto — *En sak jag inte gillar med filterverktyget är att det tenderar ge vita kanter runt silhuetterna. Petitesser!*

Svårt att säga om jag någonsin kommer ha nytta av filtret, tycker dock bilderna blev ganska snygga.

Över lag är jag förtjust i konstnärsfilter, söker mig gärna till dem designmässigt. Har ett visst intresse för exempelvis akvarellmålningar.

När du brandar en blogg kan du ha stor nytta av filter över bilderna. Tack vare filter ser innehållet enhetligt och genomtänkt ut.

tavla subbe fyr varberg — *Samtliga bilder i det här inlägget har sina fotomotsvarigheter i ett tidigare inlägg – klicka dig vidare dit för att se och jämföra*. *Filterverktyget jag använt heter ”Painting template” och finns på Designbundles.net. Det används i Photoshop.*

Det här är vad en stunds lek i Photoshop resulterade i. Om du vill göra något liknande är det ”Painting template” från Designbundles.net du ska köpa och ladda ner.

Jag har köpt filterverktyget via mitt guldmånadsabonnemang och därför kostade det mig inte många kronor. Att bli guldmedlem på Designbundles.net kostar drygt 150 kronor i månaden. Lägg därtill kostnaden för Photoshop, bland annat.

Den magiska stunden när sanden förvandlas till guld

2021-11-022023-04-01 | Sandra Jönsson

Gyllene timmen är naturens magi, så måste det vara. Jag kan annars inte förstå hur det är möjligt att ljuset förvandlar sanden till guld. Om inte det är magi, vet jag inte vad som är det. Hela världen får ett guldskimmer och just under denna förunderliga timme går det att ta särdeles vackra foton. Fotografen är beroende av ljuset, det förstår jag i alla fall.

Numera försöker jag anpassa dagen efter dess flöde, ta till vara dess vackraste ögonblick så ofta jag kan. Gyllene timmen är uråldrig, men den är en nylig upptäckt för mig och har blivit lika viktig att vistas i som solnedgången. De går i varandra och jag kan därför fotografera länge och i olika ljus, om jag vill. Eller bara vandra och häpna.

golden hour på stranden — *Gyllene timmen i Apelviken… Jag måste skaffa ett motljusskydd till objektivet.*

När inträffar gyllene timmen? Under den första och sista timmen som solen skiner på dagen. Då står den lågt på himlen och får stranden att blänka likt en överväldigande stor skattkammare.

Bokmärkesmoln över Ankaret – och så två störelsemoment

2021-10-212022-04-15 | Sandra Jönsson

Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

gyllene solnedgång ankarets badplats — *Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.*

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.

Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något

2021-10-202022-04-26 | Sandra Jönsson

det krävs mod att bli riktigt bra på något

När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.

Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.

Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.

hur blir man bra på att skapa — Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.

Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.

Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.

När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.

Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.

Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.

När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.

Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.

De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.

Först nu jag lägger märke till tångens färgskiftningar

2021-10-192023-10-16 | Sandra Jönsson

Apelvikens strand är full av naturskatter. Varje dag finns där något nytt att titta på och fascineras av. Glittret i vågorna, snäckorna på stranden och tången i vattenbrynet.

Jag såg Hayfenans fantastiska tångkonst i somras och har sedan dess ägnat tång extra mycket uppmärksamhet. Hayfenan gör något så unikt som att samla och pressa tång, såsom andra samlar och pressar blommor.

Brun, ganska tråkig, så har jag tänkt på tången. Men vid närmare anblickar ser jag numera hur rik den är på färger. Brun, rosa, grön, orange, vackra färgskiftningar.

Jag lägger mig på mage i vattenbrynet och fotograferar med makrot. Blött, sandigt och nära.

Känslan av enslighet är nödvändig för mitt skapande

2021-10-182022-04-26 | Sandra Jönsson

Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.

På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.

För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.

Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.

ensamhet kreativitet — *Fotografierna i det här inlägget tog jag* under en enslig vårvinterkväll nere vid Kåsas strand i Varberg. Det var jag, vinden och vågorna i solnedgången. Jag kände mig levande och närvarande i mig själv och miljön som fan. Så vill jag ha det jämt. Bilden längst upp föreställer Varbergs kusthotell och bilden precis här ovanför är tagen på en utsiktsplats över Varbergs fästning.

Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.

Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.

Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.

Kan det största äventyret finnas i hemmasnåren?

2021-10-142022-04-26 | Sandra Jönsson

Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…

Så fotograferar du solnedgången snyggt – en guide

2021-09-052023-04-01 | Sandra Jönsson

Jagar vackra solnedgångar, det är en av sakerna jag gör. Inte bara det, jag försöker även fånga dem på bild och det är inte alltid så enkelt som man kan tro. Det krävs mer än teknik för att få till fina solnedgångsbilder. I den här personligt skrivna guiden delar jag med mig av de lärdomar jag fått av mitt halvår som hängivet flitig amatörfotograf.

Ingen vacker solnedgång utan moln på himlen

När jag började fotografera solnedgången trodde jag det var så okomplicerat att jag typ kunde ställa mig nere på stranden och invänta färgfyrverkeriet. Solnedgången kommer i kvällningen, det är väl givet? Men det var inte givet, inte alls.

Jag uttryckte besvikelsen över de uteblivna färgshowerna inför Christoffer, min sambo. Var det moln på himlen, då? En enda fråga och jag insåg att jag missat den viktigaste detaljen. Utan moln på himlen kan ljuset inte reflektera mot något och då blir det heller inga vackra färger.

Titta på molnen – bestäm dig sedan

Då förstod jag att molnen är helt avgörande för solnedgången. När jag numera ska fotografera solnedgången tittar jag därför alltid på molnen först. I går var molnformationerna magnifika med ljusgenomsläpp lite här och var. Regnet hängde dessutom i luften – ännu mer för ljuset att reflektera i.

Molnig himmel i kombination med fuktig luft är de ideala förutsättningarna för att ta vackra solnedgångsbilder. Jag brukar titta ut genom fönstret och bestämma mig i sista minuten. Om himlen ser gynnsam ut skyndar jag ner till stranden, annars får det vara. Väderleksrapporter under dagen fungerar det med, men de säger ganska lite om hur molnen ser ut just nu.

Kamerainställningar för att ta bra solnedgångsbilder

Jag fotar jättebasic, använder fortfarande min gamla Nikon D60 och har Nikons 18 till 300 millimeter-objektiv. Utrustningen är bra men kanske inte avsedd för proffs. Det är positivt, för det visar att man klarar sig hyfsat utan att pröjsa överväldigande mycket pengar.

Tidigare har jag använt automatlägena på den där snurrknappen. Min vän Sara är proffsfotograf och tipsade mig om att justera till A-läget på kameran i stället. Det gjorde jag också – och wow! Önskar jag vetat detta förut.

A-läget möjliggör snygga solnedgångsfoton och genom att justera ISO-känsligheten i kamerainställningarna kan jag äntligen fånga solnedgångens färger mer träffsäkert. Saras råd är att använda A-läget och att sedan experimentera utifrån det. Sagt och gjort!

När jag fotografer solnedgångar pendlar jag från 100 till 400 i ISO-känslighet, trixar mellan de olika alternativen. Eftersom solnedgången innehåller så mycket ljus bör ISO-känsligheten vara låg för att undvika överexponering.

Nikon har skrivit en bra teknisk guide om detta, läs den!

Plats och perspektiv ger vackra bilder på solnedgången

Det finns en nackdel med att jag oftast är ute i sista i minuten. Vackra bilder på solnedgången kräver i regel att man tar sig tid att hitta den perfekta platsen. I Varbergs fylls de ideala platserna snabbt på. Men en sak har jag märkt: många ställer sig och fotar solens vandring rakt ut mot horisonten. Det kan gå, absolut.

Mitt eget tycke säger mig dock att bilder rakt ut mot horisonten kan bli lite platta. Inte alltid, men många gånger. Jag försöker därför tänka på perspektiv och fokus. Kan jag ha något i förgrunden eller finns det något mer än bara himlen? På ”min strand” finns ett berg med en fyr och vresrosor så här i sensommaren. Dessa inslag försöker jag använda mig av.

Eller bara en hederlig strandremsa med snäckor och tång, det kan bli en tjusig förgrund.