Mitt blomintresse delar jag med mamma. I dag ville hon gå en promenad tillsammans med mig och pappa. Jag visste den perfekta platsen!
Att besöka skogsgläntan med scillor är en av mina främsta vårritualer och i år skimrar platsen vackrare än någonsin. Så känner jag varje år, men det är ju för att jag blir lika hänförd varje gång.
Jag var där och rekade i går och tänkte att det här kommer mamma älska. Det gjorde hon också. Hon och farsgubben lotsades dit. Och sedan blev det även en titt på blåsipporna och vitsipporna. Och på alla andra under.
Det var inte bara jag som stannade till vid nästan varendaste blomma. Mamma är likadan. Till och med pappa tycktes njuta av fägnaden, han som annars kan vara en aning rastlös.
Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.
De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.
Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.
Och stråk av grönt.
Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.
Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.
Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)
Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.
I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.
Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.
Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.
Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.
Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.
Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.
När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotografblir jag glad.
Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Utnyttja förutsättningarna som finns
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Komma närmare månen rent fysiskt
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Fotografera månen med stativ
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Planera fotostunden utifrån månfaserna
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Beakta att månens utseende förändras
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Se över tekniken och inställningarna
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.
Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.
Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.
Kattugglor förändrar stämningen i skogen
Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.
Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. Så påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.
Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!
Du känner mig; det är mycket jag tycker är roligt och spännande. Ja, jag blir lätt överentusiastisk, men det är ju så jag är. Rätt och slätt. Och en av de saker som får mig att känna å, så roligt (!) är abstrakt blomfoto med makrot. Faktiskt kan detta vara något av det roligaste jag vet att göra. Det är också ett ganska nyfunnet intresse som gör mig väldigt, väldigt gott. Jag har upptäckt att fotograferandet av blommor gör mig mer närvarande och avslappnad, två saker jag annars kämpar med.
Tanken med ett makroobjektiv till kameran är kanske inte i första taget att ta abstrakta bilder. Med rätt schvung kan man liksom få till en kristallklar skärpa och därtill en tämligen porträttlik avbildning av blomman. När jag gör abstrakt blomfoto frångår jag detta helt och hållet, och fokuserar enbart på ljusspelen i växterna. Fotona jag visar här i blogginlägget är inte redigerade det minsta, det är rent förvandlande ljus som gör dem så udda. Egentligen är inte naturen särskilt tillrättalagd och det är så här jag oftast ser blommorna.
Det är redan kväll. Jag som har lovat mig själv att ge mig ut på en liten skogsrunda i kvällsljuset känner plötsligt hur rumpan vuxit fast i stolen.
Ögonen är dessutom fastnaglade vid skärmen och fotona jag skrollar igenom. Foton på blommande träd.
Så här ser syrenknoppar ut.
I stället för att ge mig ut i den vackraste vårblomningen sitter jag alltså här och erinrar mig vårblommor.
Och jag tänker även att det hade varit kul för min egen skull att lägga upp några av den senaste veckans blomfoton på bloggen… Se hur vackra träden är i senvåren!
Nu har årets hyreshöjning kommit, och vet du? Det känns helt okej, faktiskt. I och med höjningen får jag och Christoffer en månadshyra på 6 432 kronor. Billigt. Det är för en trea på 76 kvadratmeter, en lägenhet som är i ett väldigt fint skick men som kanske inte ligger på den bästa adressen.
Men det här med adressen gör mig inte ett dyft. För jag har fem minuters promenad till skogen, tio minuters promenad till stranden och femton minuters promenad till centrum. De platser jag gillar att röra mig på ligger typ runt knuten och därför är adressen perfekt för mig.
Att jag skulle älska att bo i området visste jag också när jag först flyttade hit från centrum. Den då ännu lägre hyran var inte direkt avskräckande, den heller.
Jag och Christoffer har en deal för tillfället och den innebär att vi båda ska satsa allt på vårt skapande. Tid är det absolut dyraste man kan köpa sig, för tid är pengar heter det, ju. Att köpa material och utrustning är inte jättebilligt det heller, vilket vi båda erfar, och någonstans får man bestämma sig för vad som är viktigast för en själv.
Ju lägre månadsutgift, desto mer tid får exempelvis jag över till fotovandringar och flumskrivande, liksom till att utvecklas åt oanade håll. Och det här med min kreativa utveckling är det viktigaste för mig nu. Det är den jag gläds åt, trots att den medför att jag måste göra avkall på vissa saker.
Skönt att Christoffer är inne på samma spår för sin egen del. Just nu känner jag bara tacksamhet att vi kan göra den här resan tillsammans utan att jaga runt efter saker åt alla tänkbara håll. Faktiskt är det skönt att vara i 35-årsåldern och att inte känna att man måste bilda familj eller köpa hus, att man kan leva i sin lilla bubbla av meningsfullhet utan press.
Vad vill jag ha sagt med det här blogginlägget som inleddes med årets hyreshöjning? Jag vill nog mest bara visa på att många av oss kreatörer prioriterar gällande tid och pengar, och detta för att ha råd att skapa på utifrån eget huvud och hjärta. Det är lite svårt att ha allt samtidigt.
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.
Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.
Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.
I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…
Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.
Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?
Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.
Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.
Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.
Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.
När jag började fota på allvar förra året hade jag en vision för mina foton: jag ville uppnå en snygg bokeh-effekt. Då visste jag inte ordet för det och jag visste än mindre hur jag skulle bära mig åt för att lyckas.
Föga förstod jag att det mesta av de vackra ljuseffekterna hänger på objektivet. Om inte heller du visste vet du nu. För att få till bokeh i ett foto bör du använda ett snabbt kameraobjektiv med en bländare på minst f/2,8. Finns ju även snabbare än så!
Bokeh är den oskarpa bakgrunden i ett foto
Boke är det japanska namnet på effekten och ordet betyder oskärpa. Min favoriteffekt är ljusglittret, de suddiga fläckarna som lyfter fotot till en annan nivå. Men traditionellt sett kan effekten också innebära en oskarp bakgrund, samtidigt som motivet i förgrunden är skarpt.
Ett bra makrobjektiv kan locka fram effekten
Min personliga erfarenhet är att ett bra makroobjektiv kan locka fram bokeh-effekten. Jag använder mitt makro från Nikon för jämnan och när jag knäpper av bilder i de naturliga ljusspåren så uppstår nästan magi.
Det medföljande motljusskyddet – jag fick det när jag köpte mitt Micro-Nikkor 105 mm – gör att jag kan pressa på i värsta ljuset. Just detta är en av mina gladaste upptäckter under mitt första seriösa fotoår.
Så förutom att ha ett bra kameraobjektiv gäller det alltså att hitta en plats med mycket ljus. I dessa foton strålade ljuset genom en enebuske (?), och givetvis var jag där med kameran. Över lag lämpar sig närbilder för den här effekten.
Kamerainställningar för att fota bokeh-effekt
Förra året fick jag ett supertips från min vän Sara. Som den proffsfotograf hon är kunde hon ge en hel del värdefulla råd och ett av råden var att fota i A-läget. Detta har revolutionerat mitt fotograferande, jag som går mycket på känsla och kanske inte läser manualer i första taget.
A-läget är ett bländarstyrt läge i systemkameran. Ju mer du öppnar bländaren, desto mer ljus tar kameran in, och detta är något bra när du vill få till bokeh. Du kan också trixa runt med ISO-inställningarna. När det är ljust ute bör du ha låg ISO, men du kan ju prova att höja den något.
Läs en fotoguide om hur du får till effekten
Jag håller själv på att lära mig kameran och objektiven, helt enkelt fotokonsten. Som med allt annat går jag mycket på känsla, ser jag en vacker ljusfläck vill jag uppslukas av den och det är väl exakt det jag gör.
