Det känns som att merparten av mina arbetsdagar går ut på att jag stirrar på skärmen utan att få något vettigt gjort. Okej, så jag tar väl i lite i överkant, för saker blir gjorda. Men det går inte snabbt nu. Jag är fortfarande inte i form efter coronan, astman och värken fortsätter att rasa i kroppen. Och tröttheten ger inte vika. Då har jag ändå inte haft feber på flera veckor. Segdraget, det här. Minst sagt.
Jag är oersättlig för mitt företag. Om inte jag kan göra, vem ska då göra det? Därför känner jag mig utlämnad, och jag känner hur självförtroendet sviktar. Det var säkert över en månad sedan jag hade en riktigt bra och effektiv arbetsdag, alltså tiden före jag smittades av covid-19. Samtidigt ska man inte vara för hård mot sig själv i sådana här stunder. Bara det faktum att jag går upp och försöker varje dag är starkt nog.
Förr eller senare kommer orken och skärpan tillbaka. Jag kommer resa mig. Det är jag övertygad om. Till dess är det här vad det är.
Jag vet inte om hjärnan orkar skriva mer i dag, den är trött. Och när hjärnan är tröttast börjar tankarna irra bort, bort. Vad tänker jag på? På hur vackra dagarna är, solen som glittrar i snåren och blommorna som skjuter upp ur lövtäcket. Krokusar. Just det, krokusar var det!
Krokusar tänker jag på medan jag prokrastinerar måstena genom att kolla på konstnärer som skapar, typ på Youtube.
Och så kollar jag runt och runt på olika konstnärsmaterial, och dagarna liksom försvinner medan jag tänker på vad jag själv skulle vilja skapa. En krokusbild, kanske? Men eftersom jag varken kan rita eller måla – eller så kan jag det – vet jag inte i vilken ände jag ska börja.
Det tomma, vita pappret. Bristen på färger och penslar, på material. På onsdag ska jag unna mig något nytt i målarväg. Då har jag rott ett par av måstena i hamn. Om jag bara kan sluta tänka på att rita och måla, på hur fint det är ute nu. På de där krokusarna jag hellre tittar på än skärmen.
Du ser ju själv på fotona här i blogginlägget, det är fint med krokus.
Rita och måla krokusar – tips på instruktionsfilmer
Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?
Det är just det här jag kan försvinna in i timme efter timme. Jag vet inte om det kommer leda någon vart, men ja, nu har jag i alla fall kollat igenom ett antal instruktionsfilmer för att skapa krokusar utifrån olika konstnärsmaterial.
Och något leder det ju till, jag skriver trots allt ett inlägg om det (och i vilket jag visar upp några av mina naturfoton). Dessutom får du med dig tips på gratis instruktionsfilmer för att rita och/eller måla krokus. Se här!
Det var det. Förhoppningsvis kan jag lägga krokusar, konstnärer och konstnärsmaterial åt sidan ett par dagar. Det hade varit bra. Och så vila mig till fokus. Det ska jag försöka göra nu. Eller snart.
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.
Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.
Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.
Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.
Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.
Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.
Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?
5 mätbara frågor om hur min vecka varit
Nu till de fem frågorna i blogglistan!
1. Hur har du varit snabb i veckan?
Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?
2. Hur har du varit energisk i veckan?
Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.
3. Hur har du varit effektiv i veckan?
Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går så fort. För fort, faktiskt.
Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.
4. Hur har du varit kort i veckan?
Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.
5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?
Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.
Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)
Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Jag jobbar, skapar, vandrar. Umgås med människorna i mitt hjärta. Men oftast klarar jag bara av att göra en eller två av sakerna åt gången.
För mycket umgänge – för mycket aktiviteter över huvud taget – får mig att ligga platt fall. Minst 12 timmars sömn i natt, jag skojar inte. För ett par helger sedan sov jag nog 16 timmar i sträck, bara för att jag var så trött i kroppen och hjärnan efter att ha träffat mina närmaste vänner i veckan. Utöver jobbet, då.
Medan jag försöker hålla vardagen i schack fallerar hemmet. Just nu råder här total oreda, vilket känns tråkigt första advent. Samtidigt har jag ju bortprioriteterat hemmet länge. Har inte kunnat hålla alla bollarna i luften och därför råder stiltje på en del håll. Det är ganska mycket att röja i och jag ska börja i kväll.
Jag försöker skriva i gång viljan först. Har till och med laddat för att lyssna klart på en ljudbok jag tycker om under städningen, nämligen på De sju systrarna som är första boken i Lucinda Rileys serie med samma namn.
Jag har alla förutsättningar att ta det där välbehövliga krafttaget om oredan. Ändå är det något i mig som tar stopp. Jag som inte ens gillar smuts och stök. Nej, verkligen inte!
I perioder är det ganska tufft att sköta alla aspekter av livet så oklanderligt som jag vill, med värken och hjärntröttheten som alltid drar ner energin. Och så kämpar min sambo Christoffer just nu med sin traumatiska skada från i somras när han sågade av sig alla fingrarna på högerhanden.
Nu är vi två i hushållet med typ funktionsnedsättningar, och på grund av det går allt saaakta. Det är inte det att jag inte kan få hjälp, snarare så att jag inte vill ta emot den av närstående som brottas med sitt.
Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.
Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.
De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.
Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.
Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.
Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.
Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.
Jag trodde jag skulle dö av genans.
Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.
När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker
Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.
Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.
I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.
Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.
Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.
Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.
Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.
När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött
Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.
Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.
Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.
Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.
Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.
Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.
Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.
Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.
Jag tillbringar dagarna i ett bubbligt skaparrus, pendlar mellan att fota, skriva och designa. Började utforska Adobe Illustrator för ett tag sedan och har nu äntligen gjort mina första målarbilder i programmet. Än så länge utgörs färgläggningsbilderna av mandalor i form av snöflingor, vintermålarbilder.
Att göra målarbilder är inget nytt för mig, verkligen inte. Det är en av de saker jag gör mest näst efter att skriva och fotografera. För mig har det blivit ett fantastiskt sätt att klara mig igenom arbetsdagen även när jag känner mig som mest hjärntrött på grund av värken.
Skrivande ger inte jättemycket hjärnvila, tyvärr. Och jag märker allt oftare av hur att mata texter dränerar mig totalt. Men för den sakens skull vill jag inte ta ett steg åt sidan. Det behöver jag inte heller göra nu när jag varvar olika kreativa projekt under arbetsdagarna.
Jag har haft jättekul när jag kreerat snöflingemålarbilderna och kommer därför fortsätta designa liknande motiv. Under ”normala” omständigheter hade jag lyssnat på ljudböcker under skapandet, nu har jag i stället spelat det officiella soundtracket från Netflix The king’s affection på repeat. Är helt inne i k-drama för tillfället.
