Jag tror jag är lite rädd. Har trots allt gett så mycket av mig själv i de senaste årens projekt, för här görs nämligen inget halvhjärtat, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag släppte taget. Ändå är det vad jag måste göra, alltså lossa greppet så att jag kan gå vidare mot nya saker.
Jag lossade greppet lite, lite i höstas. Började plugga 150 procent på universitetet men blev livrädd när jag insåg hur mycket tid som studierna tog från skapandet. Det blev ett tvärt avbrott och sedan var jag åter tillbaka i mitt eget kreativa ekorrhjul. Jag som ville slå mig fri från det genom att vidga vyerna. Genom att våga tänka och inte minst göra nytt.
Att gå vidare mot nya projekt innebär inte att jag vill sluta blogga helt, tvärtom. Däremot vill jag sluta se bloggarna som något jag utvecklar. Inte för att de någonsin blir färdigutvecklade, utan mer för att tillåta mig själv att tänka mindre på dem. När man utvecklat något i kanske fem års tid kan det vara dags att lägga fokus någon annanstans. I synnerhet om man nu känner att man inte växer lika mycket som förut.
Bloggande skulle bli min frihet i vardagen, ett sätt att frigöra mig från kraven på vad jag bör göra av mina arbetstimmar och i stället låta inspirationen styra. Men det är ju så även med de mest kreativa av verksamheter att när de blir business på riktigt behäftas de med måsten. Rent krasst kan man inte leva på att sälja sponsrade inlägg utan att faktiskt blogga dagligen.
Men vad skulle jag göra om jag inte bloggade på mina projekt? Jag har en och annan idé, och samtliga av dem inkluderar skrivande. Än så länge är idéerna vaga.
Som yrkesskribent vet jag hur viktigt det är att ha en skrivrutin. Om jag enbart hade skrivit under de stunder jag känner mig som mest inspirerad hade jag fått väldigt lite gjort.
När jag gav upp föreställningen om den gudomliga ingivelsen som nödvändig för mitt skapande gick det genast mycket bättre för mig.
I kanske sju eller åtta års tid har jag i stället skapat den vardagligaste av rutiner, nämligen att skriva lite varje dag. Ja, eller att skriva mycket, beroende på hur man ser det.
Men det viktiga här är att ju mer jag skriver, desto lättare är det också att skriva. Risken att få skrivkramp minskar, eftersom rutinen hela tiden smörjer hjärnan och handen. Det känns rentav lite konstigt i kroppen och knoppen om jag inte skriver en dag.
Efter det har jag haft svårt att skriva i gång mig igen. Några dagar senare vid skrivbordet och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till flödet. Jag läser de redaktionella artiklar jag försökt skriva i dagarna, och aj, aj, aj. De känns krystade.
Det är precis det här som händer när jag inte håller mig till skrivrutinen. Även en dags vila från den kan göra att jag kommer av mig helt.
Skrivandet måste inte innebära avancerade artiklar eller något, inte när det gäller rutinen. Tvärtom kan att skriva något litet räcka mer än väl, kanske en flödesskrivningstext. Faktiskt kanske allra helst det, liksom för att skriva av mig det som inte måste bli sagt.
I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.
Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.
Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.
För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.
Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.
Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.
Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.
Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.
Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.
Vårdagjämning i dag, ja, ochtiden förförundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)
Jag drömmer inte mindre om akvarellmålning nu, men jag tror att drömmen vidgats något. Nu inkluderar den även gouache och flytande bläck, och visste du att det finns många olika former av akvarellfärger? Jag har mycket att nörda ner mig i.
Och sedan är det ju det här med färg, över lag alltså.
Bara genom att ta del av Calderóns tankar om färglära eller färgharmoni har jag börjat se på omvärlden med nya ögon. Så även på mina foton, som jag bläddrat igenom och nu plötsligt kan förstå varför jag gillar somliga bilder mer än andra.
I de bilder jag gillar har jag nejlat färgbalansen med bland annat komplementfärger utan att veta om det. Men det är oftast så jag jobbar med allt. Jag går på känsla först och sedan försöker jag förstå varför vissa saker bli bra och andra mindre bra. På ett intellektuellt plan, alltså.
Visst har jag väl förstått att det finns primärfärger, eller så kallade grundfärger. Röd, gul och blå. Ändå blev det en aha-upplevelse när jag genom att läsa böckerna insåg att jag kan blanda hur många färger som helst utifrån just röd, gul och blå.
Hur häftiga är inte primärfärgerna?
Ju mer jag skapar i olika former, desto mer vill jag skapa i andra former. Jag vill prova allt! Här håller en viss prestationsångestbaserad feghet mig tillbaka, men som alltid kommer nyfikenheten segra till slut.
Och snart kommer jag alltså börja måla med vattenfärger och blanda egna färger, det är jag övertygad om.
Jag vet inte om hjärnan orkar skriva mer i dag, den är trött. Och när hjärnan är tröttast börjar tankarna irra bort, bort. Vad tänker jag på? På hur vackra dagarna är, solen som glittrar i snåren och blommorna som skjuter upp ur lövtäcket. Krokusar. Just det, krokusar var det!
Krokusar tänker jag på medan jag prokrastinerar måstena genom att kolla på konstnärer som skapar, typ på Youtube.
Och så kollar jag runt och runt på olika konstnärsmaterial, och dagarna liksom försvinner medan jag tänker på vad jag själv skulle vilja skapa. En krokusbild, kanske? Men eftersom jag varken kan rita eller måla – eller så kan jag det – vet jag inte i vilken ände jag ska börja.
Det tomma, vita pappret. Bristen på färger och penslar, på material. På onsdag ska jag unna mig något nytt i målarväg. Då har jag rott ett par av måstena i hamn. Om jag bara kan sluta tänka på att rita och måla, på hur fint det är ute nu. På de där krokusarna jag hellre tittar på än skärmen.
Du ser ju själv på fotona här i blogginlägget, det är fint med krokus.
Rita och måla krokusar – tips på instruktionsfilmer
Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?
Det är just det här jag kan försvinna in i timme efter timme. Jag vet inte om det kommer leda någon vart, men ja, nu har jag i alla fall kollat igenom ett antal instruktionsfilmer för att skapa krokusar utifrån olika konstnärsmaterial.
Och något leder det ju till, jag skriver trots allt ett inlägg om det (och i vilket jag visar upp några av mina naturfoton). Dessutom får du med dig tips på gratis instruktionsfilmer för att rita och/eller måla krokus. Se här!
Det var det. Förhoppningsvis kan jag lägga krokusar, konstnärer och konstnärsmaterial åt sidan ett par dagar. Det hade varit bra. Och så vila mig till fokus. Det ska jag försöka göra nu. Eller snart.
När jag började fota på allvar förra året hade jag en vision för mina foton: jag ville uppnå en snygg bokeh-effekt. Då visste jag inte ordet för det och jag visste än mindre hur jag skulle bära mig åt för att lyckas.
Föga förstod jag att det mesta av de vackra ljuseffekterna hänger på objektivet. Om inte heller du visste vet du nu. För att få till bokeh i ett foto bör du använda ett snabbt kameraobjektiv med en bländare på minst f/2,8. Finns ju även snabbare än så!
Bokeh är den oskarpa bakgrunden i ett foto
Boke är det japanska namnet på effekten och ordet betyder oskärpa. Min favoriteffekt är ljusglittret, de suddiga fläckarna som lyfter fotot till en annan nivå. Men traditionellt sett kan effekten också innebära en oskarp bakgrund, samtidigt som motivet i förgrunden är skarpt.
Ett bra makrobjektiv kan locka fram effekten
Min personliga erfarenhet är att ett bra makroobjektiv kan locka fram bokeh-effekten. Jag använder mitt makro från Nikon för jämnan och när jag knäpper av bilder i de naturliga ljusspåren så uppstår nästan magi.
Det medföljande motljusskyddet – jag fick det när jag köpte mitt Micro-Nikkor 105 mm – gör att jag kan pressa på i värsta ljuset. Just detta är en av mina gladaste upptäckter under mitt första seriösa fotoår.
Så förutom att ha ett bra kameraobjektiv gäller det alltså att hitta en plats med mycket ljus. I dessa foton strålade ljuset genom en enebuske (?), och givetvis var jag där med kameran. Över lag lämpar sig närbilder för den här effekten.
Kamerainställningar för att fota bokeh-effekt
Förra året fick jag ett supertips från min vän Sara. Som den proffsfotograf hon är kunde hon ge en hel del värdefulla råd och ett av råden var att fota i A-läget. Detta har revolutionerat mitt fotograferande, jag som går mycket på känsla och kanske inte läser manualer i första taget.
A-läget är ett bländarstyrt läge i systemkameran. Ju mer du öppnar bländaren, desto mer ljus tar kameran in, och detta är något bra när du vill få till bokeh. Du kan också trixa runt med ISO-inställningarna. När det är ljust ute bör du ha låg ISO, men du kan ju prova att höja den något.
Läs en fotoguide om hur du får till effekten
Jag håller själv på att lära mig kameran och objektiven, helt enkelt fotokonsten. Som med allt annat går jag mycket på känsla, ser jag en vacker ljusfläck vill jag uppslukas av den och det är väl exakt det jag gör.
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgårdär den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Linnea i Målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson (barnbilderbok)
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker.I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbarietoch The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
Om du ska göra skapandet till ditt arbete kan du inte bara skapa när du befinner dig i ett inspirationsrus. Med den inställningen riskerar du att få väldigt lite gjort och någonstans måste ju yrkeskreatören leverera resultat.
När jag läste kreativt skrivande och kulturjournalistik på Linnéuniversitetet slogs jag för första gången av insikten att rutin går före inspiration. Det är en ganska omtumlande insikt, jag som trott att exempelvis författare skriver när de känner sig som mest inspirerade.
Nu har jag jobbat som skribent i sex sju åtta år-ish. Under åren har jag själv fått erfara hur sällan den gudomliga inspirationen slår till. Den infinner sig i alla fall inte varje dag och definitivt inte inför varje projekt.
Men det finns saker som kan stimulera inspirationen och för mig handlar det om att hela tiden balansera input med output.
Jag behöver helt enkelt nya intryck för att kunna berätta. Må det vara intryck i form av att besöka en ny plats, prata med en vän eller att bara göra något annorlunda. Titta på filmer och tv kan också göra att jag efteråt skriver med lätthet, så även att läsa böcker och artiklar.
På sistone har jag fått för lite input. Det blir så när jag på grund av coronaläget väljer att isolera mig. I och med detta blir skrivandet aningen lidande. För att tända små gnistor av inspiration provar jag därför att sätta en ny rutin.
Den här veckan började jag åter läsa tidningar och tidskrifter, alltså annat än bara nyheter. Jag har som mål att läsa fakta- och inspirationsartiklar varje dag, liksom för att ha en samlad idékälla att ösa ur när jag sitter vid skärmen och tangentbordet.
Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.
Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.
Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.
Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.
Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist
Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.
I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.
”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).
Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.
Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.
Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt
Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.
Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.
Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.
Viktigt att nyansera den faktiska prestationen
Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?
Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.
Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!
Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.
På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.
Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.
Hur är det med dig – är du också perfektionist?
Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.
Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.
Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?
Jag har ett sponsrat inlägg som jag måste skriva klart i dag. MÅSTE. Deadlinen ligger visserligen ett par veckor fram, men jag skriver utifrån min egen planering och den säger att nu är det dags. Attans vad svårt det känns!
Återigen har jag pressat på under en längre tid och det börjar kännas rejält, både i kroppen och i huvudet. Det är inte bara dags för leverans utan för vila. Hur brådskande vissa saker än kan kännas – det är ju liksom även de där pappren till revisorn – vill hjärnan inte.
Jag har suttit här i två och en halv timmar, försökt och försökt skriva något vettigt på det sponsrade inlägget. Men det är totalstopp. Så nu tar jag till ett sista knep: Jag skriver om något helt annat i ett endaste flöde i hopp om att blockeringen ska släppa.
Det här är ett skrivknep jag brukar ta till dagar som dessa. På mindre än fem minuter har jag flödesskrivit denna klagan och nu tror jag att jag kommer ta tag i måstena. Sedan MÅSTE nästa MÅSTE bli vila från skärmarna, från jobbet. Helt enkelt hjärnvila.
Ska bara gilla läget i ytterligare två eller tre dagar…
Jag ska påbörja dagens texter när jag slås av en tanke: Vilken typ av arbetsplats hade jag trivts på? (Kan ligga viss prokrastinering bakom tankarna.)
Många gånger har jag ju lämnat skolans värld för att jag varit så evinnerligt trött på skitsnacket. Jag tycker skitsnack ger en dålig arbetsmiljö. På vissa håll tisslades och tasslades det i nästan varje vrå. Osunt och osäkert!
Och så är det inte så lite stressigt. I en redan stressig arbetsmiljö, ska tilläggas. På riktigt kunde de vuxna stressa mig väldigt mycket mer än barnen. Ibland var till och med barnen bättre på att hantera konflikter än de vuxna. Jag kommer aldrig komma över detta, så är det.
Jag tycker att en arbetsplats ska kännetecknas av lyhördhet och öppenhet, inte av illasinnade visklekar. Älskar vuxna som vågar ta ansvar för sina handlingar och reaktioner, även när det känns som jobbigast att göra det. Kanske just då!
Men nu sitter jag i stället på min kammare och skriver för mig själv. Det är inte så att jag aldrig har kundkontakt, många dagar tillbringar jag dock i lugn och ro.
Bara nyheterna på repeat i bakgrunden nu när Christoffer börjat jobba lite igen och så den där tvåtimmarspromenaden med pappa, som sker minst tre fyra gånger i veckan. Men ja, lugn. Så ser mina arbetsdagar ut.
Drömde om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek
Jag är egenanställd, driver enskilt inom skrivande och kommunikation. På grund av min sjukdomsbild tycker jag det är ganska skönt att kunna sitta hemma och jobba, då slipper jag tröskeln varje morgon.
Har mått fysiskt dåligt av att behöva tvinga i väg mig klockan 6 på morgonen när jag inte sovit på hela natten. Värken ställer till det med sömnen.
Men det gör att jag numera sitter på ett hemmakontor och kontoret är så himla tråkigt inrett. Väggarna täcks av vita Billy-bokhyllor, jag menar från golv till tak. Och dessa hyllor är knökfulla av böcker.
Man får ju drömma sig bort…
Förr drömde jag om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek, den här drömmen har gjort att jag samlat på mig så många volymer att mängden i stället stressar mig.
Jag gjorde ett rejält ryck att rensa i bokhyllorna inför julen. Ett antal boksäckar senare känns hyllorna fortfarande lika överfulla.
Gissa om det är smärtsamt att göra sig av med böckerna!? Jag tänker samtidigt att de sprider större glädje i någon annans hem.
Konstigt nog har jag nästan börjat uppskatta ett minimalistiskt hem… Vet inte var det kommer ifrån, faktiskt. På kontoret vill jag ha ordning och reda, även om det känns aningen avlägset just nu.
Fantiserar om att göra om mitt kontor till en kreativ studio
Lite lustigt är det nog, men i samtal med mina kreatörsvänner brukar jag fantisera om en arbetsplats som är en kreativ studio. Typ en ateljé för fritt skapande, och där jag kan gå mellan datorn och leken.
Kreativiteten mår bra av olika sorters skapande och detta är alltså något jag vill ta fasta på. Jag skulle vilja ha en samling av konstnärsmaterial och kunna låta materialen ligga framme vid exempelvis ett stort bord.
Det hade inte heller varit så dumt att ha en minifotostudio, det är nämligen alltid utmanande att fotografera prylar inomhus. Särskilt utan bra utrustning.
Många gånger hör eller läser jag om arbetsplatser som skapar kreativa ytor för sina medarbetare. Det kan vara i form av en kuddhörna med en konsol för spelstunder, exempelvis ett Nintendo Switch.
Den här sortens ytor – kreativa pauser – är viktiga för att stimulera såväl kreativiteten som produktiviteten. Mycket händer i hjärnan när man inte sitter och pressar. Mina idéer kommer oftast till mig under någon form av vila.
Låter naturen runt hörnet vara som en arbetsplats för mig
Nu har jag ju ingen kreativ studio och att ha en sådan känns också det ganska avlägset just nu. Tyvärr, tyvärr! Men vad jag däremot har är naturen runt hörnet.
Jag försöker vara ute och skapa i den så ofta jag kan, bland annat med kameran. Genom att ta med mig den ut ett par timmar fyller jag på min bildbank och kan på så sätt fortsätta skapa på när jag väl sitter vid datorn igen.
Över lag upplever jag att jag mår bättre när jag förlägger en del av arbetsdagen utomhus, jag blir mindre stressad, mindre hjärntrött och blir mindre stel i kroppen.
Det här var reflektioner kring vilken arbetsplats jag skulle vilja ha. Du, då – vilken arbetsplats tänker du hade passat dig bra?
Du kan aldrig gissa vad jag gör typ varje arbetsdag! Jag menar förutom att skriva och så.
Till vardags jobbar jag med sökmotoroptimering och jag försöker inte minst raffinera metoderna, så att även mina seo-texter blir bra texter. Personliga, spänstiga, och så vidare, och så vidare.
Men framför allt jobbar jag med att leta upp de perfekta sökorden att skriva om.
Sökordsresearch är en jätte-jätteviktig del av skrivande för webben. Så detta sitter jag alltså med i stort sett varje dag. Jag hämtar inspiration i researchen och även kraft att orka genomföra en del av de galnare skrivprojekten.
När jag skriver in ”familjen bridgerton” i Ahrefs gratis verktyg Keyword Generator och ser att det har 20 000 sökningar i månaden känns det plötsligt motiverat att lägga ner en eller två arbetsdagar på att skriva om ämnet. Jag vet att det kommer ge önskade resultat i längden.
Om jag så ”bara” får 1 procent av dessa 20 000 sökningar blir det 200 läsare av det enskilda inlägget i månaden. Tänk då om jag har 100 sådana blogginlägg! Det är så jag jobbar med mina bloggar, bland annat.
Den här metoden är enkel att anamma.
Att jag kan driva flera bloggar – och mer eller mindre tjäna pengar på dem – är absolut beroende av att jag har koll på seo-biten och förankrar mina idéer i det faktiska underlaget.
Av den anledningen är jag oerhört tacksam att verktyget Keyword Generator finns, och att det dessutom är gratis.
Jag skriver om det här för att jag vill dela med mig av en fantastisk lösning för oss bloggare och skribenter.
Rent krasst finns det många bloggar på svenska www, men i jämförelse med företagsbloggar drar de personliga bloggarna in ganska lite trafik. Det tycker jag är synd.
Gör sökordsresearch och håll dig till ämnet
Många av mina blogginlägg är skrivna utifrån ett givet tema, eller snarare sökord. Sökordet återkommer i huvudrubriken, i underrubrikerna och i själva löptexten. Det är bland annat så man skriver seo-texter.
Seo-texter driver i regel in mer trafik än planlösa texter. Det är ju inte säkert att målet är att få en massa bloggtrafik och/eller att tjäna pengar på bloggen, men om det är det vinner man på att sätta sig in i sökmotoroptimering. Åtminstone i grunderna.
Jag föreställer mig att många av oss bloggare skriver med en förhoppning om att bli lästa…
En bra början för att skriva en seo-text till bloggen – alltså ett blogginlägg med ett strategiskt tänk – är därför att först tänka ut ett ämne man är intresserad av.
Därefter kan man använda sökordsverktyget från Ahrefs direkt i webbläsaren: https://ahrefs.com/sv/keyword-generator Det här gör man genom att surfa in till det, välja ”Sweden” som marknad i rullistan och att skriva in ämnet.
Direkt får man upp huruvida andra söker på det eller inte och man får även upp olika sökvarianter på ordet. Man bör använda så många av varianterna i texten som möjligt.
Exempelvis görs 1 800 sökningar på ”familjen bridgerton säsong 2” i månaden, självklart har jag med detta i ett avsnitt i mitt blogginlägg om just Familjen Bridgerton.
Jag kommer berätta mer om så kallade long tails i ett annat blogginlägg, det är nämligen lite överkurs.
Bedöm sökordsunderlaget utifrån olika parametrar
I Ahrefs verktyg för sökordsresearch kan du bedöma underlaget utifrån tre olika parametrar:
KD (Keyword Difficulty)= hur svårt är det att få bloggtrafik på sökordet på en skala från 0 till 100? 0 är det enklaste och 100 är det svåraste. Ju svårare, desto större konkurrens har du. Du behöver då skriva ett längre blogginlägg om ämnet än dina konkurrenter och sannolikt även skriva inlägget lite, lite bättre än dem. På den svenska marknaden är konkurrensen om sökorden sällan särskilt hög.
Volym= hur många sökningar görs på sökordet i månaden?
Uppdaterad= när uppdaterades sökstatistiken senast?
Från att göra sökordsresearch till att skriva seo-texter, som du kanske märker är jag lite av en nörd på det här med sökmotoroptimering. Jag har också jobbat med det i sex sju år-ish, i vissa perioder ganska så intensivt.
Tycker det är roligt att reflektera kring och dela med mig av mina enklaste seo-tips för bloggare. Bloggvärlden har fortfarande en lång bit kvar inom seo, men det är inget som är omöjligt att lära sig. Tvärtom.
Jag har egentligen inga större mål med mitt seo-arbete än att sakta men säkert få mer och mer tid över för mina intressen, må det vara för skrivandet i sig eller för upptäckandet.
