För några år sedan besökte jag Gunnebo slott i Mölndal och jag har varit kär i platsen sedan dess. Då gick jag en kurs i ekoprinting och fick därmed en unik möjlighet att bekanta mig med trädgården. Nu var jag i stället där för att uppleva slottet invändigt – liksom för att insupa platsens atmosfär. Gunnebo ger dagdrömmarna inspiration, och om det är något jag älskar att nära är det just mina dagdrömmar.
Gunnebo slott och trädgårdar byggdes på det sena 1700-talet och är skapat i så kallad neoklassisk stil, precis som jag älskar. Neoklassicism innebär bland annat en flört med antikens Grekland. Det innebär också, och kanske allra mest, att något är skapat utifrån romantikens stilideal. Att slottet är romantiskt tycker jag märks på den stora balkongen med en utsikt som vetter mot naturträdgården, förutom alla de arkitektoniska detaljerna, förstås.
Ett hus med en så pampig balkong och trädgård måste jag återse, har jag sagt mig många gånger. Den här gången var det så dags att gå en guidad visning på Gunnebo slott, och även om jag kan tycka att visningen var lite mäh gjorde slottsinteriören mig inte det minsta besviken. Tvärtom!
Jag är obeskrivligt glad att jag äntligen fått se byggnadens insida, och jag förvånas av hur ljuvligt ljusa rummen är. De stora fönstren släpper in solen men gör också att naturen är ständigt närvarande, och det hela blir sagolikt när oändlig grönska och ”antika” ornament smälter samman. I den sannaste romantiska andan är det som att blicken ständigt dras mot träden en bit bort.
Under detta besök var det just skogen som fick mycket av uppmärksamheten, alltså inte så mycket trädgården och själva gården. Efter visningen gick jag en långpromenad längs en av vandringslederna vid Gunnebo. Knappt hann jag börja gå innan jag fick syn på både rådjur och snok. För mig är Gunnebo slott och trädgårdar natur och kultur i harmoni.
Nu ska jag bara se till att läsa Sophie Elkans bok John Hall. Det här verket handlar om slottets grundare, som var en rik affärsman i Göteborg och som behövde ett tjusigt sommarställe.
Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.
Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.
Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.
Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.
En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?
Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp i – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.
Regnsmattret och tangentknappret slår i takt när jag skriver om Jane Austens Övertalning, eller Persuasion som verket heter på engelska. Boken, berättelsen, är som ett lätt regn, lugnt och behagligt. Lugnet tilltalar mig olika mycket beroende på var i livet jag befinner mig.
Den här gången känner jag inte lika starkt som vid förra läsningen, men samtidigt har Övertalning smugit sig på mig. Från att först inte alls ha förstått mig på huvudkaraktären Anne Elliot kan jag nu känna viss samhörighet med henne.
Omläsning efter Netflix filmatisering av Övertalning
Jag har läst Jane Austens bok flera gånger, jag brukar läsa om hennes böcker med jämna mellanrum eftersom de är något av det bästa jag vet. Efter att Netflix Övertalning (2022) släpptes förra helgen och jag kastat mig över den, förstås, var det så dags att öppna boken igen. För att liksom jämföra versionerna och stanna kvar i 1800-talsromantiken lite längre.
Netflix-versionen sticker ut genom att ligga närmare sina Bridgerton-tolkningar än kanske Jane Austens egen berättelse. Med andra ord är Netflix Övertalning ganska fräsch och fräck, och därmed också en ganska fri tolkning av Austen-originalet.
På bilden ser du omslaget till Jane Austens Övertalning. Den svenska översättningen av verket är gjord av Maria Ekman och är utgiven av Albert Bonniers förlag sedan 2013.
Under sina unga år var Anne Elliot rejält nerkärad i Frederick Wentworth, och känslorna var besvarade. De unga tu var lyckliga tillsammans men Anne avråddes att gifta sig med honom. Han ansågs inte vara lika rik och förnäm som hennes familj. Kärleken till trots lät hon sig därför övertalas till att ge honom korgen, därav bokens titel.
I Netflix version berättar Anne själv om sina kval. Medan hon klunkar i sig vin och sörjer sin förlorade kärlek bryter hon fjärde väggen genom att viska förtroligt till tittaren. Än ledsnare – och kanske lyckligare – blir hon när Frederick åter gör intåg i hennes liv.
Han är kall mot henne, men ibland lyser de forna dagarnas kärlek igenom den hårda fasaden. När Anne befarar att hon förlorat Frederick till en annan dyker hennes kusin Mr Elliot upp i hennes liv och tar henne med storm. Hon börjar tro att hon kan släppa taget om Frederick och gå vidare.
Jane Austens Övertalning är mognare och stillsammare
Helt ärligt, jag förstår mig inte på Netflix Frederick Wentworth över huvud taget! De har gett honom en konstigt seg personlighet. Nästan lite trög. Och så är Anne festligt kvick! Karaktärstolkningen ligger långt från Jane Austens Övertalning. I boken från 1817 är Frederick en belevad gentleman och Anne stoisk, härdad som hon är efter att under många, många år tagit hand om sina självupptagna familjemedlemmar.
Boken inleds med att baronettfamiljen Elliot måste skära ner på sina levnadsomkostnader. Fadern har levt över deras tillgångar hemma på lantgodset och nu väntar snålare tider i Bath. Godset ska hyras ut till en amiral i engelska flottan, och det visar sig att han är svåger till Annes forna kärlek Frederick Wentworth. Anne hade kunnat fly till Bath, men i stället måste hon stanna hemma på orten för att ta hand om sin bortskämda och dramatiska lillasyster.
Ett återseende mellan Anne och Frederick blir därmed oundvikligt. Han är minst sagt frostig mot henne, efter att hon krossat hans hjärta. Men i Övertalning, alltså i boken, uthärdar Anne i tysthet. Hon är lika snäll och omsorgsfull mot alla som hon alltid varit och detta väcker både Fredericks och omgivningens beundran. Det finns helt enkelt ingen som är som Anne, hon är fantastisk.
Det brukar hända mycket i Jane Austens böcker, och så är även fallet i Övertalning. Jag läser boken med glädje, då den gör att jag kan ta ett kliv rakt in i Englands tidiga 1800-tal. Stillsamma skogspromenader, varvas med förtroliga samtal på stranden, liksom med slagfärdiga soaréer. Jag skulle beskriva intrigen som underbart långsam, och oftast är ju kärleken händelselös även om den ibland tänder till.
Jag tror jag behövde komma upp i åren för att till fullo uppskatta Övertalning. I perioder kan jag hålla med den kunniga kritikerskaran, det här kan vara Jane Austens bästa bok. Emma och Stolthet och fördom är dock mina personliga favoriter.
Skillnader mellan Netflix och Jane Austens Övertalning
Hur stora är skillnaderna mellan Netflix och Jane Austens Övertalning? Jag ser dem som så stora att Netflix film enligt min mening mest är löst baserad på boken. Grundberättelsen och karaktärerna finns där, men Netflix-versionen förstärker alla karaktärsdragen till max och har dessutom gjort en modern tolkning. Övertalning skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu, 1800-talet är mest en kuliss.
MEN, med detta skrivet har jag inte alls något emot de moderna tolkningarna av originalen. Jag har redan sett flera bra och tidsenliga tolkningar av Övertalning, och faktiskt hade nog få nytolkningar kunnat mäta sig med ett par av de äldre. Så det här är en smart chansning av Netflix. Varför försöka kopiera sitt ideal när man kan ta det till sig och göra något eget av det?
I filmen Min bäste väns bröllop(My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.
Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.
Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.
Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.
Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.
Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.
Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.
Vad tycker jag om filmen i fråga?
Min bäste väns bröllop är en romantisk komedioch feelgoodom att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.
Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.
Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.
Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.
Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.
När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotografblir jag glad.
Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.
Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.
Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning överlag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare påkonstkursen från sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.
Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.
Vad betyder autodidakt?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.
En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.
I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier igen. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.
För inte så länge sedan spirade blommor längs vägkanterna och i dikena, och bara det gjorde bilåkande till en fröjd. På vår färd till ett kalas i går var grönskan inte lika vacker. Däremot var himlen med sina stora, vita fluffmoln fantastiskt fin. Och vackert var det ändå, för hur kan vägar på landet någonsin vara annat än vackra? Det är så att man blir glad på djupet när man skumpar fram!
Bilmusik är obligatoriskt. Helst ska det var sådan musik man kan tralla med i. Man och man, för mig är igenkänningen helt enkelt viktig. Igenkänningen får gärna vara rotad sedan flera decennier tillbaka. Under gårdagens bilresa började det med Journey – så bra (!) – och sedan fortsatte det med det gamla bandet Middle of the Road. Jag fick feeling på dem och ville att Christoffer skulle höra några av de låtar jag brukade lyssna på som barn, oftast när jag åkte bil med familjen.
Jag vet att jag svär i kyrkan nu: För mig är Middle of the Road en bättre variant av ABBA. Så himla roligt jag dessutom haft till deras 70-talsmusik. Jag har ett kul minne från när jag mimade och dansade till detta hippieband-ish på Småstjärnorna i mellanstadiet. Det var säkert hur töntigt som helst, men jag har aldrig haft problem med töntigt. Spela låten ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (länk till Youtube) så kommer du också få feeling!
Den absolut trallvänligaste musiken är annars Disney-låtar, så detta brukar jag och Christoffer lyssna på när vi åker bil. Vi brukar också lyssna på Blues Traveler, som är ett av de band Christoffer introducerat mig för och där jag upptäckt hur mycket jag älskar deras ”Hook” (länk till Youtube). När jag tänker på det är nog bilåkande ingen favorit hos mig, men tack vare vackra vyer och trallglad musik blir färden härlig.
När det här blogginlägget om Seatons kulle publiceras är jag redan på väg mot nästa äventyr. I dag ska jag och Christoffer nämligen börja på en efterlängtad keramikkurs i Kungsbacka, och vi ska ha lektioner fyra dagar den här veckan. Eftersom jag så himla gärna vill lyfta fram den fantastiska platsen Seatons kulle, numera känd som Hyltenäs kulle, har jag skrivit om den inpå natten. Så blir det ibland!
Det här är platsen för en ruin från ett skrytbygge till jaktslott som brann ner på 1920-talet. Slottet var verkligen pampigt, det vittnar gamla fotografier om, men det hann inte stå särskilt länge. Bara en handfull år efter att slottet stod färdigt härjade alltså branden som skulle bränna ner det och inredningen till grunden. Det sägs att interiören var ovärderlig.
Uppe på Seatons kulle strövade jag och Christoffer runt bland ruinerna i fredags, det var strax före vi skulle gå vilse vid Iglasjön i Veddigepå vår utflyktsdag. Inte ens när man går runt bland den nerbrända grunden förstår man riktigt hur stort jaktslottet var. Nu är ruinerna överväxta av gräs och blommor, vilket förstås bidrar till en ljuvlig ruinromantik. Ruinen i sig är värd ett besök, tycker jag. Men det allra vackraste är ändå platsen slottet byggdes på, och ja, på en kulle eller ett berg.
Nedanför kullen breder en dal med lummiga skogar och djupa sjöar ut sig. Att blicka ut över landskapet ger en nyp-mig-i-armen-känsla. Sådana här ställen finns bara inte! Så gör de ju de, trots allt. Uppenbarligen. Till ruinen på kullen har vi återkommit flera gånger. Mycket på grund av den storslagna naturen runt omkring och för att platsen ligger så bra till i Öxnevalla, eller utanför Horred i Mark, mellan Varberg och Borås.
Jaktslottet är införlivat i ett naturreservat. Under våra tidigare besök har jag och Christoffer gått längs skogsstigarna som slingrar uppför berget. Längs småvägarna finns en del spektakulära utsiktsplatser, och som jag minns det vidunderliga träd. Jag menar träd som liksom skjuter upp som skulpturer, döda eller levande, och som är täckta av lysande grön mossa. Om inte naturreservatet vid Seatons kulle är en sagoskog vet jag inte vad som är det.
Olika vandringsleder är uppmärkta, ifall du skulle vilja bege dig ut på en kortare skogstur. Jag rekommenderar dem å det varmaste.
Alex och Henry är bittra fiender sedan ever. Det är faktiskt inte kul att alltid jämföras med någon annan, och det är just så det är för USA:s presidentson och Storbritanniens drömprins.
I debutromanen Rött, vitt och kungligt blått berättar Casey McQuiston om hur två av världens mäktigaste personer förenas i hat, vänskap och till slut i kärlek. Det senare är ingen spoiler, för det avslöjas i typ varenda beskrivning av boken, så även i baksidestexten.
På bilden ser du omslaget till Casey McQuistons Rött, vitt och kungligt blått. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.
Men jag ska inte skynda händelserna i förväg, utan uppehålla mig vid det kungliga bröllopet som förändrar allt. Alex, son till USA:s första kvinnliga president, kan inte låta bli att jävlas med Henry, prins av Wales.
I ett av de vanliga tjafsen brakar de båda in i bröllopstårtan. 75 000 dollar till spillo. Bråket fångas av världens medier och det ser verkligen inte bra ut att representanterna för USA respektive Storbritannien är ovänner.
Svår men kanske inte helt omöjlig kärlek?
Något måste göras. Så iscensätts en enorm pr-kampanj som går ut på att få världen att tro att Alex och Henry är bästa vänner. När de nu tvingas tillbringa tid tillsammans inser de att de tycker om varandra. De blir till och med vänner… och förälskade i varandra.
I Rött, vitt och kungligt blått skriver McQuiston rappa meningsutbyten och mejlkonversationer mellan Alex och Henry, roande blandningar mellan intellektuell porr och längtansfull erotik. De sitter som klistrade framför skärmarna i väntan på att höra av varandra igen och igen.
Då och då lyckas de klämma in en träff. Men i mångt och mycket går deras förhållande ut på hemlighetsmakeri, de är trots allt införstådda i hur omöjlig deras kärlek är. Den kan kosta deras familjer allt. Alex mamma riskerar att förlora presidentvalet och det brittiska kungahuset sitt anseende.
Varför – VARFÖR (!?) – kan de inte bara få vara tillsammans?
Det som inte får hända händer. Någon har fått nys om Alex och Henrys hemliga kärleksmöten. Bilder och information läcks till medierna, plötsligt skakas världen av en sexskandal.
Vad tycker jag om Rött, vitt och kungligt blått?
Mellan sexiga scener och ömma samtal lyfts hbtq-frågor. Rött, vitt och kungligt blått är en perfekt romance MEN vidgas allteftersom till något större än heta stunder i sänglakanen eller mot stallväggarna. Den handlar om rätten att få älska vem man vill och att bli älskad för den man är.
”Det här var ju lite mycket harlequin”, har jag läst i en del omdömen om boken. Ja, kanske, på sitt sätt. Jag tycker dock det är uppfriskande att läsa gay-romantik som kan vara vilken förförisk romance som helst. Samtidigt präglas boken av ett starkt budskap, så den är helt klart väldigt mycket mer än en litterär dussinvara.
Förra veckan låg jag utslagen i värk. Det är den effekten värmeböljor har på mig. Dagarna tillbringade jag inomhus och när jag orkade läste jag. Faktiskt blev det en del böcker, och jag fortsatte utforska modern svensk litteratur i ett par av mina favoritgenrer, fantasy och romance. Jag läste bland annat Veronica Almers royal romanceBlått blod, rött hjärta – och blev positivt överraskad av hur mycket jag gillade boken.
Vad handlar Blått blod, rött hjärta om?
Henrik De la Gardie är Sveriges kronprins och det är något med hans perfekta utseende och självsäkra sätt som gör att stylisten Eva Blom vill skaka om honom. Första gången de ses vet Eva inte vem han är – bara att han är en dryg överklassgrabb – och därför tillåter hon sig att attraheras av honom trots allt. Om hon bara vetat från början… Men rätt som det är är hon insyltad i en romans med honom.
På bilden ser du omslaget till Veronica Almers Blått blod, rött hjärta. Boken gavs ut av Seraf förlag 2021.
Både Eva och Henrik bär på tunga bagage, var och en på sitt sätt. Och dessa bagage gör att de inte vill inleda djupare förhållanden. Henrik är inte van att bli älskad för den har är och Eva har svikits när hon behövde stöd som mest. Hon har nämligen varit svårt sjuk och efter tillfrisknandet ägnat sig åt destruktiva beteenden. Båda två är självdestruktiva och det är i detta de möts och finner varandra.
Henrik vet dock inte om Evas sjukdomsbild och Eva har inga ambitioner att bli prinsessa, så trots att en innerlig vänskap växer fram mellan dem har de svårt att släppa garden inför varandra. Eftersom Henriks järnkvinna till mamma – drottningen av Sverige – ställt ultimatumet att han måste gifta sig inom ett år försvåras relationen. Han vill egentligen ha Eva men måste se sig om efter en annan prinsessa.
Vad tycker jag om Veronica Almers bok?
Jag har inte läst så mycket inom svensk populärkultur, men de böcker jag har läst har alla varit ganska präglade av någon form av socialrealism. Veronica Almers Blått blod, rött hjärta är ingen typisk askungesaga och det är ett av skälen till att jag gillar boken så mycket.
I den möter jag nämligen två karaktärer som brottas med sig själva och som får kämpa på som sjutton. Med andra ord tycker jag boken är en mångbottnad royal romance med karaktärer som jag engagerar mig i. Ett stort plus är att Eva och Henrik är i 30-årsåldern och därmed inga tonåringar. De har helt enkelt hunnit med att märkas av livet, igen och igen.
Vidare tycker jag att Blått blod, rött hjärta har en mycket bra story och karaktärer, som med många andra verk som är utgivna av mindre svenska förlag är språket däremot inte alltid genomarbetat. Boken innehåller en del redaktionella missar, vilket jag tycker är synd. Det stör min läsupplevelse något.
Samtidigt förstår jag varför det blir så. Det här är förlag med små budgetar och där utgivarna är eldsjälar som säkerligen jobbar för en spottstyver. Jag är tacksam över deras insatser, för det gör den svenska litteraturvärlden väldigt mycket rikare på läsvärda böcker som Blått blod, rött hjärta.
Tänk att jag skulle få läsa en royal romance i en svensk miljö! Och sett till helheten är jag tjusad. Mer av detta, tack!
En sak jag längtar efter är att besöka konstmuseer och att titta på kända konstverk igen. Kanske i London eller Paris, eller i Rom. Men den tiden kommer säkert tillbaka! Jag leker med tanken på att åka till Louisiana Museum of Modern Art i Köpenhamn över dagen, och en sådan utflykt känns aningen mer realistisk än något annat just nu.
Sedan måste man ju inte ta del av konsten irl, det finns massor av fina konstböcker och repliker av alla tänkbara slag. Jag tänker bland annat på Clementonis pussel som föreställer ett x antal av världens kändaste konstverk. Pusslen har 1 000 bitar och är därför på en lagom svårighetsnivå, pyssliga men ändå genomförbara på ett par kvällar. Se här!
1. Edvard Munchs Skriet
Edvard Munchs Skriet, eller Skrik som tavlan heter på norska, målades i fyra varianter mellan åren 1893 och 1910. Pusslets version föreställer Skriet från 1893.
Originalkonstverket är gjort i blandteknik bestående av pastell, olja samt tempera och kan beskådas på Nasjonalmuseet i Oslo.
2. Katsushika Hokusais Under vågen utanför Kanagawa
Under vågen utanför Kanagawa är ännu ett exempel på ett känt konstverk som Clementoni tryckt på ett pussel. Konstnären bakom tavlan är japanske Katsushika Hokusai.
Han skapade sin monstervåg cirka 1832, under den dåvarande Edoperioden. Berget Fuji skymtar bortom vågen. Var finns tavlan? På Metropolitan Museum of Art i New York.
3. Leonardo da Vincis Mona Lisa
Mona Lisa är antagligen Leonardo da Vincis kändaste tavla. Kanske är den rentav det kändaste konstverket i världen.
Konstverket finns på Louvren i Paris och kan alltså, tack vare Clementonis pussel, pusslas i 1 000 bitar. Da Vinci målade Mona Lisa mellan åren 1503 och 1506, och tavlan sägs föreställa den florentinska adelskvinnan Lisa Gherardini, eller som gift Lisa del Giocondo.
4. Vincent van Goghs Stjärnenatt över Rhône
Stjärnenatt över Rhône är ett av Vincent van Goghs kända konstverk och det är vyn över floden som inspirerat till namnet på tavlan. På himlen lyser stjärnbilden Stora björn.
Målningen är från 1888 och är omtyckt för sina expressiva penseldrag. Stjärnenattöver Rhône finns på Musée d’Orsay i Paris – och som tryck på Clementonis museipussel.
5. Michelangelos Yttersta domen
Yttersta domen är Michelangelos gigantiska mästerverk i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Bilden är en så kallad freskmålning, som utfördes mellan åren 1536 och 1541.
Det finns inget som engagerar mig så mycket som romantiska 1800-talsböcker. Jag vet inte vad det är som gör det, för långt från alla av dem är särskilt bra skrivna och spännande, egentligen. Ändå är det som att jag vid läsningen av böckerna tar ett kliv in i en värld som helt och hållet är min, och som har varit min i evigheter. Böckerna om Familjen Bridgerton är en given favorit. Under våren och sommaren har jag hittat en serie som inte ligger långt efter i min förtjusning. Det är Lisa Kleypas böcker i serien Väninnor, som finns i svensk översättning.
Handlingen i Hemligheter i sommarnatten: En gång i tiden levde Annabelle Peyton i välstånd men numera har familjen det knapert. Enda räddningen tycks vara att gifta sig rikt, ingen anständig man tycks dock vilja ha henne som maka. Simon Hunt är välbärgad men allt annat än anständig. De kommer från två olika klasser, det i sig gör honom otänkbar för Annabelle. Men så är han också väldigt plump och egenmäktig och hopplöst tilltalande. Kan Annabelle lägga sina snobberier åt sidan och kommer Mr Hunt fortfarande vilja ha henne då?
Handlingen i Det hände en höst: Lillian Bowman är dotter till en omåttligt rik amerikansk industriman och har, enligt den engelska aristokratin, många opassande manér. Hennes föräldrar förväntar sig att hon ska gifta in sig i adeln men hon själv föredrar att göra lite som hon vill. Hon svär som en borstbindare och spelar baseball i bara underkläderna – och det är så Lord Westcliff får syn på henne. Från första stund känner han ett starkt ogillande och fascination. Deras vägar tycks alltid korsas i de pinsammaste stunderna och gliringarna duggar tätt.
I Väninnor möter engelska aristokrater amerikanska industrimagnater och det bäddar för roliga stunder. Ja, alltså, bokstavligen, blink, blink! Det är väldigt mycket Stolthet och fördom över mötena i böckerna. Även om jag kanske inte önskar mig en Mr Darcy för egen del kan jag inte låta bli att älska den här sortens brokiga och bråkiga kärleksmöten i böckernas värld.
Handlingen i Löften i vintertid: Det finns ingen mer opassande man än Viscount Sebastian St Vincent. Ändå är det med honom den blyga Evangeline Jenner ämnar gifta sig för att rädda sig själv ur sina släktingars hårda grepp. Hon har pengarna och han har desperationen att anta hennes erbjudande. Direkt. Under deras konvenansäktenskap är de med om många motgångar och drivs i och med dessa allt närmare varandra. Men kan man verkligen älska och bli älskad av den värsta rucklaren i England, och av en man som har för vana att sätta sig själv främst?
Handlingen i En skandal om våren: Daisy Bowman är syster till Lillian och är precis som henne van att bryta ny mark. Hon gör det gärna i sina böcker och om hon hade fått bestämma hade hon helst av allt stannat i de romantiska fantasierna. Men nu har fadern bestämt att hon ska gifta sig och han har ställt ett ultimatum: Om hon inte hittar en bra make bums ska hon gifta sig med hans utvalde Matthew Swift, en sedan länge vän till familjen. Det här passar inte Daisy alls. Matthew är hemsk! Men så möts de igen och han är riktigt charmig och stilig. Och arrogant.
Den löpande handlingen i Kleypas Väninnor är att fyra panelhönor finner varandra och ingår en pakt: De ska göra allt för att hjälpa varandra att hitta passande makar. Skitfånigt, jag vet! Men alldeles, alldeles underbart. Samtliga av väninnorna är färgstarka och går sin egen väg, med mycket stöd av varandra. Tack vare deras egensinnighet sätter de de manliga protagonisternas värld i gungning, och det vette katten om dessa män är så passande! Men det är ju det som är charmen. Starka karaktärer får upp ögonen för varandra – och rasar passionerat.
Bered dig på underhållande scener och kvicka dialoger!
