relationer

Under Toscanas sol – skilsmässa leder till oväntat husköp

| Sandra Jönsson

En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.

Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar till böcker och filmer som inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:

Vad handlar Under Toscanas sol om?

Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.

Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.

Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.

Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?

I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.

De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.

Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.

Den första frågan om mitt jobb: Kan du tjäna pengar på det?

| Sandra Jönsson

På förekommen anledning:

När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).

Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.

Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*

Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)

”Jag avskyr…” Fyraåringens favoritsätt att börja en mening

| Sandra Jönsson

Jag är fortfarande helt slut efter helgen, barnvakt och flytthjälp som jag och Christoffer varit. Det blev inte mycket vila, inte. Men så härligt det känns att ha varit till nytta för någon annan. Så känner vi båda, för vi har båda sagt det vid upprepade tillfällen. Och sedan är det skönt att ha skärmfria dagar, njuta av hösten mellan turerna.  

roliga saker som barn säger

Allra bäst var att få träffa syskonbarnen igen. Det händer för sällan nu för tiden. Mitt äldsta syskonbarn skulle ha disco för klassen, och då ryckte jag och Christoffer in för att passa det yngsta syskonbarnet. Hon heter Lova, är fyra år och har så många roliga saker för sig.

Exempelvis börjar Lova var och varannan mening med ”Jag avskyr…”. Första gången hon använde ordet avskyr kom det lite som en chock, för visst känns det konstigt att en fyraåring säger avskyr i stället för hatar?

Jag fattar, det är väl inte det bästa ordvalet och kanske inget man bör uppmuntra en fyraåring att säga, avskyr som hatar. Hon ser dock så söt ut när hon säger det att jag bara måste skratta. Låt mig konkretisera med hjälp av en situation.

barns roliga ord

Så klart att vi gick till den stora lekplatsen. På den finns en skyhög klätterställning, och sin ringa ålder till trots är Lova inte alls rädd för att klättra högt, högt. En bra bit på väg till toppen ilade det till av nervositet i mig och Christoffer:

”Nu är du högt upp, Lova.”

”A-a-a”, följt av en konstpaus. ”Om jag klättrar högre kan jag ramla ner och då dör jag. Jag avskyr att dö.”

Där och då lät det så komiskt. Något som kanske sved desto mer i detta fasterhjärta var alla de gånger hon kallade mig moster – tji mig (!) – och den gång hon lyfte upp mitt byxben, fick syn på den mörka stubben och skrek till i ren skräck:

”Du är ingen tjej! Du är en kille.”

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

| Sandra Jönsson

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg?

| Sandra Jönsson

Runt omkring mig är det fler och fler av mina kvinnliga vänner som känner att det är dags att prioritera sig själva. Många har vuxit upp med självuppoffrande mammor och har blivit lika självuppoffrande som vuxna. Fantastiskt att man inser att man vill ta bättre hand om sig själv, tycker jag.

Anar du ett men…?

Runt omkring mig märker jag också att denna vilja att satsa mer på sig själv har utmynnat i en viss dryghet hos en del. Jag uppskattar snällhet, personer som hellre friar än fäller och som kan stå upp för en gräns utan att i sin egen osäkerhet förminska andra.

måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg

Jag uppskattar också när man tar sig tid för andra, när man försöker se andra. Det är verkligen inte mycket som krävs för att få en människa att känna sig sedd. Man kan exempelvis fråga hur dagen varit eller återkoppla till något som man fått berättat för sig.

Om man tycker att man får höra för mycket ”gnäll” och inte är på humör för det kan man vänligt och samtidigt bestämt säga att man inte orkar höra i dag, att man själv är trött. Det är en tydlig gräns som man ibland kanske måste dra för att orka själv. Inget fel med det.

Jag kan lova att en sådan gräns gör mindre ont än ett Ryck upp dig eller att man byter samtalsämne till sig själv och har en monolog. Och ibland måste man kanske också påminna sig själv om alla de gånger andra lyssnat på en, för i en meningsfull relation kan man ibland behöva finnas där.

Om man skulle vara den som alltid ger är det självklart att man ska sätta en gräns och kanske lyfta att man behöver bli hörd den här gången, och inte var den som hör igen.

Jag tycker själv det är svårt att sätta gränser, och jag jobbar med min egen gränssättning och mitt dåliga samvete varje dag. Men någonstans förstår jag att mitt dåliga samvete handlar om mig, om sidor jag behöver utveckla hos mig själv och att jag inte kan rasa mot andra för dem.

Skulle jag kunna få efterlysa lite mer självreflektion och ansvarstagande för sina reaktioner? Känslor kan man inte rå för, men hur man hanterar dem gentemot andra kan man faktiskt påverka.

Passiv aggressivitet för att man brottas med sig själv är ett exempel på ett val. Jag vet inte ens om jag tycker att den fördämda ilskan och uttrycken den tar sig är särskilt snällt mot sig själv, faktiskt. Jag är övertygad om att man kan vara snäll mot sig själv och andra samtidigt, och att de bästa gränserna är de som sätts i en form av självinsikt.

Pinsam anställningsintervju… Det har man haft en och annan

| Sandra Jönsson

Jag sitter här och segar när jag plötsligt minns en särskilt pinsam anställningsintervju. Den hände för många år sedan nu men ibland tränger minnet av den sig på. Jag har faktiskt inte varit på så många anställningsintervjuer. Sköter mig mest själv som frilans och brukar vanligen pitcha idéer skriftligen. Bara en handfull intervjuer har det blivit. Det var innan jag blev frilansare inom skrivande och sociala medier, och på riktigt kom i gång med mina egna sajter.

En pinsam anställningsintervju innan den pinsammaste

Var jag någonstans mellan 25 och 30, kanske, och hade precis bestämt mig för att börja jobba med kultur? Trots digra utbildningar visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och allra helst ville jag bli frilansare, precis som jag är nu. Jag hade dessutom tröttnat på lärarvikarierande och kände att det var dags för mig att slå rot i en ”riktig” karriär, i något som låg i linje med mina färdigheter, vill säga.

pinsam anställningsintervju

Det enda 9 till 5-jobbet jag sökte lyckades jag komma på anställningsintervju till, och av 200 sökande lyckades jag till slut hamna i topp tre. På den tiden hade jag en begynnande kulturkarriär, jag hade publiceringar på g och hade utvecklat mina egna distanskurser. Men en stadig karriär inom det hade jag alltså inte, och skolan skulle jag bort från så jag sökte första bästa jobb och gjorde ett bra första intryck.

Väl i topp tre tog det stopp. Då blev jag intervjuad av mina framtida kollegor och deras frågor visade tydligt bristen i det faktum att jag egentligen inte ville jobba där, att jag hade något annat jag hellre ville göra. Jag grillades ordentligt och pressades på att jag skulle behöva välja karriären där framför mitt eget utvecklande av saker. Det sa jag blankt nej till, om jag har arbetat hårt för mina skapelser kommer jag inte överge dem, resonerade jag då som nu.

Det var inte alls populärt. De andra menade på att de själva försakat sina kulturkarriärer för att prioritera detta yrke. Jag är glad för att det gick som det gick på intervjun; dåligt. Frilansare blev jag efter det och sedan dess har jag jobbat efter eget huvud. Jag kan nog fortfarande bara inte släppa våndan jag kände under anställningsintervjun och särskilt inte hur anklagad jag kände mig och hur irriterad jag blev.

Den pinsammaste anställningsintervjun jag varit med om

Men inte var detta den pinsammaste jobbintervjun, inte. Nej då, det har jag ett annat exempel på. Jag kontaktade en mycket känd nyhetssajt då jag ville börja frilansa för den. Efter ett tag hörde den av sig och ville göra en anställningsintervju via Skype, eftersom jag bodde långt ifrån redaktionskontoret.

Jag ville frilansa som skribent, få in lite beställningar då och då, men i stället hamnade jag på en intervju för jobbet som redaktör med ett visst ansvar. Och det var i Stockholm jag skulle placeras. Helt ärligt kom jag av mig så totalt att jag liksom först inte visste vad jag skulle säga.

Sedan började jag röra ihop saker och erkände att jag trodde att jag på min höjd skulle behöva åka till Göteborg. Ni har väl kontor i Göteborg, eller? Det hade de så klart inte. Vet du ens vad du sökt till, vilka vi är? Deras fråga var förstås befogad. Jag hade faktiskt inte jättekoll, då det var en liten pitch jag gjort på måfå, för att sondera terrängen.

Eftersom jag var tydlig med att jag inte ville ha något större ansvar än att skriva riktigt jävla bra texter och leverera dem i tid, hörde vi sedan aldrig av varandra igen.

Vad har jag lärt mig av mina pinsammaste jobbintervjuer?

Det är inte så farligt att göra bort sig, eller att göra fel, eller vad man nu gör, så länge man lär sig något av det. Mina pinsammaste anställningsintervjuer har lärt mig att jag aldrig ska söka jobb bara för att. Ska jag söka ett jobb, ska jag söka det för att jag verkligen vill jobba där. Jag har också lärt mig vikten av att förstå vilket företag jag söker jobb eller uppdrag hos. Saker och ting brukar gå bra om man visar intresse för jobbet eller uppdraget man söker, har jag insett.

Ställer fortfarande in planerna när någon är förkyld

| Sandra Jönsson

Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. Så skönt!

ställa in planer förkylning

Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.

På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.

På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.

Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

| Sandra Jönsson

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning

| Sandra Jönsson

Syskonbarnen börjar bli stora nu. Det är knappt jag fattar hur fort tiden gått sedan de vaggades i mina armar och jag var livrädd att jag skulle tappa dem i golvet. Det äldsta syskonbarnet är sju år och hade sin första stora gymnastikuppvisning i lördags. Jag fick gå med på den, vilket gör mig glad för sådant är viktigt för mig. Jag vill vara med i så många aspekter av barnens liv som möjligt. Syskonbarnen är trots allt det finaste jag har.

äldsta syskonbarnets stora gymnastikuppvisning

Det kom jättemycket folk till uppvisningen. Kändes som att halva Varberg var där. Jag tror faktiskt att mitt syskonbarn var toknervös, men när hon och gymnastikklubben gick ett varv inför publiken sträckte hon på sig likt en proffsgymnast. Och vid varje kullerbytta, hjulning och ljushopp märktes det tydligt hur mån hon var om varje rörelse. Hon gick helt och hållet in för det!

Min mage knöt sig varje gång de äldre barnen gjorde sina trippelvolter och akrobatikkonster. Syskonbarnet, mitt, var däremot som uppslukad av dem och jag tror jag vet vad som rörde sig i hennes huvud: Snart kommer det vara hon som oförskräckt kastar sig ut i luften och snurrar runt, runt. Då vet jag inte om jag kommer fixa att titta på fler gymnastikuppvisningar. Jag kommer nämligen sitta som på nålar under hela showen och våndas över de farliga trixen.  

Men här och nu är det fantastiskt att få bevittna hur kärleken till en aktivitet slår ut i en vacker blomma.

Färgkodad äggjakt för barnen – en enkel men rolig skattjakt

| Sandra Jönsson

Familjen Jönsson inledde påsken med att ha äggjakt för [syskon]barnen redan i onsdags. Det var en färgkodad skattjakt, där de två deltagarna fick var sin färg på chokladägg som de skulle leta efter i trädgården. Den ena fick gul och den andra fick rosa. Och det gick hur bra som helst! Äggjakten var på en alldeles lagom nivå, enkel men ändå rolig.

färgkodad äggjakt påsk

Den här gången var det barnens farmor, min mamma, som hade planerat allt. Jag hängde mest på, för det är klart att barnen ska få fira påsk med oss gamlingar. Förra året hade vi liknande planer, men då blev äggletandet inställt eftersom minstingarna åkte på en förkylning. Så himla fint att vi alla var friska i år och kunde genomföra detta.

skattjakt leta påskägg i trädgården

Barnen i familjen Jönsson är sju respektive fyra år, så det gäller att hitta något som passar båda åldrarna. Att färgkoda en äggjakt fick jag tips om inför förra påsken, det var av en bloggbekant på Lingon och musslor. Jag föll pladask för idén och har velat testa den sedan dess. Nu fick jag ju vara med på ett hörn, och ja, barnen älskade det!

När de hittat alla sina gömda ägg fick de en lite större påskpresent, något i stil med ett godisfyllt påskägg. Är det påsk så är det, och ingen påsk utan godis.

Mina 5 främsta skäl att läsa Där kräftorna sjunger

| Sandra Jönsson
mina fem främsta skäl att läsa där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger är Delia Owens prisbelönta roman om unga Kya Clarks delvis ensamma tillvaro i våt- och träskmarkerna vid North Carolinas kust. Här har du mina fem skäl att läsa boken!

1. Starkt livsöde

Platsen där kräftorna sjunger ligger i träskutmarkerna och det är på denna plats barnet Kya lämnas för att ta hand om sig själv. Sviken av familjen, sviken av samhället låter hon naturen bli den verkliga modern och hon gör vad hon måste göra för att överleva i vildmarken.

2. Exceptionella naturbeskrivningar

Delia Owens bok innehåller exceptionellt storslagna naturbeskrivningar av våt- och träskmarkerna. Sällan känns en litterär miljö så levande som den gör i denna roman. När Kya är som mest övergiven smälter hon också samman med träsket, människa och natur i samklang. Som en och samma.

där kräftorna sjunger bok
På bilden ser du bokomslaget till Delia Owens Där kräftorna sjunger. Boken gavs ut av Bokförlaget Forum 2020.

Naturbeskrivningarna är vackra, detaljrika men allt annat än sega. Även om du inte gillar berättelsen i stort kan du ändå uppskatta författarens oerhörda känsla för miljön. Jag utmanar dig. Nu är det något år sedan jag läste Där kräftorna sjunger och jag tänker fortfarande tillbaka på dess miljöer.

3. Söt kärlekshistoria

Helt ensam är hon inte, Kya. Nej, hon får en ny vän i Tate Walker, som lär henne läsa och skriva. Hon går inte i skolan som de andra barnen i trakterna, då hon gömmer sig undan myndigheterna i samhället. Kya och Tate delar nyfikenheten på träskmarkerna och mellan dem växer den allra, allra första kärleken fram.

4. Klurig mordgåta (?)

De olika livsvillkoren gör att det blir svårt att fördjupa kärleken. Så lämnas Kya ensam igen, ett tag. Samhället som vänt henne ryggen får upp ögonen för henne när hon är en nästan-vuxen och dess egen guldgosse, quarterbacken Chase Andrews, börjar uppvakta henne. En dag hittas han dock död, mord misstänker man. Kya anklagas för mordet på honom.

5. Mångfacetterad samhällsskildring

Har du tänkt på att flera av 2010-talets hemska gärningar i litteraturens värld egentligen handlar om något annat än själva illgärningen? Ta Stora små lögner av Liane Moriarty eller Små eldar överallt av Celeste Ng som exempel – hur sprungna är inte illgärningarna ur de sociala dynamikerna i karaktärernas tillvaro? Samma sak är det med Där kräftorna sjunger av Delia Owens. En fruktansvärd handling, javisst, men bakom den ett samhälle fullt av hat och utanförskap. Så även av kärlek och gemenskap.

Främsta skälen att läsa Där kräftorna sjunger

Varken kärleks- eller mordhistorien känns kanske som fullträffar. Livsödet, naturen och de övriga komplexa relationerna gör ändå att jag känner mig rikare när jag läser Där kräftorna sjunger. Det här är en läsupplevelse jag väldigt, väldigt ogärna vill vara utan.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

| Sandra Jönsson

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.