När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt samma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.
Översvämmat Apelviken.
Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.
Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.
Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.
Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.
Översvämmat Kåsa.
Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.
Solig januaridag, förutom att ha varit ute och fotat har jag kollat igenom mina foton från förra årets hemmasnårsäventyr. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om trädgårdsböcker känner jag hopp om våren och blommorna. Jag kan väl tillägga att jag även känner hopp om insekternas ankomst.
Jag vet inte om coronalivet har krympt tillvaron, men jag kan känna en bubblig glädje när jag plötsligt får syn på en vacker blomma eller insekt. Tänk dig då när jag får syn på båda! Förra våren och sommaren låg jag med näsan i snåren och det fanns nästan ingen ände på de små förunderliga världarna som bredde ut sig framför makroobjektivet.
Något annat som gör mig glad? Att kunna gå igenom fotografierna och känna Wow, har jag fått vara med om ALLT det här!? Det är kanske inga stora saker, ändå är de större än störst, som jag brukar skriva. Och det är så jag känner inför dem. Så mycket skönhet runt omkring, jag vet knappt vart jag ska ta vägen och snart, snart når den sin fullaste prakt.
På tal om glädje, har du hört låten ”Dos Oruguitas” från den nya disneyfilmen Encanto?
Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog. Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.
En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.
Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.
Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.
Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?
I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.
Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.
Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.
Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.
Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.
Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!
Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: Skriva och fota. Och skapa i allmänhet.
Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.
Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.
Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.
För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.
Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.
Jag fick idén att fota prydnadssakerna här hemma och så kommer det sig att den här superfina flodhästen finns med på bild. Den ingår i ett flodhästpar från Nao Lladro, du vet det spanska märket som tillverkar porslinsfigurer?
Inreda med djur i hemmet, det har jag delvis gjort. Om jag nu har en stil, för tillfället är det lite rörigt här hemma. Men i vilket fall finns här elefanter, giraffer och lejon. Och fåglar i massvis. Både jag och Christoffer gillar djurföremål. Gärna i form av djurskulpturer.
Jag har webbfönstershoppat lite i kväll och har hittat 11 snygga inredningsdetaljer – se här! (Som vanligt blandar jag högt och lågt, kan helt enkelt inte hjälpa det.)
1. Sångfågel från Kay Bojesen
Kay Bojesen formgav sångfåglarna – Nightingale – på 1950-talet. De små, söta figurerna blev omedelbara designklassiker och i dag är de populärare än någonsin.
Jag tycker djurmattor är ganska charmiga, alltså de oäkta varianterna som efterliknar djur snarare än att vara det.
Den här leopardmatten från Classic collection är handtuftad utifrån sjysta arbetsvillkor. Läs mer om mattan!
3. Leksakselefant från Loland design
Elefanter på barnrummet känns som en ganska klassisk grej och klassisk är ju den här leksakselefanten från Loland design.
Hjulen nedanför elefanten ger den en klassisk touch, och så är det det giftfria björkmaterialet som den är gjord i. Läs mer om leksaken!
4. Gorillaskulptur från Kosta Boda
Kosta Boda är kända för sina fina glasskulpturer och det är de som ligger bakom den här urtjusiga gorillan i svart glas.
Du som letar efter djurprylar till hemmet kommer säkert hittat en del fina saker i Kosta Bodas utbud. Läs mer om gorillaskulpturen!
5. Papegojunderlägg från Pimpernel
Jag älskar papegojor! Det är allt från fjäderdräkterna till härmljuden som fascinerar mig så. För mig är dessa fåglar också synonyma med paradisvibbar.
Fjärilar är andra djur som jag är väldigt förtjust i och som jag gärna inreder med. Återigen fejkvarianterna av de riktiga djuren. Nåla fast fjärilar? Nej, tack!
Paper Town är en posterbutik med en rad olika motiv. Det är där jag hittat den här magnifika rentavlan, som alltså både kan köpas som vanlig poster och som inramad tavla.
Det är något så tidlöst över den här vackra fiskvasen från Pols Potten att jag villhöver den till tusen.
Den är vid nog för att man ska kunna plocka en godisbit ur eller sticka ner en blomma i den. Läs mer om fiskvasen!
Det här var 11 tips på hur du kan inreda med djur i form av olika inredningsdetaljer. Som skrivet har jag blandat högt och lågt, det är liksom så jag brukar göra saker. Har du någon favoritdjurpryl i ditt hem?
Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.
Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.
Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.
Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.
Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.
Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.
Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.
Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.
Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.
Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist
Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.
I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.
”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).
Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.
Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.
Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt
Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.
Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.
Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.
Viktigt att nyansera den faktiska prestationen
Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?
Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.
Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!
Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.
På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.
Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.
Hur är det med dig – är du också perfektionist?
Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.
Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.
Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?
Popcorn, ibland skippar jag den vanliga frukosten eller mellanmålet och äter det i stället. Jag tycker en näve av det fyller ut magen bra utan att jag blir så ruskigt mätt. Men så är ju detta snacks väldigt fiberrikt.
När IBS-magen är trög kan att mumsa på popcorn faktiskt hjälpa. På riktigt, popcornen får bokstavligen fart på skiten. Det är min huskur mot IBS-mage och den fungerar bättre än många andra kurer. För mig personligen, alltså. Gäller att hitta sina sätt!
Att lösa förstoppning med hjälp av popcorn är med andra ord ingen vetenskaplig rekommendation, såvitt jag vet. Se därför inte detta som en mirakelkur, det fungerar för mig. Varken mer eller mindre.
Jag har haft perioder när jag varit så värkig och trött att jag inte orkat äta lunch. Då har jag nöjt mig med frukt och popcorn, men ändå lyckats hålla hungern hyfsat stången. Så ja, i perioder är detta oändligt mycket mer än ett gott snacks för mig.
Hur många kalorier är det i popcorn?
Som med allt annat går det ju inte att äta hur mycket av det som helst, oavsett vad man kanske tror.
Beroende på om man poppar själv eller använder mikropopcorn varierar kalorimängden, givetvis också beroende på hur mycket man smörar på. Men 100 gram popcorn sägs innehålla cirka 414 kalorier.
Fördelen med popcorn är att man inte behöver äta så mycket av det för att känna sig nöjd, det är liksom dess mättande effekt. Resten trycker man i sig för att det är så förbenat gott. Jag har mina stunder, haha!
Hur poppar man – i kastrull, maskin eller mikro?
Det händer att jag äter mikropopcorn trots att jag egentligen tycker det är godare att poppa själv, alltså göra popcorn i kastrull. Det är också väsentligt mycket nyttigare att poppa popcornen i kastrull, för då kan man minska på fettet och saltet. Ja, eller i popcornmaskin!
Äter du också popcorn till vardags – om ja, poppar du i kastrull, maskin eller i mikro?
Hur poppar man popcorn i kastrull?
Recept på att poppa popcorn i kastrull finns det? Ja, men typ. Så här gör jag när jag kastrullpoppar:
Häll en valfri mängd smör eller olja i en tjockbottnad kastrull. Hela bottnen bör täckas.
Värm upp på medelhög värme och gör det tillsammans med fyra fem popcornkärnor i kastrullen.
När dessa popcornkärnor börjar poppa är det dags att hälla i resten. Häll i en valfri mängd popcornkärnor och lägg över kastrullocket. Tänk på att det blir mycket även av det lilla!
Poppa på – men glöm inte att skaka om kastrullen med jämna mellanrum och att hålla koll på popcornen. De bränns snabbt.
När popcornkärnorna förvandlats till fluffiga, vita moln kan du låta dem svalna en stund innan du häller över dem i en skål och kryddar valfritt.
Vilka popcornkryddor är godast?
Bara fantasin – och smaklökarna (!) – sätter gränserna för vad man kan använda som popcornkryddor:
Salt (inte så kreativt)
Näringsjästflingor (en personlig favorit för en nyttig och ostig smak)
Chilipulver
Lökpulver
Paprikapulver
Vitlökspulver
Curry
Färska örter
etc.
Blanda olika kryddor, örter och smaksättare som du vill för att få fram din perfekta popcornkrydda. Du kanske redan har ett bra recept…? Dela gärna med dig av det i så fall! Jag är alltid lika glad för tips.
Jag har ett sponsrat inlägg som jag måste skriva klart i dag. MÅSTE. Deadlinen ligger visserligen ett par veckor fram, men jag skriver utifrån min egen planering och den säger att nu är det dags. Attans vad svårt det känns!
Återigen har jag pressat på under en längre tid och det börjar kännas rejält, både i kroppen och i huvudet. Det är inte bara dags för leverans utan för vila. Hur brådskande vissa saker än kan kännas – det är ju liksom även de där pappren till revisorn – vill hjärnan inte.
Jag har suttit här i två och en halv timmar, försökt och försökt skriva något vettigt på det sponsrade inlägget. Men det är totalstopp. Så nu tar jag till ett sista knep: Jag skriver om något helt annat i ett endaste flöde i hopp om att blockeringen ska släppa.
Det här är ett skrivknep jag brukar ta till dagar som dessa. På mindre än fem minuter har jag flödesskrivit denna klagan och nu tror jag att jag kommer ta tag i måstena. Sedan MÅSTE nästa MÅSTE bli vila från skärmarna, från jobbet. Helt enkelt hjärnvila.
Ska bara gilla läget i ytterligare två eller tre dagar…
Förra veckan föresatte jag mig att delta i blogg- och läsutmaningar, liksom för att nätverka med likasinnade. Kanske få ett och annat hejarop, definitivt känna mig mer delaktig.
Känslan av tillhörighet kan vara viktig även här i bloggvärlden. Nu är jag inne på andra veckan och känner mig glad att jag deltar i bland annat Helgfrågan på Mias bokhörna igen.
Den här veckan undrar Mias bokhörna om vi bloggare har någon bokutmaning för 2022. Har jag en bokutmaning på gång?
Både ja och nej, blir svaret. Att delta i Helgfrågan och Tisdagstrion, som jag planerar att göra, innebär ju en form av bokutmaning. Annars har jag mest små läsprojekt. Ett av dem berättade jag om i förra veckans blogginlägg. Jag har helt enkelt några bokserier jag vill läsa klart.
I slutet på 2021 köpte jag fem samlingsverk av fem olika amerikanska poeter: Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde, Maya Angelou och Louise Glück. Starka kvinnliga poeter allesammans och dessutom riktiga litterära ikoner, som jag av hela mitt hjärta vill lära känna bättre.
Jag kan planera hur många läsprojekt som helst, i slutänden hoppar jag ändå mellan dem. Lusten får styra. Som i går när jag egentligen skulle fortsätta med Ers Majestäts olycklige Kurt och jag i stället nästan sträckläste Den röda adressboken. Eller som tidigare i veckan när Ers Majestäts olycklige Kurt fick stå tillbaka för självbiografier om att lämna ekorrhjulet.
Ibland blir läsningen vad den blir, lite si och så, och det är ju faktiskt ganska skönt att låta stundens ingivelse styra.
Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.
Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.
Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.
Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.
Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.
Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.
Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?
5 mätbara frågor om hur min vecka varit
Nu till de fem frågorna i blogglistan!
1. Hur har du varit snabb i veckan?
Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?
2. Hur har du varit energisk i veckan?
Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.
3. Hur har du varit effektiv i veckan?
Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går så fort. För fort, faktiskt.
Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.
4. Hur har du varit kort i veckan?
Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.
5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?
Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.
Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)
Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.
Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.
Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.
FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet
Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.
Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.
Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.
Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu
Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram så länge?
Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.
Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.
Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)
Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?
Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?
Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.
Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.
Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…
Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.
Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?
Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet
Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.
Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.
Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg
Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.
Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.
Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.
Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.
Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.
Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson
Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.
På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?
Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.
Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.
Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.
Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!
Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.
Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?
Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.
Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.
Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.
Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?
