Att bli faster är det största som hänt mig och så kommer det förbli i resten av mitt liv. Inga veckor är kompletta utan att jag fått träffa Leia och Lova, som mina två syskonbarn heter. Men faktiskt går det inte många dagar mellan våra pratstunder. Åtminstone inte mellan det att jag och den äldsta pratar, jag och Leia, alltså.
Leia fick en mobilklocka i julklapp, en sådan där första mobil som föräldrarna kan styra helt över. Några telefonnummer programmeras in i mobilen och bara dessa nummer kan i sin tur ringa till Leia. Hon kan inte heller surfa runt med den på nätet. MEN nu kan hon i alla fall ringa till sina närmaste.
Nu när det är jullov pratar jag och Leia på telefon flera gånger om dagen. Hon är bara sju år, ändå är hon full av känslor och tankar om ALLT. Och när hon får feeling ringer hon upp för att berätta om hon är glad, sur, eller om hur hon än känner sig.
Hon ringer också upp för att leka gissningslekar och berätta historier, både roliga och läskiga, sådana. Jag fasar lite inför hennes skolstart – oj, vad många Bellman- och spökhistorier hon kan berätta för sina kompisar nu! Och ja, jag är så klart den skyldiga. Men det är så himla fint att få skratta och fasa tillsammans.
På bilderna ser du Nöjesparken i Varberg. Förr kunde man gå in i den här byggnaden, vilket jag också gjorde. När vi var små brukade jag och min bror springa runt på dansgolvet i den, kanske ställa oss på scenen och låtsas uppträda. Vi gick hit i samband med att vi matade ankorna i Ankdammen tillsammans med mamma.
Eftersom jag själv älskar berättande vill jag av hela mitt hjärta uppmuntra syskonbarnen till att berätta själva. Jag försöker ge så mycket tid och uppmärksamhet jag bara kan till att lyssna. Sedan får jag ju också berätta en del själv. Bra träning för mig! Det bästa betyget är att kunna locka ett barn till skratt.
Dessutom vill jag att mina syskonbarn ska veta att faster alltid finns där. Måste vara superskönt att växa upp med en hängiven vuxenskara, tänker jag. Det är dock inte bara för deras skull. Skulle ljuga om jag skrev något annat än att jag vill vara en självklar del av deras vardag, precis som de är av min. Därför värmer det så gott i hjärtat när Leia ringer.
Hoppas hon aldrig slutar.
Finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner inför stunderna jag och syskonbarnen har tillsammans. Behöver inte så mycket mer än detta för att känna mig rikast i världen.
Jag har knåpat ihop en blogglista med 10 frågor om julfirande eftersom jag funderat en del på det här med julkänslor, eller snarare på uteblivna sådana.
Hade varit jättekul om du också svarade på frågorna, kanske i ett inlägg på din egen blogg? Länka då gärna hit och/eller dela länken till ditt blogginlägg i kommentarsfältet längst ner i det här inlägget.
Lovar att jag ska läsa och kommentera på bloggen, din.
Här har du dem – mina 10 frågor om julfirande!
För tydlighetens skull listar jag julfrågorna först – kopiera och svara på dem:
När börjar du julpynta?
Vilken är din favoritjullåt?
Vilken är din favoritjulfilm?
Vad tycker du om att ge julklappar?
Vad tycker du om att få julklappar?
Vilket är ditt bästa julminne?
Vilket julgodis brukar du baka?
Vilken julmat är ett måste?
Hur firar du julafton?
Vad gör du resten av julhelgen?
Mina svar på mina 10 frågor om julfirande
Jag svarar på julfrågorna…
1. När börjar du julpynta?
Ärligt så har jag inte julpyntat på flera år, inte ens adventsljusstakarna åker fram. Jag tycker jag har så många prylar framme ändå och blir stundom alldeles matt av alla saker.
Men det gör inte så mycket, jag brukar hänga en del hos mamma och pappa och de har det superfint och -juligt hemma hos sig.
2. Vilken är din favoritjullåt?
Jag gillar flera olika jullåtar. Som barn ÄLSKADE jag ”Mössens julafton” och senare ”Julen är här”.
I skrivande stund lyssnar jag på ”Have yourself a merry little Christmas” med Judy Garland, den är nog den vackraste julsången jag vet i vuxen ålder. (Även musiken från baletten Nötknäpparen, om det räknas?)
3. Vilken är din favoritjulfilm?
O, knivig fråga! Ensam hemma 1 och Ensam hemma 2 är ju ett par favoriter bland julfilmerna, helt klart. Men allra mest gillar jag nog ändå Livet är underbart, The holiday och Mupparnas julsaga.
Kanske, kanske även Fanny och Alexander. Jag är inget vidare förtjust i Tomten är far till alla barnen, faktiskt, kan väl tilläggas.
Sedan 2019 har Netflix-serien Hjem till jul varit en obligatorisk del av mitt julfirande.
4. Vad tycker du om att ge julklappar?
Jag älskar att köpa julklappar och då särskilt till syskonbarnen. Jag och mamma lägger ner hela vår själ i att hitta de perfekta paketen till Leia och Lova, som familjens ögonstenar heter.
5. Vad tycker du om att få julklappar?
Jag blir jätte-jättegenerad av att få julklappar, till och med lite besvärad.
Får främst presenter av mina föräldrar och tycker att de alltid ger för mycket, samtidigt är jag, min bror och mina brorsbarn hela deras värld.
Att jag blir besvärad tror jag hänger samman med att det var så jäkla tabubelagt att skämmas bort där jag växte upp på landet.
Allt skulle vara så lagom hela tiden, man fick aldrig sticka ut åt något håll. Att få många paket var nästan synonymt med att vara en dålig unge, oavsett hur snäll man var.
Jag slutade prata julklappar med skolkompisar och så, var bästa strategin för att slippa bli sönderhatad och -mobbad. Så fruktansvärt, när jag tänker på det.
Kommer ALDRIG flytta tillbaka dit. Ha!
Kan väl tillägga att jag varje år önskar mig foton på syskonbarnen och teckningar som de små gjort. Inte alltid önskan går i uppfyllelse.
6. Vilket är ditt bästa julminne?
Ännu en svår fråga det här… Jag har många bra julminnen och gillade väl julen allra mest när jag själv var barn och mormor ännu var livet. Det var annat då.
Har inte så mycket julkänsla numera. Det stämmer nog det här med att julen är barnfamiljernas högtid, jag och Christoffer är frivilligt barnlösa och för oss är juletiden mest vardag, så att säga.
Jularna de senaste fem sex åren har inneburit en hel del oro för min familj. Vi har varit med om ganska svåra saker vad gäller sjukdom och död, varje julvecka brukar inledas med ett nytt besök på akuten.
Om det inte är cancer så är det hjärt- eller lungsjukdom, eller något annat.
Det överskuggar mina jular något. Men jag känner på samma gång den största tacksamheten för att jag får ha min lilla familj hos mig.
Jag äter typ ingen julmat alls, äter vegankost och gillar inte veganska korvar och köttbullar så mycket.
Min mamma brukar göra en potatisgratäng med sojafärs till mig, du vet en sådan där med runda skivor och ströbröd på toppen. Hon gör också en grönkålssallad med granatäpple och polkabeta – mums, alltså!
Fast nu kom jag ju på något. Jag gillar kål. Brunkål, grönkål och rödkål, japp, alla tre sorterna. Så lite julmat äter jag, trots allt.
9. Hur firar du julafton?
Jag brukar fira jul tillsammans med min familj, Christoffer med sin. I år har varit första julaftonen vi firat tillsammans under våra snart sju år tillsammans. Eftersom vi inte har barn gör det inte så mycket att dela på oss.
Mitt firande inleds med att äta julbord tillsammans med mamma, pappa och morbror. Efter det blir det ett par timmars vila innan vi åker hem till min bror, svägerska och mina syskonbarn.
Det har hänt att vi inte firat jul med barnen, men det är mer ett undantag än en regel. I år firade vi julafton med dem.
Somliga julaftnar firar vi tillsammans med min svägerskas familj. Det är lite olika. När det är corona har ju det inte gått, hon har en stor familj.
10. Vad gör du resten av julhelgen?
Jag försöker vila så mycket jag kan, brukar vara ganska sliten efter en intensiv jobbperiod med alla temadagar och högtider som ska täckas på bloggarna och så julfirande på det.
Men det är inte alltid jag får vila, ibland åker jag och Christoffer runt till släktingar och så är det alla vänner som vill ses. ALLT ska hända på denna enda julvecka och jag mäktar liksom inte med.
Pressar mig själv för att jag får dåligt samvete, inte för att någon annan än jag själv ger mig det. Jag känner mig ganska otillräcklig den här tiden på året, och så kan det ju vara när man lever med daglig smärta.
Mina ideala mellandagar är att ligga nerbäddad i soffan, sova massor, läsa på lite om julfirande då och nu, titta på en och annan julfilm samt att bara vara med mina närmaste.
Som företagare är jag sällan helt ledig över jul och nyår, så jag jobbar faktiskt en hel del dessa dagar.
Så där, det var min blogglista med 10 frågor om julfirande.
Som skrivet, delta gärna genom att kopiera och svara på frågorna på din egen blogg. Länka hit, om du vill, och dela länken i kommentarsfältet här nedanför.
Sökmotoroptimering eller seo betyder mycket för mig på ett personligt plan. Det är så tätt förbundet med mina framtidsdrömmar om absolut konstnärlig frihet att jag inte längre kan separera det från mig själv. Jag både gör och är det.
Sökmotoroptimerar mig bort från skärmarna – till livet
Jag älskar det digitala skapandet, det gör jag. Och jag älskar att skriva. Kanske en aning förvånande älskar jag inte skärmsittandet.
Om jag får välja mina dagar vill jag sitta här vid datorn max fem timmar och sedan göra andra saker. Jag vill läsa mer, resa mer och jag vill skapa mer. Jag vill bara leva lite mer, om du förstår hur jag menar?
För mig är bloggarna jag driver ett sätt att köpa mig tid bortom skärmarna, eller åtminstone ett sätt att kunna styra vad jag ska göra när jag väl sitter här. Helst vill jag att intressena och idéerna ska styra dagarna i en total balans mellan input och output.
Det är inga små pretentioner och som inför alla avsteg från någon som helst större struktur, krävs storslagna planer. Sökmotoroptimering är en väsentlig del av min masterplan i livet.
Genom sökmotoroptimering gör texterna jobbet åt mig
Jag har förmånen att ha en hyfsat stor följarskara i sociala medier, jag menar för ett par av mina andra bloggar. Under flera år har jag typ andats sociala medier och jag har njutit av luften. Tänkt att jag gärna stannar i den friska fläkten för evigt.
Som en enmansredaktion har det varit ganska stressigt att planera, skapa och dela allt innehåll på egen hand. Varje dag har jag varit tvungen att uppfinna hjulet på nytt för att behålla bloggarnas relevans.
Det i sig har varit en egen form av ekorrhjul, jag som försöker lämna ekorrhjulet med hjälp av skapandet.
För ett par år sedan bestämde jag mig för att tänka om helt. Om jag ska en strategi för bloggarna ska strategin gå ut på att avlasta mig i längden. Göra jobbet för mig när jag inte sitter här utan fotar i min hemstad Varberg, som exempel.
Av den anledningen bestämde jag mig för att lägga det mesta av krutet på just sökmotoroptimering. Sett i ett långsiktigt perspektiv är seo en överlägsen strategi utifrån vad jag vill uppnå.
Genom att nästan dagligen skriva sökmotoroptimerade texter – så kallade seo-texter – hoppas jag att jag kommer ha så mycket ”automatiserat” innehåll att jag inte längre känner det som att jag gör ett enmansjobb.
Jag har kommit ganska långt i min strävan men sliter fortfarande, förstås.
Och just nu kan jag tycka att slitet är okej, det har ändå ett syfte.
Sökmotoroptimerar texterna för att kunna skriva om ALLT…
… alltså skriva om allt mellan himmel och jord.
Jag har varit nörd på saker i hela mitt liv, stundom på riktigt udda saker. Under mina nördigaste perioder vill jag leva i nörderiet nästan varje vaken timme och det kräver ju att jag kan jobba med det.
Textbeställningar från kunder är alltid lika välkomna, tro inget annat. Jag behöver dem inte bara av ekonomiska skäl, jag behöver dem för att kunna växa hantverksmässigt.
Innerst inne är det dock till min egen vision jag vill ge mitt allt så långt jag kan och då måste jag få stöd från något annat håll, såsom från mina seo-texter.
Innan bloggarnas genomslag på www fick jag ofta höra att det inte finns en rimlig chans att få skriva om ditten och datten.
Tack vare kunskaper i seo har jag lyckats motbevisa skeptikerna: Så länge jag gör min läxa – exempelvis gör sökordsresearch – och använder seo-kunskaperna har jag kunnat skriva om det mesta och ändå fått trafik.
Större frihet som skribent har jag knappast kunnat drömma om och det är denna frihetskänsla som ger mig kraften att nöta på.
Nackdelen med sökmotoroptimering är att det kan ta lång tid innan saker rullar. Det är därför lätt att komma av sig inspirationsmässigt. Men skam den som ger sig, va!?
Med seo som strategi närmar jag mig det liv jag vill ha
Sökmotoroptimering är ett genialiskt sätt att låta den intresserade hitta till dig i stället för att trycka upp din grej i ansiktet på den ointresserade.
Göra origami, läsa klassiker eller titta på k-drama, jag inser att mina ämnen inte roar alla. Kanske inte ens en större skara. Men inför att jag tar fram innehållet är jag noggrann med att kolla underlaget för det i sökmotorerna.
En sökning i ett sökordsverktyg visar att det finns ett intresse, trots allt. Men i sökningar på Google. I skrivande stund görs 1 200 sökningar på ”en julsaga” i månaden och 7 400 sökningar på ”the holiday”.
Med mina två blogginlägg kan jag potentiellt nå nästan 9 000 läsare i månaden. Blogginlägg som jag för övrigt tyckt mycket om att skriva. Jag har även tyckt mycket om att läsa boken och se filmen. Plus, plus!
Oavsett vad jag brinner för i stunden känns det fantastiskt att veta att jag äger min tid och därför med gott samvete kan ge mig hän åt inspirationen.
Med seo närmar jag mig det liv jag vill ha, ett liv där jag vaknar upp och känner mig inspirerad snarare än tvungen, vill säga.
Det händer att jag slås av känslan att det här kommer bli mitt bästa foto någonsin, typ när jag strövar i solnedgången och ser en molnspricka med ett särdeles vackert ljusgenomsläpp. Då kommer kompositionen till mig i ett inspirationsrus. Bitarna faller på plats utan att jag riktigt förstår hur.
Jag fotar naturbilder. Som jag ser det är naturen sällan perfekt, tillrättalagd. Dess storslagenhet ligger i den vilda, spretiga skönheten, i hur solen lyser genom ett trasigt löv. Den där tillfälliga ljusfläcken som uppenbarar sig i stunden, när solen tittar fram genom molnen eller när vinden rufsar om landskapet.
Jag märker hur jag dras till det sköra och trasiga, till tillfälligheterna. När jag är ute på mina strövtåg i hemtrakterna ser jag mycket vackert, det är som att blicken ständigt fastnar vid det förvandlande ljuset, små, små fläckar som man måste vara extra uppmärksam på och som skapar nya världar i vissenheten.
I det starkaste ljuset förvrängs naturen i ett guld- eller silverskimmer, lövet blir oprecist eftersom vissa detaljer överglänser andra. Det är just dessa ögonblick jag försöker fånga med kameran och makroobjektivet.
Så som naturen aldrig är det där tillrättalagda perfekta är det perfekta fotot ett operfekt foto, tycker jag.
Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.
Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.
Men så blir det ibland.
Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.
Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.
Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.
Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.
Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.
Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.
Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli så vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.
Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.
Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!
Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.
Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.
När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.
Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.
Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.
”While in a grove I sate reclined, In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.”
William Wordsworth
Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.
Skärpa.
Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på
”What man has made of man…”
William Wordsworth
När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.
Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.
Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!
Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.
Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?
I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.
En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.
Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.
The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.
Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.
Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?
Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.
Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.
Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.
Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?
Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.
Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?
Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.
Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.
Även My country: The new age är en Netflix-serie.
Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.
Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas.
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.
Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.
Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.
Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.
Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.
Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?
Jag har värsta pms-funderingarna: Kanske, kanske skulle jag ta en paus från Facebook och Messenger? Det blir svårt, det är trots allt via Facebook jag gör många av mina arbetsuppgifter. Där och på bloggarna. Och så har jag mina vänner där, där och på Messenger.
Men det är just det jag funderar över, hur märkliga relationerna blivit i och med att man sällan bemödar sig med att på djupet kolla läget med varandra. I stället lajkar man ett inlägg på Facebook och/eller skriver ett par rader på Messenger – och inget mer med det. Jag vet inte ens om mina närmaste vänner känner mig längre, eller om jag känner dem.
Solnedgångarna i Apelviken är alltid lika stillsamma, aldrig helt ensliga men lugna i alla fall.
Sedan är det all den tid man – läs jag – tillbringar i flödet. Dagarna går… Jag hade kunnat göra så mycket mer med mina dagar än att skrolla bort dem. Jag hade exempelvis kunnat leva lite mer. Framför allt hade jag kunnat fokusera på en sak i taget och på så sätt skona hjärnan från tusen samtidiga intryck.
Jag undrar vad detta hade gjort med min research och mitt skrivande. Kan det bli så att jag får en nytändning när jag lägger fokus på det jag verkligen vill ägna mig åt och inte trollar bort det i ett oändligt skrollande? Pms-funderingar, ja. Jag vet inte om de leder någon vart.
Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.
Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.
Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.
Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.
Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.
Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.
Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.
Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.
Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.
Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.
Vad gör en digital nomad?
Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.
Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.
Vad gör då en digital nomad?
Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.
Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.
Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.
Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.
Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.
Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.
Var någonstans finns inspirationen?
Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.
När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.
Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.
Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.
Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.
För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.
Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.
Hur blir man digital nomad?
För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.
Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.
Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.
I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.
När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
