titta

Så skiljer sig Netflix Övertalning från Jane Austens bok

| Sandra Jönsson

Regnsmattret och tangentknappret slår i takt när jag skriver om Jane Austens Övertalning, eller Persuasion som verket heter på engelska. Boken, berättelsen, är som ett lätt regn, lugnt och behagligt. Lugnet tilltalar mig olika mycket beroende på var i livet jag befinner mig.

Den här gången känner jag inte lika starkt som vid förra läsningen, men samtidigt har Övertalning smugit sig på mig. Från att först inte alls ha förstått mig på huvudkaraktären Anne Elliot kan jag nu känna viss samhörighet med henne.

Omläsning efter Netflix filmatisering av Övertalning

Jag har läst Jane Austens bok flera gånger, jag brukar läsa om hennes böcker med jämna mellanrum eftersom de är något av det bästa jag vet. Efter att Netflix Övertalning (2022) släpptes förra helgen och jag kastat mig över den, förstås, var det så dags att öppna boken igen. För att liksom jämföra versionerna och stanna kvar i 1800-talsromantiken lite längre.

Netflix-versionen sticker ut genom att ligga närmare sina Bridgerton-tolkningar än kanske Jane Austens egen berättelse. Med andra ord är Netflix Övertalning ganska fräsch och fräck, och därmed också en ganska fri tolkning av Austen-originalet.

netflix övertalning film
På bilden ser du omslaget till Jane Austens Övertalning. Den svenska översättningen av verket är gjord av Maria Ekman och är utgiven av Albert Bonniers förlag sedan 2013.

Under sina unga år var Anne Elliot rejält nerkärad i Frederick Wentworth, och känslorna var besvarade. De unga tu var lyckliga tillsammans men Anne avråddes att gifta sig med honom. Han ansågs inte vara lika rik och förnäm som hennes familj. Kärleken till trots lät hon sig därför övertalas till att ge honom korgen, därav bokens titel.

I Netflix version berättar Anne själv om sina kval. Medan hon klunkar i sig vin och sörjer sin förlorade kärlek bryter hon fjärde väggen genom att viska förtroligt till tittaren. Än ledsnare – och kanske lyckligare – blir hon när Frederick åter gör intåg i hennes liv.

Han är kall mot henne, men ibland lyser de forna dagarnas kärlek igenom den hårda fasaden. När Anne befarar att hon förlorat Frederick till en annan dyker hennes kusin Mr Elliot upp i hennes liv och tar henne med storm. Hon börjar tro att hon kan släppa taget om Frederick och gå vidare.

Jane Austens Övertalning är mognare och stillsammare

Helt ärligt, jag förstår mig inte på Netflix Frederick Wentworth över huvud taget! De har gett honom en konstigt seg personlighet. Nästan lite trög. Och så är Anne festligt kvick! Karaktärstolkningen ligger långt från Jane Austens Övertalning. I boken från 1817 är Frederick en belevad gentleman och Anne stoisk, härdad som hon är efter att under många, många år tagit hand om sina självupptagna familjemedlemmar.

Boken inleds med att baronettfamiljen Elliot måste skära ner på sina levnadsomkostnader. Fadern har levt över deras tillgångar hemma på lantgodset och nu väntar snålare tider i Bath. Godset ska hyras ut till en amiral i engelska flottan, och det visar sig att han är svåger till Annes forna kärlek Frederick Wentworth. Anne hade kunnat fly till Bath, men i stället måste hon stanna hemma på orten för att ta hand om sin bortskämda och dramatiska lillasyster.

Ett återseende mellan Anne och Frederick blir därmed oundvikligt. Han är minst sagt frostig mot henne, efter att hon krossat hans hjärta. Men i Övertalning, alltså i boken, uthärdar Anne i tysthet. Hon är lika snäll och omsorgsfull mot alla som hon alltid varit och detta väcker både Fredericks och omgivningens beundran. Det finns helt enkelt ingen som är som Anne, hon är fantastisk.

Det brukar hända mycket i Jane Austens böcker, och så är även fallet i Övertalning. Jag läser boken med glädje, då den gör att jag kan ta ett kliv rakt in i Englands tidiga 1800-tal. Stillsamma skogspromenader, varvas med förtroliga samtal på stranden, liksom med slagfärdiga soaréer. Jag skulle beskriva intrigen som underbart långsam, och oftast är ju kärleken händelselös även om den ibland tänder till.

Jag tror jag behövde komma upp i åren för att till fullo uppskatta Övertalning. I perioder kan jag hålla med den kunniga kritikerskaran, det här kan vara Jane Austens bästa bok. Emma och Stolthet och fördom är dock mina personliga favoriter.

Skillnader mellan Netflix och Jane Austens Övertalning

Hur stora är skillnaderna mellan Netflix och Jane Austens Övertalning? Jag ser dem som så stora att Netflix film enligt min mening mest är löst baserad på boken. Grundberättelsen och karaktärerna finns där, men Netflix-versionen förstärker alla karaktärsdragen till max och har dessutom gjort en modern tolkning. Övertalning skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu, 1800-talet är mest en kuliss.

MEN, med detta skrivet har jag inte alls något emot de moderna tolkningarna av originalen. Jag har redan sett flera bra och tidsenliga tolkningar av Övertalning, och faktiskt hade nog få nytolkningar kunnat mäta sig med ett par av de äldre. Så det här är en smart chansning av Netflix. Varför försöka kopiera sitt ideal när man kan ta det till sig och göra något eget av det?

Om du gillar nutida varianter av 1800-talsromantik har jag det perfekta blogginlägget för dig. Läs ”3 moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk”.

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

| Sandra Jönsson

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Ett fejkat liv i dygnetruntprogrammet The Truman Show

| Sandra Jönsson

Måndag förmiddag och jag jobbar på att skriva in mig i flödet. Jag har ett mål för dagen, saker som måste göras. Ändå känner jag mig blank efter ett par dagars uppehåll, samtidigt som jag är glad att få sätta mig vid tangentbordet igen. För min egen skull väljer jag att skriva om något som ligger mig nära till hands, nämligen The Truman Show (1998). Jag hade massiva textinlämningar förra veckan men lyckades få till vila framför teven och såg då ett par filmklassiker tillsammans med Christoffer. The Truman Show var en klassikerna.  

Det känns allt lite märkligt att kalla filmer man vuxit upp med för klassiker, men bara det faktum att The Truman Show har mer än ett par decennier på nacken är väl ett tecken på att man själv blivit äldre och kanske närmar sig klassikerstatus. Det finns väldigt många bra filmer från 80- och 90-talen, berättelser jag gärna upplever igen och igen. Och faktiskt hör The Truman Show till de unikaste berättelserna från mina uppväxtår. Undrar om en sådan berättelse ens hade filmatiserats i dag?

Vad handlar The Truman Show om?

Truman Burbank, spelad av en mogen Jim Carrey, lever i lögnernas lögn. Hela hans liv är fejk – han vet bara inte om det. Redan när han låg i sin mammas mage var han ämnad för teveprogrammet The Truman Show, ett realityprogram som följer honom 24/7. Hans föräldrar, fru och bästa vän, alla är de skådespelare. Till och med staden där han bor, och som han aldrig tycks kunna lämna, är iscensatt. Den är en gigantisk kuliss, eller studio, som styrs av serieskaparen och hans produktionsteam.

the truman show film recension

Truman börjar själv ana oråd, det är liksom något som skaver i dagarna som går i loopar. Det enda som någonsin känts äkta har tagits ifrån honom men han kan inte glömma. Ganska snart in i The Truman Shows handling hamnar jag som tittare mitt i Trumans sammanbrott. Sammanbrottet blir också upptakten till hans sökande efter ett liv bortom den tillvaro som byggts kring honom. Det är ett liv bortom falska leenden, produktplaceringar och horisonten, och jag följer honom tillsammans med hundratals miljoner tittare. Den fjärde väggen, eller vad?

Vad tycker jag om filmen?

The Truman Show är drama, komedi och dystopi om vartannat. Jag läste in mitt eget sociala medier-liv i handlingen. Därför tycker jag alltså att filmen är än mer relevant i dag när man omöjligt kan avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas, med tanke på alla iscensättningar av vardagen. Men många kritiker menar att filmen egentligen handlar om den lilla människan inför gud, och ja, så kan man ju också tolka det hela. Vad är frihet, liksom, och vad är ett perfekt liv? Kanske ska jättestudion symbolisera Edens lustgård?

Peter Weir har regisserat denna klassiker och jag tycker han lyckas skapa lager på lager, i och med att filmens handling är att jag som tittare tittar på en teveshow som också karaktärerna tittar på, eller medverkar i. Det är ett otroligt snyggt grepp, som ingen riktigt lyckats med efteråt, tror jag. Nej, inte ens i böcker eller filmer som Hungerspelen. Carrey briljerar i huvudrollen. Ingen kan flippa ur som han men här visar han att kan balansera sin karaktär och därmed nyansera berättelsen så som jag tycker att den förtjänar.

För även om tillvaron är en lögn är den också äkta.

Midnight at the Pera Palace – en tidsresa till Istanbul

| Sandra Jönsson

Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.

Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?

Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.

På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.

midnight at the pera palace recension

Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.

Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.

Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.

Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?

Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.

Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.

Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.

Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension
| Sandra Jönsson

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.

Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

| Sandra Jönsson

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

fanny och alexander film

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

| Sandra Jönsson

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

agatha christie mordet på orientexpressen

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

mordet på orientexpressen bok recension
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?

Änglarna griper in i julfilmen Livet är underbart

| Sandra Jönsson

Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.

livet är underbart film recension

Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.

Vad handlar Livet är underbart om?

Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.

Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.

George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.

Vad tycker jag om julfilmen?

Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.

Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.

För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.

Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!

När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.

Vilken berättelse bygger filmen på?

Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.

Filmen Last Christmas är ett riktigt litet julmirakel

romantiska julfilmer
| Sandra Jönsson

Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.

romantiska julfilmer

Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.

Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.

Vad handlar Last Christmas om?

Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.

Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.

Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)

Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.

last christmas film
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.

En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.

Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.

Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.

Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.

Vad tycker jag om julfilmen?

Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.

Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.

En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.

Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.

Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.

Julfilmen The Holiday är värsta snuttefilten för mig

| Sandra Jönsson

Ett blogginlägg om The Holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt i en positiv bemärkelse.

the holiday film

Jag var lyrisk när jag skrev om Love Actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The Holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!

Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.

Vad handlar filmen The holiday om?

Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).

Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.

The Holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.

Iris resa i The holiday

Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.

Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.

Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.

Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?

Amandas resa i The holiday

Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.

The Holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.

Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.

Var kom det ifrån?

Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?

Vad tycker jag om julfilmen?

The Holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.

När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.

Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.

Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.

Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyers balanserar det tragiska och komiska i The Holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.

Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.

Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…  

Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.

Love actually – en film som jag ser om igen och igen

love actually recension
| Sandra Jönsson

Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas prince eller The princess switch, you name them (!).

Men med Love actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.

Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.

Vad handlar Love actually om?

Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…

Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.

De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love actually. Definitivt ett oväntat sådant.

I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.

Vad tycker jag om julfilmen?  

Love actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.

Det är mycket som är skruvat med Love actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.

På tal om karaktärerna… Hur ofta ser man en sådan imponerande skådespelarensemble i en och samma film? Colin Firth, Keira Knightley, Liam Neeson – och så Emma Thompson och Alan Rickman. Förutom Hugh Grant och Bill Nighy, då. Bland många andra.

Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love actually borde vara en av dem. Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love actually liksom på The holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.

Squid Game eller Alice in Borderland – vilken av dem?

squid game eller alice in borderland på netflix
| Sandra Jönsson

På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid Game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.   

Squid Game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.

Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid Game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.

Vad handlar Netflix Squid game om?

Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid Game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.

Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.

När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…

Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?

Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.

Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.

Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.

Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.

Vem är vän och vem är fiende?

Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?

Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid Game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.

Alice in Borderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid Games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.

Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.

Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid Game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.