Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.
Vad handlar Gilbert Grape om?
Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.
Det såg faderns självmord till.
Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.
Och ändå stanna.
Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?
Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.
Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.
När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?
Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.
Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgårdär den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Linnea i Målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson (barnbilderbok)
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker.I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbarietoch The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
Jag fick idén att fota prydnadssakerna här hemma och så kommer det sig att den här superfina flodhästen finns med på bild. Den ingår i ett flodhästpar från Nao Lladro, du vet det spanska märket som tillverkar porslinsfigurer?
Inreda med djur i hemmet, det har jag delvis gjort. Om jag nu har en stil, för tillfället är det lite rörigt här hemma. Men i vilket fall finns här elefanter, giraffer och lejon. Och fåglar i massvis. Både jag och Christoffer gillar djurföremål. Gärna i form av djurskulpturer.
Jag har webbfönstershoppat lite i kväll och har hittat 11 snygga inredningsdetaljer – se här! (Som vanligt blandar jag högt och lågt, kan helt enkelt inte hjälpa det.)
1. Sångfågel från Kay Bojesen
Kay Bojesen formgav sångfåglarna – Nightingale – på 1950-talet. De små, söta figurerna blev omedelbara designklassiker och i dag är de populärare än någonsin.
Jag tycker djurmattor är ganska charmiga, alltså de oäkta varianterna som efterliknar djur snarare än att vara det.
Den här leopardmatten från Classic collection är handtuftad utifrån sjysta arbetsvillkor. Läs mer om mattan!
3. Leksakselefant från Loland design
Elefanter på barnrummet känns som en ganska klassisk grej och klassisk är ju den här leksakselefanten från Loland design.
Hjulen nedanför elefanten ger den en klassisk touch, och så är det det giftfria björkmaterialet som den är gjord i. Läs mer om leksaken!
4. Gorillaskulptur från Kosta Boda
Kosta Boda är kända för sina fina glasskulpturer och det är de som ligger bakom den här urtjusiga gorillan i svart glas.
Du som letar efter djurprylar till hemmet kommer säkert hittat en del fina saker i Kosta Bodas utbud. Läs mer om gorillaskulpturen!
5. Papegojunderlägg från Pimpernel
Jag älskar papegojor! Det är allt från fjäderdräkterna till härmljuden som fascinerar mig så. För mig är dessa fåglar också synonyma med paradisvibbar.
Fjärilar är andra djur som jag är väldigt förtjust i och som jag gärna inreder med. Återigen fejkvarianterna av de riktiga djuren. Nåla fast fjärilar? Nej, tack!
Paper Town är en posterbutik med en rad olika motiv. Det är där jag hittat den här magnifika rentavlan, som alltså både kan köpas som vanlig poster och som inramad tavla.
Det är något så tidlöst över den här vackra fiskvasen från Pols Potten att jag villhöver den till tusen.
Den är vid nog för att man ska kunna plocka en godisbit ur eller sticka ner en blomma i den. Läs mer om fiskvasen!
Det här var 11 tips på hur du kan inreda med djur i form av olika inredningsdetaljer. Som skrivet har jag blandat högt och lågt, det är liksom så jag brukar göra saker. Har du någon favoritdjurpryl i ditt hem?
Magisk realism är den gemensamma nämnaren för de senaste dagarnas läsning. Jag vet inte hur jag halkar in på mina teman och när jag väl är inne på spåret fortsätter jag tills jag inte orkar läsa samma typ av böcker utan ett litet avbrott först.
Den här gången började jag med Hundra år av ensamhet. Därefter fortsatte jag med Räddaren av förlorade ting och nu läser jag Midnattsbiblioteket. Vad har böckerna gemensamt? Skulle jag ringa in en enda sak är det hur gränsen mellan realism och surrealism, mellan verklighet och dröm suddas ut i nästan omärkliga övergångar.
Hur absurd, magisk eller rentav övernaturlig handlingen än blir är den åtminstone i dessa fall förlagd till en faktisk plats och faktisk tillvaro. En kär väns bortgång kan röra upp vålnader från förr och förundran över ny teknik kan ge den ett magiskt skimmer. Vardagligheter som kryddas med förunderligheter.
Visst blir det otäckt ibland, men oftast bjuder böcker med inslag av magisk realism också på mysläsning. När jag tänker på det är det en ganska udda kombination. Gillar jag udda, eller? Javisst!
5 mysiga boktips – givetvis med en stor dos av magisk realism
Jag inleder mina boktips med att tipsa om fem mysiga böcker jag läst ganska nyligen, du kan även ta del av ytterligare tips på böcker med inslag av magisk realism längre fram i blogginlägget.
1. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan
När den berömde författaren Anthony Peardew är redo att återförenas med sin sedan länge avlidna käresta överlämnar han sitt hus till assistenten Laura. Hon får inte bara ärva huset utan en besynnerlig samling av borttappade föremål, liksom det betydelsefulla uppdraget att återbörda dem till sina forna ägare.
Laura vet inte hur hon ska gå till väga. Men tack vare hjälpen från de nya vännerna Sunshine och Freddy lyckas hon i alla fall upprätta databasen Räddaren av förlorade ting. En efter en börjar de forna ägarna visa sig. Laura som dragit sig tillbaka efter skilsmässan med ett riktigt as till karl börjar finna sig till rätta i sin nya tillvaro.
Om det bara inte hade spökat i den gamle författarens hus…
2. Midnattsbiblioteket av Matt Haig
Från simning till pianospelning, Nora Seed har alltid utmärkt sig på allt. Det finns dock ett krux: så fort det börjar gå bra för henne raserar hon det hon byggt upp genom att helt och hållet vända ryggen till och gå vidare till nästa sak.
Eftersom hon aldrig riktigt fullföljt något känner hon sig misslyckad, inte minst känner hon att hon gjort sin familj och sina vänner besvikna på henne. Lika bra att avsluta det hela, tänker hon och försöker ta sitt liv.
I stället för att slockna hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hon får chans att leva om sitt liv igen och igen. Och är det inte så med böcker att varje bok är ett litet liv i sig?
3. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta den oerhört rika romanen Hundra år av ensamhet, som är ett riktigt praktexempel på magisk realism. Boken är en släktsaga, i den följer läsaren sju generationer av familjen Buendía och deras liv i Macondo, en colombiansk by.
På grund av för mycket ingifte riskerar släkten att få ödlelika avkommor, och visst finns det de som har ett lite väl djuriskt utseende! Men i den här släkten råder man bot på det mesta genom att blanda magi och vetenskap, så även de utmaningar som främlingar för med sig till den lilla byn som en gång ska trona i glas…
Eller i is, beroende på vem du frågar.
4. Choklad av Joanne Harris
Jag älskar Choklad, alltså boken och filmen! Berättelsen. Jag har svårt att tänka mig magisk realism utan att se den här charmiga historien framför mig.
I en skenhelig fransk by slår Vianne Rocher upp dörrarna till sin nya chokladbutik. Alla är välkomna att stiga in. Och många gläds åt de vackra, vackra pralinerna, de makalösa små konstverken i choklad. De är inte bara vackra, de smakar himmelskt.
Påsken närmar sig och det blir därför än viktigare att motstå frestelser. Viannes butik försvårar den kristna fromheten, menar vissa, och några framstående bybor gör av den anledningen allt för att bli av med henne och hennes choklad.
Alla håller dock inte med! Tvärtom verkar Viannes choklad uträtta små underverk i bybornas hjärtan. Det är magiskt hur hat förbyts i kärlek och hur de mest slutna öppnar sig.
5. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Jag har läst och läst och läst, ändå vet jag inte om jag är så mycket klokare på handlingen, varken på denna eller i bokens egen Vindens skugga. Men en sak vet jag och det är att jag läst denna moderna klassiker med stor behållning. Till en början med hakan hängande nere vid fotknölarna, faktiskt.
Daniel Sempere är tio år och upplever för första gången magin i De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelona. Där hittar han boken Vindens skugga, som blir början på hans livs äventyr. Han fullkomligen slukar boken och plötsligt är det som att hela hans liv är förbundet med dess författares, Julián Carax.
I en labyrint av berättelser söker Daniel svar på Caraxs mystiska försvinnande och han finner sig snart vara förföljd av en hemsk person, den sadistiske kommissarien Fumero.
Ytterligare 10 böcker med starka inslag av magisk realism
Jag vet, jag vet! Oj, vad många böcker med starka inslag av magisk realism jag missat! Många bra sådana, dessutom. Och inte finns det en tillstymmelse till svenska verk bland boktipsen här ovanför. Så jag utökar listan med ytterligare tio tips, den här gången av det kortare slaget. Här kommer tio läsvärda böcker för dig som är nyfiken på magisk realism och på allt vad det kan innebära!
Andarnas hus av Isabel Allende (utspelar sig i Chile)
Boktjuven av Markus Zusak (utspelar sig i Tyskland)
Sötvatten av Akwaeke Emezi (utspelar sig i Nigeria och USA)
Midnattsbarnen av Salman Rushdie (utspelar sig i Indien)
Aprilhäxan av Majgull Axelsson (utspelar sig i Sverige)
Människohamn av John Ajvide Lindqvist (utspelar sig i Sverige)
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (utspelar sig i Ryssland)
Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey (utspelar sig i USA)
Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami (utspelar sig i Japan)
Älskade av Toni Morrison (utspelar sig i USA)
Man skulle ju kunna tro att magisk realism är ”feelgoodig” i alla sina knasigheter. Många av exemplen som jag lyft i blogginlägget visar dock på motsatsen, åtminstone bitvis. Det är när världen blir lite för hemsk för att man ska stå ut med den som många av de mest fantastiska sakerna inträffar.
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.
Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.
Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.
I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.
Vad handlar Jag kan ha fel om?
I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.
Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.
Mycket tid för självreflektion i klostret
Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.
I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.
Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.
Framtiden kan omöjligt förutses
Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.
Känna tillit – en viktig lärdom
När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.
Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?
Obeskrivligt svårt med avsked
Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.
Vad tycker jag om Jag kan ha fel?
Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.
Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.
Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.
Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!
Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!
För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.
Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!
Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.
Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.
Förra veckan föresatte jag mig att delta i blogg- och läsutmaningar, liksom för att nätverka med likasinnade. Kanske få ett och annat hejarop, definitivt känna mig mer delaktig.
Känslan av tillhörighet kan vara viktig även här i bloggvärlden. Nu är jag inne på andra veckan och känner mig glad att jag deltar i bland annat Helgfrågan på Mias bokhörna igen.
Den här veckan undrar Mias bokhörna om vi bloggare har någon bokutmaning för 2022. Har jag en bokutmaning på gång?
Både ja och nej, blir svaret. Att delta i Helgfrågan och Tisdagstrion, som jag planerar att göra, innebär ju en form av bokutmaning. Annars har jag mest små läsprojekt. Ett av dem berättade jag om i förra veckans blogginlägg. Jag har helt enkelt några bokserier jag vill läsa klart.
I slutet på 2021 köpte jag fem samlingsverk av fem olika amerikanska poeter: Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde, Maya Angelou och Louise Glück. Starka kvinnliga poeter allesammans och dessutom riktiga litterära ikoner, som jag av hela mitt hjärta vill lära känna bättre.
Jag kan planera hur många läsprojekt som helst, i slutänden hoppar jag ändå mellan dem. Lusten får styra. Som i går när jag egentligen skulle fortsätta med Ers Majestäts olycklige Kurt och jag i stället nästan sträckläste Den röda adressboken. Eller som tidigare i veckan när Ers Majestäts olycklige Kurt fick stå tillbaka för självbiografier om att lämna ekorrhjulet.
Ibland blir läsningen vad den blir, lite si och så, och det är ju faktiskt ganska skönt att låta stundens ingivelse styra.
Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.
Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.
Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.
FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet
Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.
Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.
Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.
Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu
Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram så länge?
Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.
Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.
Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)
Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?
Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?
Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.
Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.
Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…
Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.
Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?
Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet
Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.
Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.
Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg
Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.
Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.
Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.
Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.
Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.
Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson
Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.
På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?
Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.
Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.
Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.
Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!
Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.
Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?
Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.
Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.
Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.
Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?
2021 bjöd på en spännande bokkompott, allt från romantik till skräck. När jag summerar läsåret ser jag att jag läste 70 böcker. Långt från alla gjorde ett starkt intryck på mig.
Bloggutmaningen Helgfrågan på Mias bokhörna ger mig ett ypperligt tillfälle att tipsa om de böcker som faktiskt berörde mig starkt, för utmaningen går bland annat ut på att tipsa om lästa böcker.
Jag började 2021 med en jätte-jättestark bok, nämligen med Pachinko av Min Jin Lee. Berättelsen utspelar sig under kolonialtidens Korea och är en släktsaga som spänner över flera generationer.
Den unga Sunja är gravid men vägrar låta sig utnyttjas av sin älskare. I stället gifter hon sig med en annan man, en oerhört snäll sådan. Tillsammans flyttar de från den koreanska by där hon är uppväxt till Osaka i Japan.
I Osaka behandlas de koreanska stadsborna sämre än tredjeklassens invånare, det är svårt att slå sig fri från samhällets hat och fördomar. Det visar sig också vara svårt att frigöra sig från det förflutna. Sunjas gamla älskare släpper aldrig riktigt taget om henne, eller om hennes barn.
Pachinko var den första boken jag läste om Koreas historia. Jag fortsatte grotta ner mig i ämnet efter det och känner mig långt från klar.
Hamnet av Maggie O’Farrell
I Hamnet fantiserar Maggie O’Farrell fram bakgrunden till varför William Shakespeare skrev den berömda pjäsen Hamlet. Historien som växer fram över relativt få sidor ger ett fint författarporträtt, samtidigt som författarens kanske något mystiska familjeliv blir något klarare.
Jag som älskar historia grips av O’Farrells målande gestaltning av 1500-talets Stratford utanför London. Det är en tid som kännetecknas av pesten, bland mycket annat. Gissa om hon lyckas ingjuta skräck i mig som läsare! Skickligt, mycket skickligt.
Kommer sannolikt läsa om de båda böckerna 2022
Så stor läsglädje har Pachinkooch Hamnet gett mig att jag sannolikt kommer läsa om dem båda under 2022. Jag ser fram emot ett bra läsår, som jag hoppas blir rikt på olika upplevelser.
För min del är årets första bok Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per Samuelsson. Kan ännu inte bestämma mig för vad jag tycker om den… Du lär få reda på mina tankar om boken i ett kommande blogginlägg.
Anledningen till att jag börjat med Ers Majestäts olycklige Kurt är för att jag gärna vill se den nya SVT-serien En kunglig affär. Har fått för mig att serien bygger på boken – gör den det? I vilket fall brukar jag läsa boken före jag ser filmen eller serien.
Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.
Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.
Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.
Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?
Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.
Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.
Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.
Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.
Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.
Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.
Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!
Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.
För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.
Vad tycker jag om Agatha Christies bok?
Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?
Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.
Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.
Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!
Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.
Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…
Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?
Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.
Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.
Vad handlar Livet är underbart om?
Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.
Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.
George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.
Vad tycker jag om julfilmen?
Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.
Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.
För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.
Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!
När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.
Vilken berättelse bygger filmen på?
Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.
Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.
Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.
Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.
Vad handlar Last Christmas om?
Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.
Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.
Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)
Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.
En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.
Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.
Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.
Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.
Vad tycker jag om julfilmen?
Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.
Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.
En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.
Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.
Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.
Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.
Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.
Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.
Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.
Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.
Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.
Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.
Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914
Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.
Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.
Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014)är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.
Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.
Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.
Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.
