Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Familj bestående av kattugglor kommer till skogen varje år

Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.

familj kattugglor påskbergsskogen

Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.

Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.

Kattugglor förändrar stämningen i skogen

Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.

foto kattuggla

Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.

Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!

Fåglarna anade ugglor i mossen – alltså bokstavligen

Naturen är fantastisk. Det utbrister jag numera många gånger varje dag. Och den är verkligen det, varje dag medför liksom nya upplevelser. För tillfället går jag med blicken vänd mot trädtopparna. Jag som har nackont i vanliga fall kan inte rekommendera den här obekväma kroppshållningen.

ana ugglor i mossen talesätt

Men så har Påskbergsskogen fått ett mycket speciellt besök. En familj bestående av kattugglor brukar komma dit årligen, alltid vid den här tiden i maj. Nu har de alltså återvänt.  Om du någon gång har sett en kattugglebebis förstår du behovet av att försöka skåda den igen och igen.

Ugglornas närvaro förändrar stämningen i skogen. Jag och Christoffer var ute på en kvällstur i går och vi möttes av de andra fåglarnas paniska läten. Från ingenstans kom två av ugglorna flygande mellan trädtopparna – med en hel flock koltrastar i täten. Kattugglorna jagades helt enkelt bort.

Och i en av trädtopparna stötte en spillkråka ifrån sig det konstigaste ljudet. Vi var ju tvungna att googla det, och mycket riktigt var det ett varningsljud. Hela skogen var i olag när fåglarna bokstavligen anade ugglor i mossen. Kan inte riktigt beskriva stämningen i ord. Den var tät, smittade av sig på både mig och Christoffer.


Vad betyder ana ugglor i mossen?

Att ana ugglor i mossen är ett gammalt talesätt som tros härröra från danskans der er ulve i mossen. Det danska uttrycket betyder det är en ulv eller varg i mossen och syftar på att en farlig situation är på väg att blossa upp. Det svenska uttrycket ana ugglor i mossen betyder samma sak, det vill säga att fara är på väg.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem. Gamla talesätt är alltid lika inspirerande!


Men gissa om det var en häftig upplevelse, eller vad!?

Vitsippor över hela marken… Den absolut bästa tiden är nu

Vitsippor över hela marken, det är nog ändå det vackraste jag vet. Otaliga gånger har jag drömt mig bort till markblomningen i den belgiska skogen Hallerbos och tänkt att jag måste få uppleva den med egna ögon. Och så har jag redan blomprydda skogsdungar runt knuten! Både i form av scillor och vitsippor.

vitsippor över hela marken

Konstigt hur blind man kan vara för det som finns rakt framför näsan en. Särskilt inför de saker som förtjänar den största uppskattningen. Det börjar gå upp för mig mer och mer.

Skulle jag välja en favorittid på året är det just den här tiden jag föredrar. Visst, de längre dagarna och lagom temperaturerna är två starka skäl att bli extra glad, men det är ändå vitsipporna som ger ett totalt glädjerus. Att gå runt i skogssnåren är som att vandra i en sagoskog, och jag föreställer mig att jag snart kommer få se en älva eller enhörning bland de vitskimrande blomstren… Just så sagolikt är det utomhus nu!

vitsippa skog

Lite av magin ligger säkert i att underbart är kort och vitsippeblomningen varar bara en kort, kort stund på året. Men om jag fick önska skulle jag vilja ha det så här jämt. När främst vitsipporna försvinner är det nämligen som att också en bit av mig försvinner. Men nu är de i allra högsta grad här, och jag lever med dem.

Den djupaste insikten som endast en skogsdunge kan ge

tänka bättre i skogen

Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.

”While in a grove I sate reclined,
In that sweet mood when pleasant thoughts
Bring sad thoughts to the mind.”

William Wordsworth

Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.

Skärpa.

Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på

”What man has made of man…”

William Wordsworth

När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.

Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.