Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
Knappt har jag hunnit smälta halloween innan det är dags för jul. Jag var faktiskt på min första julmarknad i söndags, det var julmarknaden på Tjolöholms slott i Kungsbacka och tillsammans med mina föräldrar. Hur mysigt som helst!
Samtidigt var det lite märkligt att strosa runt bland juliga saker under en rekordvarm novemberhelg. Det var nog 12 grader varmt utomhus, denna söndag och fars dag anno 2022.
Tjolöholm är en fantastiskt inspirerande plats. Jag har dock aldrig besökt slottet på hösten eller vintern, det är liksom en utflykt för våren och sommaren när slottsträdgården står i blom.
Men en jul på Tjolöholms slott var inte alls dumt, visade det sig. Det var ett julfirande i gammaldags anda, med dekorationer från sekelskiftet och hantverksmarknad.
På julmarknaden såldes det mesta i julväg. Många handgjorda föremål, slöjdade saker. Jättefina saker. Det fanns också delikatesser för julbordet, ja, det var glögg, godis och ost om vartannat. Jag är tråkig på så sätt att jag nästan inte äter några juldelikatesser, så matstånden brukar alltid gå bort för mig. Men visst tycker jag att doften av brända mandlar är ljuvlig!
Dörrarna hade öppnats till de gamla byggnaderna på slottsgården, och det var i dessa julmarknaden bredde ut sig. Den var riktigt stor, med marknadsstånd såväl inomhus som utomhus.
Förutom att kunna julshoppa i de olika stånden hade slottsbutiken öppet. Tjolöholm är ett så kallat Arts and Crafts-slott. Detta märks bland annat i slottets butik, som säljer vackra William Morris-föremål.
Kanske allra vackrast var en glaskonstnärs marknadsstånd. Hon sålde smycken och prydnader i fusat glas, vilket jag skrivit om i ett alldeles eget blogginlägg. Jag, mamma och pappa blev superinspirerade av hennes skapelser. Mamsen och papsen köpte till och med flera saker av henne, såväl skål som smycke.
Som en guldkant på hela upplevelsen fick man även besöka Tjolöholms slott. Slottets nedervåning var öppen för oss julmarknadsbesökare och den var juldekorerad från golv till tak.
En bedrift, måste jag säga! Det är trots allt högt, högt upp till taket.
Vistelsen på Tjolöholms julmarknad avrundades med en liten promenad i slottsträdgården. Vilket ställe, alltså!
Det var en så mysig fars dag och söndag i går. Jag följde med mamma och pappa på Tjolöholms julmarknad i Kungsbacka. Tjolöholms slott är en av mina favoritplatser i närheten av Varberg, så att få åka på utflykt dit är alltid lika välkommet. Nu var det alltså den årliga julmarknaden som gällde.
Det är med glädje som mamma visar Christoffer hennes och pappas nya, vackra glasskål. Jag passar på att fota under tiden, och tjatar väl aningen på att mamma ska hålla upp skålen i än den ena, än den andra vinkeln. Dessvärre gör inget av mina foton den otroliga glaslystern rättvisa, för det är wow-faktor på färgblänket i denna skapelse.
Detta är lite av en hantverksmarknad med massor av vackra skapelser. Ja, det finns många skickliga hantverkare, konstnärer och slöjdare därute, och en del av dem ställer ut på denna julmarknad.
Allra mest inspirerades jag av en glaskonstnär, mamma och pappa blev också tagna av hennes glasfusingsskapelser. Faktiskt så tagna att de köpte flera föremål till sig själva och till att ge bort i present.
Här har du ett urtjusigt stelt armband (som vi dock inte köpte).
Jag är själv intresserad av glasfusing, har till och med provat på det under en studiecirkel för en herrans massa år sedan och skulle vilja göra det igen. När jag såg glaskonstnärens skålar och smycken blev jag ännu mer pepp på att anmäla mig till en glasfusingskurs, för fusat glas i starka färger är så tjusigt.
Det är något alldeles visst med glaskonst, ja, med konst i detta så kalla men ändå så levande material som man aldrig kan kontrollera fullt ut. Du ser ju själv på bilderna hur fint glaskonstnären på Tjolöholms marknad skapat.
Och så har du det här fusade glashjärtat, en present till en mycket älskad person. Visst blir man glad av färg- och mönstermatchningen i glaset?
Helt oombett skulle jag vilja lyfta fram hennes webbplats och webbutik, Smyckeskonditorn heter platsen på www. Konstnären heter Annicka Cederberg, och hon verkar vara en så himla mysig person med en härlig känsla för färg. Det märktes att hon verkligen älskar glasfusing och en så stark hantverkskärlek smittar av sig.
Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.
Mörkervandring med spökhistorier för vuxna
Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.
Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen
Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.
Mörka berättelser ur Fästningens historia
Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.
Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?
Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!
Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning
Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.
Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!
Jag har ju fått hem en massa färger och papper, och jag har absolut ingen aning om vad jag gör. Det känns både befriande och skrämmande, läskigt just för att jag är en feg perfektionist som försöker uppbringa modet att testa nya kreativa saker. Och modig måste jag ha varit. Jag har nämligen satt mig ner och skapat, bara för att känna på det. Sällan har det blivit som jag velat, men vad gör man när man är nybörjare?
I går kväll avslutade jag dagen med att plocka fram vaxkritorna och vattenfärgerna. Visste du att en del vaxkritor är vattenresistenta så att deras pigment lyser igenom akvareller? Jag började rita en blomma och en vas med en sådan orange vaxkrita.
Bara vaxkrita och akvarell. De orange linjerna är alltså orange vaxkrita från Caran d’Ache.
Egentligen hade jag bara två idéer: vaxkritlinjer i orange och akvarellfyllning i blått. Blå och orange är komplementfärger och därför vill jag leka runt med dem. Men förutom detta kladdade jag på utan någon egentlig plan.
Målningen fick torka över natten och som en liten lunchpaus i dag fortsatte jag kladda med olika sorters färgpennor, såväl akrylpennor som gelpennor. Jag vill lära mig måla lager på lager åt det här stuket, och det enda jag kan göra är att fortsätta öva.
Jag funderar på om jag kanske skulle gå någon Skillshare-tutorial i hur man ritar blommor. Alternativt kanske leta upp instruktioner på Pinterest för det.
Nu ska jag berätta om en av mina vardagligaste rutiner som hängt med mig i över 15 år. När jag behöver slappna av tittar jag på spök-tv. Spök-tv är mitt begrepp för främst dokumentärserien A Haunting, men det innefattar även annan typ av dokumentärt berättande kring övernaturliga fenomen.
Det finns ingen annan serie som jag sett så många gånger som A Haunting. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om den. Vad handlar den om? Jo, om folk som mött demoner och spöken i USA. Mycket fokus ligger på det demoniska i sann Ed och Lorraine Warren-anda, och just Lorraine medverkar till och med i de första A Haunting-säsongerna. Hemsökta hus är det vanligaste temat.
Varje avsnitt skildrar ett personligt möte med demoner och/eller spöken. En eller flera personer berättar vad de varit om och så dramatiseras upplevelserna med hjälp av ett skitdåligt skådespeleri, liksom för att tydligt illustrera händelserna. Det dåliga skådespeleriet gör mig inte så mycket, för varje avsnitt leds av en stämningsfull berättarröst.
Numera finns A Haunting gratis på Youtube, alltså som en egen kanal. Jag brukar sätta på ett avsnitt när jag ska vila och så sluter jag ögonen och dåsar bort. Då är det nästan som att lyssna på en spökhistoria för vuxna. Samma relation har jag till Creepypodden, som jag brukar komma till ro med när jag vaknar runt femtiden på morgonen och vill somna om.
Att titta på skräck kan ju låta som en knäpp grej att göra när man vill slappna av, men det funkar för mig! Gillar du också dokumentära spökberättelser? I så fall kan jag å det varmaste rekommendera A Hauntings gratis avsnitt på Youtube. Du kommer till avsnitten via länken.
Och du, btw, A Haunting har sänts på Discovery Channel och Travel Channel och är ett kul sätt att upptäcka USA.
Det har inte blivit så många promenader och vandringar på sistone. Nej, inte alls på samma nivå som vanligt. Förra året lyckades jag trotsa novembergrånaden och finna skönhet även i den, i år har jag hittills mest tillbringat tiden inomhus. Jag har jobbat, pysslat och varit sjuk.
När jag väl går ut numera gör jag det oftast i skymningen eller kvällningen. Kvällarna kommer så fort nu att dagen knappt hinner börja innan den är över. Kvällspromenader är därför det mest görliga.
Jag finner höstkvällarna vackra. Det är något alldeles visst med färgerna i dem. Mycket blått och orange, löven ett orangeglitter och himlen ett blåskimmer.
Skogen finns runt hörnet.
Skogen runt hörnet är nästan som en sagovärld med alla höstlöven på marken. Under lyktstolparnas sken förväntar jag mig nästan att jag klivit in i ett Narnia, men så är det bara gamla vanliga Påskbergsskogen, om än i sin höst- och kvällsskrud.
Den här tiden på året visar Varberg sig inte alltid från sin bästa sida. Särskilt inte under kvällstid, när det kan vara mörkt och dött redan klockan 19.
Ett spöke.
Men någon gång under coronatiden (?) satsades det på ljusshowen Rys och mys vid halloween och allahelgona, och sedan dess har mörkret över staden varit inbjudande. Det är nämligen då Varberg lyses upp av lampor och oknytt.
En korp.
Rys och mys kastar ett magiskt sken över hela Varbergs innerstad. Allra mysrysligast blir det dock i Fästningens skuggor, i alla fall vad jag tycker.
Flera oknytt.
Jag och mitt syskonbarn Leia var på mörkerspaningen Fästningens gömda väsen i början på veckan, och där hade man införlivat Rys och mys i rundturen. Kul och kreativt!
En kraken – igen!
November kan verkligen kännas tung och grå, men tack vare evenemang som Rys och mys blir höstmörkret lite enklare att ta sig igenom. Till och med kvällspromenaderna blir härligare, precis som de ska vara. Och visst är det ganska coolt att få uppleva Varberg på detta sätt?
En älva.
Jag vet inte hur många familjer jag stött på under kvällsturerna i stan, familjer som tillsammans fascinerats av gamla väsen. Hoppas mysryset får vara kvar tills på fredag, för då ska jag gå på Fästningens mörkervandring för vuxna.
Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.
Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.
Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.
Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.
Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?
En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?
Varbergs fästning har skattjakt i mörkret
I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.
Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.
Berättelser om Fästningens gömda väsen
Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. Så snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.
Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.
En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.
Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt
Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).
Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.
Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.
Att göra spökklubbor är ett superenkelt halloweenpyssel som kan förgylla vilket bus-eller-godis som helst. Hur gör du en spökklubba?
Du draperar en vit näsduk – jag köpte billiga på Coop – över en rund klubba och knyter ett snöre alldeles under klubban. På så sätt formar du både själva spökhuvudet och spökkroppen. Därefter ritar du svarta spökögon och spökmun på huvudet. Jag använde en svart märkpenna, men att använda en vanlig svart tuschpenna går också bra.
En rund klubba, en vit näsduk, ett snöre och en svart märk- eller tuschpenna, det här är materialet du behöver för att pyssla spökklubbor.
Bjud på klubborna om barnen ringer på! Det ska i alla fall jag göra.
I går började jag packa upp konstnärsmaterialen jag beställt hem och jag invigde bland annat akvarellasken genom att måla en färgkarta för den. Men jag var också sugen på att prova tuschen, kritorna och papperna för blandteknik. Därför fick allt bli ett första kladdexperiment.
Materialen jag experimenterat med är mixed media-papper (Paint ON), blompinne, penslar, flytande tusch (L&B Nan King), vattenresistenta vaxkritor (Caran d’Ache Neocolor I) samt akvareller (Schmincke).
Med Christoffer hängande bakom axeln målade jag först med tusch och sedan med kritor. Det svarta är tuschen och den färgade strukturen kritor. Jag har beställt hem varianter som är vattenresistenta, vilket innebär att färgen och känslan består efter att man bemålat dem med exempelvis akvareller.
Att måla i blandteknik är jätteroligt och sedan har jag verkligen fastnat för det här med kladd. Det är som tio minuters terapi där man kan släppa taget och försvinna. Jag vet dock inte vad jag försvinner in i, för det här är något annat än att fota eller skriva.
