Kuslig stämning under mörkervandring på Varbergs fästning

Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.

Mörkervandring med spökhistorier för vuxna

Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.

Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen

Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.

Mörka berättelser ur Fästningens historia

Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.

mörkervandring på varbergs fästning
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.

Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?

Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!

Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning

Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.

Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!

Under halloween har jag även varit på Fästningens gömda väsen, då med mitt äldsta syskonbarn. Varbergs fästning anordnar mycket kul, ta en titt på deras evenemang via denna länk. Och du, om du någon halloween framöver får chans att gå på en mörkervandring så gör det!

Det är något alldeles visst med färgerna en höstkväll…

Det har inte blivit så många promenader och vandringar på sistone. Nej, inte alls på samma nivå som vanligt. Förra året lyckades jag trotsa novembergrånaden och finna skönhet även i den, i år har jag hittills mest tillbringat tiden inomhus. Jag har jobbat, pysslat och varit sjuk.

När jag väl går ut numera gör jag det oftast i skymningen eller kvällningen. Kvällarna kommer så fort nu att dagen knappt hinner börja innan den är över. Kvällspromenader är därför det mest görliga.

Jag finner höstkvällarna vackra. Det är något alldeles visst med färgerna i dem. Mycket blått och orange, löven ett orangeglitter och himlen ett blåskimmer.

färgerna en höstkväll
Skogen finns runt hörnet.

Skogen runt hörnet är nästan som en sagovärld med alla höstlöven på marken. Under lyktstolparnas sken förväntar jag mig nästan att jag klivit in i ett Narnia, men så är det bara gamla vanliga Påskbergsskogen, om än i sin höst- och kvällsskrud.

Rys och mys i ett upplyst Varberg – välkommet höstevenemang

rys och mys varberg halloween kraken
En kraken (jättebläckfisk).

Den här tiden på året visar Varberg sig inte alltid från sin bästa sida. Särskilt inte under kvällstid, när det kan vara mörkt och dött redan klockan 19.

spöken varberg halloween
Ett spöke.

Men någon gång under coronatiden (?) satsades det på ljusshowen Rys och mys vid halloween och allahelgona, och sedan dess har mörkret över staden varit inbjudande. Det är nämligen då Varberg lyses upp av lampor och oknytt.

mörkervandring varbergs fästning
En korp.

Rys och mys kastar ett magiskt sken över hela Varbergs innerstad. Allra mysrysligast blir det dock i Fästningens skuggor, i alla fall vad jag tycker.

varbergs fästning halloween
Flera oknytt.

Jag och mitt syskonbarn Leia var på mörkerspaningen Fästningens gömda väsen i början på veckan, och där hade man införlivat Rys och mys i rundturen. Kul och kreativt!

kraken ljusspel varbergs fästning
En kraken – igen!

November kan verkligen kännas tung och grå, men tack vare evenemang som Rys och mys blir höstmörkret lite enklare att ta sig igenom. Till och med kvällspromenaderna blir härligare, precis som de ska vara. Och visst är det ganska coolt att få uppleva Varberg på detta sätt?

mys och rys älva varberg
En älva.

Jag vet inte hur många familjer jag stött på under kvällsturerna i stan, familjer som tillsammans fascinerats av gamla väsen. Hoppas mysryset får vara kvar tills på fredag, för då ska jag gå på Fästningens mörkervandring för vuxna.  

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

Mörkerspaning efter gömda väsen på Varbergs fästning

En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?

Varbergs fästning har skattjakt i mörkret

I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.

halloween på varbergs fästning
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.

Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.

Berättelser om Fästningens gömda väsen

Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.

Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.  

En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.

Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt

Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).  

Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.

Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.

Läs mer om Varbergs fästnings evenemang via denna länk.

Ett första kladdexperiment i tusch, krita och akvarell

I går började jag packa upp konstnärsmaterialen jag beställt hem och jag invigde bland annat akvarellasken genom att måla en färgkarta för den. Men jag var också sugen på att prova tuschen, kritorna och papperna för blandteknik. Därför fick allt bli ett första kladdexperiment.

ett första kladdexperiment med blandteknik
Materialen jag experimenterat med är mixed media-papper (Paint ON), blompinne, penslar, flytande tusch (L&B Nan King), vattenresistenta vaxkritor (Caran d’Ache Neocolor I) samt akvareller (Schmincke).

Med Christoffer hängande bakom axeln målade jag först med tusch och sedan med kritor. Det svarta är tuschen och den färgade strukturen kritor. Jag har beställt hem varianter som är vattenresistenta, vilket innebär att färgen och känslan består efter att man bemålat dem med exempelvis akvareller.

blombukett med tusch krita akvarell

Att måla i blandteknik är jätteroligt och sedan har jag verkligen fastnat för det här med kladd. Det är som tio minuters terapi där man kan släppa taget och försvinna. Jag vet dock inte vad jag försvinner in i, för det här är något annat än att fota eller skriva.

Första lektionen i en kurs om att skriva konstkritik

Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.

Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.

Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.

Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.

Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.

Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.

Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.

Vad mycket roligt jag plötsligt hittar på! Har du sett att jag även varit på en gripande teaterföreställning i Varberg?

Aldrig glömd – en gripande skröna om en mamma i en akt

aldrig glömd en skröna om min mamma i en akt

För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.

Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma

Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.

En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter

Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.

Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora

Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.

Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.

Hur tillfredsställande är det inte att måla en färgkarta?

Färger gör mig glad och det är en underbar lyx att få måla med Schminckes akvareller. Jag fick hem deras 48-set förra veckoslutet, men på grund av sjukdom och jobb har jag inte kunnat njuta av dem förrän i dag.

schmincke akvarell

För att bekanta mig med akvarellasken målade jag på den medföljande färgkartan. Det här kan vara något av det mest tillfredsställande jag gjort på flera veckor, hehe. Om man älskar färger finns det nästan inget bättre än att få vara mitt i dem. Förstår du så förstår du.

färgkarta akvarell

Tack vare den höga pigmenteringen i Schminckes akvarellfärger blev akvarellerna riktigt klatschiga på färgkartan. Och jag säger då det, så himla praktiskt att kunna jämföra färgerna när man målar. Jag har redan haft användning för kartan. Gjorde ett litet kladdprojekt för Christoffer. Bara för att visa.

Sådant här ägnar jag mig åt under min kreativa dag, förutom att skriva kreativt.

Därför är en förkylning aldrig bara en förkylning för mig

En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.

Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.

Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.

Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.

Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.

Recept på varma koppen – enklare soppa finns nästan inte

Jag är småkrasslig i dag, feber och halsont. Hoppas det går över till i morgon. Den här förkylningen har varit ganska seg, suttit i över helgen och så. Jag har mestadels känt mig trött och värkig, men i dag river det alltså i halsen. Och därför är jag glad att jag gjort en stor kastrull ”varma koppen”.

Min varma koppen är en grön soppa på frysta grönsaker som jag kokar upp i vatten, salt och grönsaksbuljong och som jag sedan mixar slät. Inför serveringen toppar jag med någon krydda, såsom persilja och/eller vitlök. Men annars är det inte så mycket mer med det.

Receptet är så enkelt att man faktiskt kan skippa att köpa halvfabrikatssoppa. Och så är det dessutom en nyttig soppvariant som man kan äta i flera dagar. Ställ bara in soppan i kylskåpet så håller den sig fräsch lääänge.

Ja, en enklare soppa finns nästan inte. Jag brukar ha gröna ärtor som bas, och variera med blomkål och broccoli. Ibland har jag även i frysta bladgrönsaker, grönkål eller spenat. Ju mer grönt desto nyttigare, tänker jag! För en tjock soppa använder jag mindre vatten, för en tunn soppa mer vatten, och så vidare.

Soppan äter jag till frukost, lunch och mellanmål, när än jag är hungrig och för trött eller stressad för att laga något från grunden. I dyrtider är detta ett exempel på billig och nyttig mat, det är ju ändå skönt att man kan äta billigt då och då.

Varför kallar jag soppan varma koppen? För att jag värmer upp den och häller den i en kopp. Väldigt smidigt att dricka soppa vid skrivbordet.

5 historiska bad att inspireras av inför ditt poolbygge

bygga pool inspiration

De uppvärmda poolerna är en del Varbergs hjärta. Jag har turen att bo i denna spastad och att dagligen kunna bada varmt, om jag vill. Och det är fina bad! Somliga av dem har historiska anor och det ger dem karaktär.

swimming pool historia
Här ser du Varbergs kusthotell i ett magiskt vackert kvällsljus. Otroligt vilken plats! Det händer att jag badar i hotellets varmvattenbassäng.

Över lag är det ju ganska fantastiskt att kunna gå på spa vid havet. Jag förstår varför så många vallfärdas till exempelvis Kusthotellet, som har en stor inomhuspool med bassängträning i och som dessutom ligger alldeles intill stranden.

Du ser ju själv på bilderna, det är en otrolig plats.

Världens första pool kan ha varit en naturlig källa

Rekreation vid pooler är uråldrigt. Inspirerad av den här veckans bloggsamarbeten med POOLGIGANTEN läser jag en bok om badandets historia och i den lyfts en 8 000-årig ”swimmingpool” fram som just den första möjliga poolen. Det var egentligen naturliga källor på i dag, och ironiskt nog, världens torraste plats.

Wadi sura i Egypten, detta är platsen. Anledningen till att man spårar poolernas historia dit är för att där finns grottmålningar som man har tolkat som att de föreställer simmare. Så härliga badplatser var nog inte källorna, för det kryllade av vildliv vid dem. Tänk dig elefanter, flodhästar och krokodiler…

Det gällde att passa sig!

Även de gamla romarna ville ha swimmingpool

Något längre fram i historien – men fortfarande flera tusen år tillbaka i tiden – gjordes rent arkitektoniska poolbyggen. De gamla civilisationerna behärskade poolkonsten, och det hände att naturliga källor utnyttjades vid poolbyggena. Romarna fulländade konsten att bygga pool, och hade till och med uppfinningar för att värma upp vattnet i badhusen. Att bada – och definitivt att kunna simma – var en dygd i antikens värld.

5 inspirerande exempel på historiska poolbyggen

De historiska baden kunde vara rena rama skrytbyggena. Inte bara det att det att en poolanläggning krävde sin bygg- och ingenjörskonst, i de exempel på historiska bad som jag ska lyfta fram var poolerna konstverk. Ja, och här har du de fem exemplen att inspireras av inför ditt eget poolbygge:

1. Hadrianus villa i Tivoli

Hadrianus var en romersk kejsare som bland annat byggde en praktfull villa mellan åren 118 och 138. Lämningarna från den här romerska villan finns i den italienska staden Tivoli och är numera klassade som ett världsarv. Hadrianus villa är ett praktexempel på en storstilad pool- och trädgårdsanläggning. Kolla upp Canopus-dammen så ska du få se på ett poolbygge utan dess like! Poolen omgärdas av statyer, de så kallade karyatiderna.

2. Romerska baden i Bath

Bath kan vara en av de vackraste platserna jag någonsin besökt och jag ska tillbaka dit. Punkt. Den engelska spastaden har verkligen långa rötter vad gäller badkultur, för här byggdes romerska bad upp kring varma källor redan runt år 0. Man kan besöka badanläggningen i dag, och givetvis finns det en del nyare pooler att bada i. Om du gillar Jane Austen vet du kanske att just Bath var en känd spaort på 1800-talet och att de rika åkte hit för att bada kurbad och dricka brunn.

3. Cagaloglu Hamam i Istanbul

Hamam är en form av turkisk badkultur som inkluderar såväl bastu- som bassängbad. Det finns en hel del spaställen i Sverige som försöker efterlikna turkisk hamam, men om du någon gång besöker Istanbul kan du i stället ta en titt på de historiska anläggningarna som än i dag är i bruk. Cagaloglu Hamam är ett exempel på en sådan anläggning som går tillbaka till det ottomanska rikets tid. Den är luxuöst inredd från golv till tak.  

4. Széchenyi termalbad i Budapest

Nu är det länge sedan jag besökte Széchenyi termalbad i Ungerns huvudstad Budapest, men som jag minns det är det en vacker badanläggning med pooler som omsluts av ståtlig arkitektur. Badet invigdes 1913 och är uppbyggt kring de varma källorna i staden.

5. Kleopatras bad i Pamukkale

Tillbaka till Turkiet – men nu till staden Pamukkale! Där finns varma källor som man har badat i sedan antiken. På platsen finns till och med en pool som heter Kleopatras bad. Det här var från början en varm källa. Med tiden byggde man upp en badplats kring källan och tack vare det kan man simma runt bland antika pelare och stenar. Denna naturliga swimmingpool är alltså öppen för badgäster. Förutom det häftiga i att den ingår i ett arkeologiskt världsarv har den grönskande naturomgivningar, vilket jag tycker är inspirerande. Att legenden säger att Marcus Antonius ska ha låtit bygga poolen till Kleopatra gör inte anläggningen mindre fascinerande.

Hur kan man inspireras av historiens pooler?

Jag tycker att de historiska baden, må det vara pooler inomhus eller utomhus, oftast är designade med omsorg. Det är liksom inte bara själva källan och dess vatten som varit viktigt, utan även omgivningen.

Själv föredrar jag utomhuspoolerna som har införlivats i trädgårdsanläggningar, och om jag själv skulle bygga en pool skulle jag gärna anlägga den i en grönskande lund. Kanske med en och annan trädgårdsskulptur intill.

historiska platser med pool
Vid den här stranden ligger Varbergs kusthotell. Ser du det lilla huset med tända ljus? Det är ett kallbadhus med intilliggande badbrygga. Ja, alltså, miljön spelar verkligen roll!

Nu har jag dock ingen trädgård, så ett poolbygge känns för närvarande inte så troligt. Men jag har ju de tjusiga badanläggningarna i Varberg, och i dessa finns det också historia och omsorg.