Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

2022-06-032022-10-24 | Sandra Jönsson

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Japp, nu har jag även gjort linoleumtryck – men hur gör man?

2022-05-282023-03-31 | Sandra Jönsson

Att göra linoleumtryck eller linotryck har varit en av veckans stora utmaningar. Som jag berättat i ett annat inlägg gav jag mig själv hemläxa inför konstkursavslutningen och karvade en egen tryckplatta, då jag inte hann färdigt gången dessförinnan. Av alla saker jag skapat de senaste veckorna har linoleumtrycket varit svårast, både rent hantverks- och värkmässigt.

grafiskt linoleumtryck i svart och vitt — *Tryck i svart linofärg på rispapper.*

Den här gången gjordes trycket i ett mjukare material än linoleum, som annars kräver ganska mycket när man skär ur motivet. Materialet heter Softcut, tror jag, och är väldigt följsamt. Jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade med det riktiga linoleumet på en bildkurs i gymnasiet – det var tufft med all hand- och fingervärk.

Trots att Softcut, eller vad det nu är, är mjukare fick jag ont när jag jobbade med det. Och kanske aningen förvånande var det ännu tuffare att göra själva trycket, som jag upplevde det. Jag fick svettpärlor av att rulla på linoleumfärgen med en roller och att gnugga med en matsked över trycket för att få färgen att fastna på pappret.

Efteråt fick jag toksmärtor i händerna och armarna. MEN med detta skrivet, så himla roligt att göra grafik för hand! Och det fina är att alla kursdeltagarna blev supernöjda med sina tryck. Av det vi gjort under den sex veckor långa kursen i Skapande verkstad tror jag nog att slutresultaten av trycken blev effektfullast. Det blir ju extra roligt när man kan känna wow inför det man skapat.

Hur gör man ett linoleumtryck?

Jag har gjort linoleumtryck vid ett par olika tillfällen i livet och är med andra ord inget proffs på det. Därför kan jag bara beskriva processen så som jag känner den. Namnet linoleumtryck kommer från att man traditionellt sett använder linoleumplattor som tryckplåtar.

Man ritar eller överför en bild till linoleumplattan. Första gången jag gjorde trycken överförde jag ett grafiskt foto på mig själv med hjälp av karbonpapper. Denna andra gång ritade jag däremot motiven på fri hand. Kruxet med Softcut-materialet är att karbonpapper inte biter på det, så det var bara till att tänka kreativt kring det och då var att rita själv enklast.

tips linotryck på rispapper — *Jag försökte blanda orange och blå linofärg vid samma trycktillfälle och det gick som det gick.*

Linoleumtryck är en form av relieftryck, och detta innebär att allt det som inte ska synas, eller som snarare ska vara blankt eller vitt, ska tas bort. Motivet ska alltså vara det som sticker upp i tryckplåten. För att åstadkomma detta karvar alternativt skär man runt motivet med bildhuggarjärn eller träsnidarverktyg. (Jag vet faktiskt inte vad de killiknande knivarna kallas.)

När tryckplåten är ”klar” är det dags att prova hur trycket blir. Man vet aldrig riktigt innan man faktiskt testat, säger min lilla erfarenhet. Då stryker man på linoleumfärg – finns en särskild färg för just linoleumtryck – med hjälp av en roller, lägger ett pappersark över plåten och gnuggar på färgen med hjälp av en matsked eller något annat.

Här är det viktigt att tänka på att trycket alltid blir spegelvänt från hur man ser plåten framför sig när man arbetar med den.

Var finns ytterligare inspiration?

För att processen ska bli ännu tydligare har jag valt ut några filminstruktioner med tips på hur du kan gå till väga när du ska göra linoleumtryck. Klicka på länkarna för att komma vidare till instruktionerna:

Materialintroduktion till att göra tryck (materialet kan även köpas i Sverige)
Ganska grundliga instruktioner för linotryck
Tips för linoleumtryck med stämpeldyna

Priset jag betalar efter den intensiva veckan som varit

2022-04-272022-05-24 | Sandra Jönsson

Jag tror visst att jag lämnat världshistoriens intensivaste vecka bakom mig. Det har varit kvartalsredovisning, konstkursstart och gymnastikuppvisning. Bland mycket annat. Och mellan turerna har jag ju också jobbat och fasat över mäktigheten i de tusen sysslorna.

En sådan vecka har nämligen alltid sitt pris. Det vet jag innan jag ger mig i kast med den. Kroppen knäcks, och jag behöver några dagar av total utslagenhet innan jag kan börja hitta tillbaka. Så blev det även den här gången. Jag sov typ i 16 timmar mellan lördagen och söndagen, och ändå har det känts som långt från nog. Jag är fortfarande borta.

När man levt med värk sedan barnsbenen kan man, som jag, vara ganska trött i 35-årsåldern. För mig är det svårt som det är att orka jobba och att då klämma in en massa umgänge och aktiviteter blir sällan hållbart för mig. Av den anledningen är jag väldigt försiktig med vad jag lovar bort mig till och jag är kanske inte heller den roligaste vännen i det avseendet.

Men vissa veckor hopar sig saker i alla fall och då försöker jag bara gilla läget och tillåta mig själv att vara trött både under tiden och efteråt. Annars är tröttheten som kommer till följd av de mest elementära saker ganska nedslående. Man vill definitivt inte behöva känna så när man är förhållandevis ung, tro mig. Därför är det extra viktigt att vara snäll mot sig själv.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

2022-04-172022-04-17 | Sandra Jönsson

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet — *Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.*

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!

Det händer ju att jag får mer energi genom kosttillskott…

2022-03-142022-04-11 | Sandra Jönsson

ANNONS FÖR TILLSKOTTSBOLAGET.SE

En sådan här vårdag när solen skiner och värmen stiger känner jag hur energin sprakar till. I jämförelse med den generellt låga energinivån under hösten och vintern är skillnaden i kroppen som natt och dag. Det är oerhört positivt att vakna av mig själv på morgonen – nej, ingen väckarklocka som ringer (!) – och att känna att jag har mer ork.

Nu gör utomhusdagarna att jag tankar massor av D-vitamin bara genom att hålla mig till promenadrutinen. Annars kan jag nog känna mig lite låg på just vitamin D, jag menar under årets mörka månader när det nästan kvittar hur mycket tid jag tillbringar utomhus.

Varje höst och vinter når jag en punkt när jag börjar äta kosttillskott i form av D-vitamin. Men först efter att jag kommit till ett tvärstopp i orken och inte förmår tänka en redig tanke längre. Vitamintillskotten kan faktiskt hjälpa, och i det här fallet är även lite hjälp mycket hjälp med tanke på min lååångvariga värktillvaro.

Onödigt att gå runt med vitaminbrist när kroppen redan kämpar på andra sätt, liksom.

Äter vitaminer och mineraler när orken tryter

När jag ändå ser över mitt D-vitaminintag följer en kedjereaktion från min sida. Vilka vitaminer och mineraler får jag egentligen i mig? Och då konstaterar jag krasst: Säkerligen för få med tanke på att jag äter vegankost och i tunga jobb- och värkperioder tenderar att slarva lite med maten. Framför allt när jag är låg på energi, som i höst- och vintermörkret. Japp, den onda cirkeln!

Någon gång i oktober eller november brukar jag därför beställa hem mineral- och vitamintillskott. Multivitaminer för veganer är mitt standardtillskott och utifrån behovet kompletterar jag med B-vitaminkomplex, D-vitamin och magnesium. Många av vitaminerna och mineralerna hänger ju ihop så jag försöker att ta reda på hur jag på bästa sätt kan ge kroppen och näringsämnena en skjuts.

Beställer vanligen mina kosttillskott online

Varifrån beställer jag kosttillskotten? Vanligen från ett apotek eller en hälsokostbutik online, det kan variera. Tillskottsbolaget.se är ett exempel på en hälsokostbutik på nätet från vilken man kan beställa mineraler och vitaminer för veganer. De har bland annat det populära märket Holistic i utbudet, och i Holistic-sortimentet finns just multivitaminer med vegetabiliska kapslar.

vitaminer mineraler tillskott — *Vårljuset får mig att känna mig som en ny människa.*

Jag kan ärligt säga att jag inte är jättetrogen mot olika hälsokostmärken, däremot brukar jag köpa preparat från ett något rejälare varumärke för att få så bra resultat som möjligt. Kan dock inte svära på att resultaten blir bättre, det lämnar jag åt experterna. Berättar bara hur jag vanligen gör. Även om jag inte hör till skaran som tror att alternativmedicin kan fixa allt, tror jag starkt på att hitta vägar till bättre hälsa.

Viktigt med egenvård när man lever med värk

När man lever med kronisk smärta måste man göra vad man kan för att hålla symtomen någorlunda i schack. Jag har gått på smärtrehab och därifrån har jag fått med mig insikten att även om jag inte kan bota värken och den medföljande tröttheten kan jag lindra genom mina egna omsorger. Egenvård är viktigt.

Förutom att äta vitaminer och mineraler vid behov motionerar jag mycket. Jag behandlar dessutom värken med värme i form av värmekudde och varma bad. Min största utmaning är stressen, jag kämpar med min bristande stresshanteringsförmåga och gör ständigt mitt bästa för att hitta och använda antistress-verktyg.

Känner i detta en enorm tacksamhet för att jag åter börjat träna tai chi och qigong. De lågintensiva träningsformerna kan ge energi i sig, jamen, bara genom rörelserna. Och jag upplever att mjukheten i rörelserna dämpar smärtan. Ingen bot, som skrivet, men exempel på de vägar jag försöker gå för att må bättre.

Det finns ingen universallösning för oss alla med värk, det gäller att hitta sin grej. Så hitta din grej och låt dig inspireras av bland annat det prisvärda hälsoutbudet på Tillskottsbolaget.se, eller botanisera i utbudet av gratis träningspass på Youtube. Eller varför inte plocka lite av varje?

Smärta i revbenen kan vara sååå begränsande i vardagen

2022-02-092023-04-18 | Sandra Jönsson

Jag kommer inte kunna fokusera på annat innan jag skrivit ut det: Jag har smärta i revbenen. Det är liksom ingen lindrig, smått molande värk, utan en skärande smärta som gör mig tokig. Alltid lika enerverande och förvirrande när värken blossar upp på sådana utsatta ställen. Ändå är det ju vardag när man lever med smärtor i hela kroppen.

Vad beror denna smärta i revbenen på?

Att jag har ont i revbenen är inget nytt. Då och då skär det till på vänstersidan, långt ut på revbenen och ganska nära mellangärdet. Precis som jag kan få inflammation i ryggen eller benen, för att nämna ett par exempel, kan jag även få inflammation i revbenen. Det har att göra med min symtombild. Har ju bland annat fibromyalgi.

Värken kan stressa något enormt

Den här gången har revbenssmärtan varit så ihållande, och dessutom kombinerats med en massa arm- och skulderbladsvärk, att jag liksom inte vetat vart jag ska ta vägen. Har behövt känna in kroppen totalt, är det här verkligen ”bara” den vanliga värken eller något annat? Och så har jag varit lite stressad, det är faktiskt svårt att inte stressas av värken när man samtidigt försöker jobba på, fått det tyngre att andas och därmed har karusellen varit i gång.

Inflammation, spänningar och domningar

Jag blev riktigt rädd häromkvällen, då började det pirra och domna ut i armarna. Sedan smällde det till i bröstkorgen och skulderbladen och jag insåg då att inflammationen och säkerligen spänningarna trycker på som fasen just nu. Varför berättar jag om dessa symtom på att ha smärta i revbenen? För att visa på hur det ibland kan vara att ha fibromyalgi och kronisk smärta. Vissa dagar knockas man av värkens kraft. Så är det bara.

Vad gör jag för att lindra smärtan i revbenen?

Ska jag söka akut för det? Jag har landat i ett nej. Med detta skrivet tycker jag att jag själv gör fel. Man ska aldrig försöka självdiagnosticera sig. Däremot har jag levt med smärta sedan jag var tio år, det är 25 år med värk och under åren har jag lärt mig känna in kroppen hyfsat. Jag har också lärt mig en del knep för att lindra både kort- och långsiktigt.

Lindrar smärtan med hjälp av lågintensiv träning

Kan ju säga så här, det har blivit en j*vla fart på mig vad gäller att träna qigong, ligga på spikmattan och bara försöka andas. Jag har även ätit ibuprofen och paracetamol, rört på mig och sträckt ut. Sittande gör smärtan i revbenen värre, har jag märkt. Så mångtaliga rörelsepauser är A och O för att klara dagarna. Det faktum att värktabletterna och den lågintensiva träningen hjälpt ser jag som ett gott tecken.

Taktil massage och tryck på triggerpunkter

Sedan har jag en snäll sambo som ger mig taktil massage över bröstkorgen och ryggen, och när han hittar mina triggerpunkter – samlar på mig nya sådana hela tiden – ber jag honom trycka. Har för tillfället en triggerpunkt som sitter vid skulderbladen och som får det att stråla av smärta ut i hela torson, fy fan! Den är säkert en av bovarna i detta tillfälliga smärtdrama.

Värme och spikmatta ger naturlig lindring

Måste ju också slå ett slag för vila med värmekudde och varma bad. När jag har så här ont i kroppen är värme en bra och naturlig smärtlindring, som en stund på spikmattan. Det är inte säkert att värktabletter är det bästa alla gånger. Och så försöker jag bara härda ut, mycket så. Förr eller senare släpper det. Förhoppningsvis snart så att jag kan fungera skapligt igen.

Den här typen av smärta i revbenen är dessvärre begränsande, svårt att leva på som vanligt när den hela tiden pockar på uppmärksamheten och kräver total omsorg.

Kan att ligga en stund på spikmatta ge smärtlindring?

2022-02-092023-09-26 | Sandra Jönsson

Första gången jag la mig på en spikmatta kände jag Nej, nej, nej, det här kommer göra ont! Och i ärlighetens namn var det väl inte en jätteskön känsla när spikarna borrades in i ryggen, nacken och axlarna, tryckte på triggerpunkterna. Över lag är jag öm i kroppen, i min fibromyalgi- och värkkropp. Vissa dagar kan man knappt peta på mig… tänk dig då att ligga på spikmatta…

Så ja, jag la mig ner med försiktighet och aj, vad det stack till! Men jag tvingade mig kvar. Kan inte ge upp efter typ tio sekunder. Och efter en stund hände något märkligt. Det onda och stickiga ersattes av en djupmasserande känsla, av en kropp som successivt slappnade av och ett tilltagande blodflöde i även de mest värkande kroppsdelarna. I dessa delar blir det lätt lite dött, så att säga. Sedan den gången har det varit jag och spikmattan.

Spikmatta – ingen mirakelkur men bra smärtlindring för mig

Min högst personliga erfarenhet av livet med kronisk smärta är att det inte finns några mirakelkurer. Däremot finns det bra smärtlindring, om än tillfällig sådan. I detta fack placerar jag spikmattor, för de senaste fem åren-ish har de faktiskt varit behjälpliga när jag har särdeles ont i just ryggen, nacken och axlarna.

Det räcker oftast att ligga fem minuter på spikmattan, men den bästa lindringen får jag först efter att ha legat på den en något längre stund. Som jag upplever det kan en kort stund pigga upp kroppen rejält, däremot kommer den verkliga avslappningen till mig när jag legat åtminstone en kvart. Gärna en halvtimme, eller ännu längre tid än så.

Efter en längre stund på spikmattan tar blodcirkulation fart och kanske aningen konstigt blir jag alldeles varm och fuktig på ryggen. Som lekman ska jag inte spekulera för mycket, vet bara att jag har en del inflammationer och misstänker att dessa lättar lite, lite. Eller så beror värmen och fukten på något annat! Någon som har en kvalificerad idé?

Ibland blir jag så avslappnad att jag somnar på spikmattan

En annan märklig sak är att spikmattan hjälper mig att somna. Ibland blir jag nämligen så avslappnad när jag ligger på den att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Och rätt som det är sover jag! Annars är jag en sådan person som kan behöva ligga och vänta på sömnen i timmar. Det har med värken att göra, svårt att sova när man har ont i kroppen.

Att jag somnar på spikmattan sker när jag använder den i sängen och dessutom pallrar upp med kuddar. Då kommer spikarna åt bra vid nacken och skuldrorna, där jag är stel, öm och har triggerpunkter. En kort, kort stund stegras smärtan – alla dessa spikar som borrar sig in kroppen (!) – för att sedan mattas av.

Fördelen med spikmatta är så klart smärtminskningen, nackdelen är att lindringen dessvärre inte varar så länge. Som med all naturlig smärtlindring måste jag oftast göra den många gånger om dagen, konstant underhålla omsorgerna. Hur är det för dig?

Keep it simple stupid – och glöm inte att andas! Andas…

2022-01-282023-05-01 | Sandra Jönsson

Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.

keep it simple stupid och glöm inte att andas

Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.

Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!

Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: Skriva och fota. Och skapa i allmänhet.

Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.

Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.

Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.

För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.

Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.

Så här har min vecka varit – om det ens är mätbart?

2022-01-142022-04-13 | Sandra Jönsson

Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.

Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.

Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.

Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.

Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.

Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.

Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?

5 mätbara frågor om hur min vecka varit

Nu till de fem frågorna i blogglistan!

1. Hur har du varit snabb i veckan?

Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?

2. Hur har du varit energisk i veckan?

Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.

3. Hur har du varit effektiv i veckan?

Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går så fort. För fort, faktiskt.

Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.

4. Hur har du varit kort i veckan?

Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.

5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?

Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.

Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)

Han har ju så smått börjat jobba efter olyckan och nu är vi åter två kreatörer in action. Snackar idéer gör vi i stort sett hela tiden.

Ta en titt på och delta i Fem en fredag-bloggutmaningarna på Elisamatilda.se, den här utmaningen kallas Mätbart.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2022-01-022022-04-13 | Sandra Jönsson

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Jag lever som i en dimma på grund av hjärntröttheten

2021-11-252022-04-15 | Sandra Jönsson

jag lever som i en dimma av hjärntrötthet

Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.

Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.

De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.

Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.

Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.

Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.

Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.

Jag trodde jag skulle dö av genans.

Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.

När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker

Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.

Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.

I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.

Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.

Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.

Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.

Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.

När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött

Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.

Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.

Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.

Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.

Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.

Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.

Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.

Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.